Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i rummet der Boieldieu befann si«
instörtade Rossini och Carafa samt en
tredje herre af medelstorlek med
buskiga ögonbryn och små polisonger,
högst elegant klädd. Det var Auber,
som i Maj samma år fått Muraren»
fram på scenen. Rossini med sin
sydländska liflighet omfamnade och kysste
mästaren, allt under det han öfveröste
honom hela kaskader af loford, som nog
voro uppriktigt menade, men som gjorde
att de båda andra knappast ringo
tillfälle att vttra ett enda ord. Slutligen
utropade han: »Och nu, amico, måste
du komma ned till mig — jag har
större rum, och här kan ni ju inte taga
emot orkestern, hvilket efter en så
briljant ovation är alldeles nödvändigt.
Också kan ni från min terass bättre
tala till musikerna och den förtjusta
publiken, och kan ni tala lika vackert,
som ni gör musik, så proklamerar jag
er som ett underverk bland vår tids
komponister. Presto, presto, amico!
Festvinet är färdigt, Carafa och jag
ha plundrat vår — ja det vill säga
hans vinkällare alldeles i grund, ty en
musikantstrupe lider af evinnerlig torka
och törst!» Utan att alls bekymra sig
om de närvarande drog han Boieldieu
med sig bort, nedför trappan och ned
i sin vackra, rymliga, nu klart
upplysta våning, der i stora salen ganska
riktigt ett stort antal fy Ida flaskor och
ett ansenligt batteri champagne stod
uppradadt. Detta var en lycka för
Boieldieu, ty så tarfligt som han lefde,
hade han väl knappast något att bjuda
en hel orkester på.
Då den improviserade serenaden var
slut och det sista lefveropet
förklingat, trädde Boieldieu ut på Rossinis
terrass och bugade sig för orkestern
och publiken, tackande dem under djup
rörelse; att hålla något tal, dertill
kände han sig icke mäktig. Emeller
tid vinkade Rossini in hela orkestera,
och nu drogos korkarue ur flaskorna,
och dessa tömdes under talrika skålar
för den lycklige mästaren.
Orkester-herrarne stannade emellertid ej länge
qvar, ty de märkte att Boieldieu
be-höfde ro, och en halftimine efter
kalasets början befunno sig de fyra
komponisterna allena i det trefliga gemaket
inför återstoden af de silfverhufvade
flaskorna, hvilkas korkar Rossini med
verklig virtuositet förstod att befria.
Boieldieu hade velat aflägsna sig, men
Rossini qvarhöll honom med våld. Nu
sutto den franska och italienska
operans fyra matadorer, Rossini, Carafa,
Boieldieu och Auber broderligt
tillsammans, drickande och pratande.
Om den nya operan talades på ett
entusiastiskt sätt, ett tema, som man
aldrig kunde slita sig ifrån. Då
frågade hastigt Rossini Boieldieu: »Hvad
skall ni nu komponera, Caro maestro’?
En svår uppgift förestår er, ty att
öfverträffa ett så förtjusande
mästerverk som »Hvita frun» — och detta
fordrar den månghöfdade hydran, som
kallas publiken, ovilkorligeu — är
nästan en omöjlighet. Skulle jag en gång
få en sådan framgång, så kastade jag
bort pennan, och ingen makt på jorden
skulle förmå mig att åter skrifva en
opera. Det vore att fresta gudarne.»
»Jag borde väl göra som ni säger,»
svarade Boieldieu, men jag måste väl
ändå skapa nya saker. Dock reser jag
först åt södern för att stärka min
vacklande helsa, sedan får jag se, hvad
jag kan bringa till stånd. En gammal
vän BonilUj, författare till Cherubinis
»Deux Journées» (»Vattendragaren»),
har skrifvit ett motstycke till denna
opera: »Les deux nnits», som han
öfver-lemnat åt mig. Om det skall lyckas
mig att skrifva ett motstycke till
Cherubinis musik — det tviflar jag på.
Men livad arbetar ni på för närvarande,
käre maestro’?» Med denna hastigt
inpassade fråga slöt han sitt svar till
Rossini för att afbryta talet om hans
nya opera.
»Jag kommer först att värma upp
min »Korints belägring» och min
»Moses» och sedan, tillagande dem med
fransysk sås, servera dem för de goda
parisame,» svarade Rossini leende.
Det vore en forsyndelse mot ert
snille och — förlåt mig — äfven mot
ert nya franska hem,» utropade
Boieldieu med en ädel uppbrusning, som han
ej kunde betvinga. Båda operorna
äro mästerverk, men födda för länge
sedan; ni är skyldig Paris och er sjelf
att skapa nya.»
»Trösta er, min dyre vän,» sade
Rossini i en allvarsammare ton. Jag
har också något nytt i tankarne, men
jag har svårt att träffa mitt val. Jon g
har lemnat mig en textbok, som inte
synes mig vara illa, och faller anden
på mig och om en dag fru musica
skulle drifva tröghetens djefvul ur mig,
så besjunger jag Schweiz och dess
hjelte Tell.» —
»Och ni, Auber,» sade han vändande
sig till denne, »hvad skänker ni oss efter
den förträfflige »Muraren»’? — Hvad
har er lifskald Scribe kokat ihop åt
er igen?»
»Jag kommer från ert underbara
Italien, från Neapel, sångens — och
Ca-rafas hem», svarade den tillfrågade på
sitt vanliga lugna sätt, »har samlat
intryck, originela från folket hemtade
motiv, och min nästa opera, på hvilken
jag för öfrigt knappast nedskrifvit en
enda ton skall blifva neapolitansk och
hennes hjelte heta Masaniello.»
»Och min nästa, så godt som färdiga
opera heter ’Masaniello’», utropade
Carafa, med sydländsk häftighet
uppresande sig från stolen der han satt.
Auber bleknade lätt; en temligen
lång paus uppstod, derefter
frammumlade han: »Skada på titeln, ni har
förekommit mig — man måste nu söka
sig en annan.»
Rossini skrattade högljudt och
klappade händerna i det han ropade »bravo,
bravo! — Två Masaniellos i stället för
en, det är härligt, gudomligt, oskattbartI
Den skönaste komplimang man kan
göra vårt paradisiska Neapel och dess
tokiga, evigt larmande, skrikande,
dansande och sjungande befolkning.
Ämnet tillhör hela verlden, min käre
Auber, — men den goda titeln har
ni gått miste om liksom man ryckt er
ur munnen en bit af deras gudomliga
macaroni. Vet ni hvad, Auber? Då
ni icke en gång börjat på er
Masaniello och Carafa har sin så godt som
färdig till uppförande på Opera Comique,
så leinua ni vår stackars principe af
Colobrano i besittning af både titeln
och operan och bearbeta edra intryck
och motiv till ett fotpoem, till en
balett för stora operan. Vi hade då att
vänta två de originelaste mästerverk:
en sjungen och en dansad Masaniello.
Det vore härligt, gudomligt!»
»En balett!» mumlade Auber för sig
sjelf tankfullt och vände sig derefter
till Carafa med den frågan: »Och ni
— är er Masaniello verkligen bestämd
för Komiska operan?»
»Bestämd och antagen till
uppförande , svarade Carafa helt kort.
»Godt, jag vill tänka på saken. —
En balett? — alls ingen dålig tanke,
en dansad revolt — en schavott med
neapolitanska tricoteuser, det vore
sannerligen inte så rasande, i alla
händelser originelt — vill Scribe gå in
derpå så kunna vi väl finna någon
utväg. Och nu — god natt mina herrar,
vi se hvarandra åter tills vidare här i
vårt goda Paris; och, när den dagen
randas, vidare — i Neapel!»
Med dessa ord reste sig Auber tog
sin hatt och lemnade rummet under en
ytterst artig helsning.
»Au revoir!» ropade Rossini efter
honom, »på piazza del Mercato, der
schavotten är upprest åt Masaniello —
och den af eder båda som i sin musik
försyndar sig mot vårt gudomliga
Neapel och fiskarekonungen. Ty en af er»
fortfor han, »måste duka under. Två
mästerverk öfver samma ämne kunna
ej lefva på samma gång och publikens
smak tål inte samma rätt med olika
såser.»
Dermed skildes de tre andra
komponisterna. Boieldieu begaf sig tyst och
förnöjd öfver aftonens stora och
väl-förtjenta framgång upp till sig att
hvila ut efter dagens ansträngningar,
under det Carafa dyster och bekymrad
uppsökte sin hvilobädd, hvilket väl ock
var fallet med Auber. Endast Rossini
sof lugnt och utan bekymmer in på
den följande dagen; han hade inga
sorger och visste att han under inga
omständigheter behöfde bekymra sig för
sådana.
Carafa fick snart sin »Masaniello»
färdig, men det dröjde länge innan
operan blef nppförd, medan Auber och
hans uppfinningsrikare librettist, för
hvilken inga sceniska svårigheter
fnn-nos, sökte och lyckligen funno den
utväg, som behöfdes. Först 2 år efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
