Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det ofvannamnda samtalet, den 27 Dec.
1827, inträffade forstå uppförandet på
Komiska operan i Paris af Carafas
»Masaniello, den neapolitanske fiskaren»,
och tack vare den intressanta
handlingen, den behagliga melodirika mnsiken
och Ponchards förträffliga utförande af
titelrolen, vann operan ett sådant bifall,
att den lycklige komponisten ansåg sig
blifva segrare i tafliugskampen. Carafa
hade verkligen skrifvit sitt mästerverk
men hans segerfröjd varade ej så länge,
ty endast två månader derefter den 29
Febr. 1828 gafs Aubers »Den stumma
från Portici» på stora operan för
första gången.
Komponisten hade åstadkommit ett
mästerverk, librettisten ett mästerstycke.
Ingen balett, såsom Rossini i sin
uppsluppenhet föreslagit, hade han skrifvit,
men den dramatiska hufvudrolen i
operan hade han tilldelat en första dansös
i stället för en sångerska, hvarigenom
operan naturligtvis måste vinna i
originalitet. Den stummas verkligen
kolossala framgång fördunklade komiska
operans »Masaniello» och gjorde det
svårt för den senare att öfverskrida
den franska gränsen. Carafas
»Masaniello* gafs visserligen på flere tyska
scener (författaren af dessa rader såg
operan i Köln på 30-talet), men > Den
stumma från Portici», som begynt sin
verldsronde, undanträngde densamma
öfverallt och blef difinitivt segrarinna.
Äfven Rossini hade ryckt upp sig
ur sin försoffning. Sedan han uppfört
sina omarbetade operor; Belägringen
af Korinth» 1826 och Moses 1827
pä Stora operan, gaf han parisame
följande år icke mindre än två nya operor,
hvilka man kan kalla mästerverk livar
och en. Den 28 Apr. 1828
framträdde >Le comte Önj» och den 3 Aug.
samma år hans verldsbekanta Wilhelm
Telh. Han vann med denna opera sin
största framgång och höll äfven ord:
»Tell» blef hans sista opera. I huset
n:o 10 boulevard Montmartre hade de
kommit till: Boieldieus »Hvita frun»,
Carafas Masaniello , Rossinis
Wilhelm Tell , — och ännu mänga andra
operor af Carafa »Jenny» 1829,
»Bruden från Lammennoor 1830, skrifven
för Henriette Sontag; baletten »En
orgie» 1831, »Fängelset i Edinburgh»
1833 etc., äfvensom den svanesång,
som sjöngs af komponisten till »Hvita
frun» skulle uppstå der. Den 20:de
Maj 1829 uppfördes första gången på
komiska operan Boieldieus sista
operaverk »Les deux nuits» — (»La marquise
de Brinvilliers», 1831, till hvilken han
endast lemnade några nummer, kan
icke betraktas såsom en opera af
Boiel-dieu). Ehuru musiken hör till det
bästa, som mästaren skapat, hade operan
ingen framgång, med henne är han död.
Den 8 okt. 1834 slöt han för alltid
sina ögon på sin lilla landtgård i Jarcy
i armarne på sin maka och omgifven
af sina vänner. Dä man under
deltagande af hela Paiis förde den döde
mästaren till grafven spelade orkestern
som sorgmarsch den vackra vemodiga
spinnvisan ur Hvita frun», detta
mästerverk, som skall lefva så länge det
fins några vänner till det sant sköna
och älskliga i ilen
musikalisk-dramatiska konsten och till en känslorik och
sant uttrycksfull melodi.
Från Scenen och Konsertsalen.
Stora Teatern, Jan. 1. 2. 4, ö, 7, !>, 11
Hallström: lJer Svinaherde- — 3, 8, 1:1.
Donizetti: Regementets dotter. La Ven
fana. – i>. (kl. ’• 2) Yennländingarne, (kl.
7 e. in.) Carmen. 12. Bellini: Norma
(Norma: fru Östberg; Adalgisa, Pollion,
Oro-vistus: fru Killing, hrr Sellmau, Lundqvist).
14. Andra Sgmfonikonserten: N:o 1
Berlioz: Symphonie phantaslique; X:o 2
Haydn: Poco Adagio cantabile; N:o :i
Geijer, Gösta: »Trollens guld», ballad
för baryton (hr Lundqvist) och orkester; X:o
4 Beethoven: Ouverture till »Leonora»;
X:o 4 (E-dnn.
Södra Teatern. 1, 4. Hcrvé: Lilla
Helgonet (Denise fr k. Simdqvist, fru Hedén). — 2,
3, 6. Millocker: Tjnfecn. — 7—14. Jon
Blund, sagospel med sång i 3 akter af S.
Kinmnnson, musiken af Herm. Berens jun.
Vasa-Teatern. 1—4, 7—14. Dellinger:
Don Cesar. — 2. ö, ti. Offenbach:
Storhertiginnan af Gerolstein.
Berns’ Salong. 1. Stor Militärkomert.
8. Matiné af operasällskapet Yalli.
Bellinis melodiösa och förr så
omtyckta, nu till stilen föråldrade opera
»Norma» har efter lång livila
återupptagits med fru Östberg i titelrolen.
Operan gifves den 16 d:s för hundrade
gängen och gafs först den 19 Maj
1841. Till 11 Juni 1858 hade hon
uppförts 71 gånger; senare hälften af
de 100 falla sålunda på de sista 30
åren. Normas parti har sjungits af
fröknarna Jenny Lind, Normani,
Löw-gren, Pyk samt fruar Michaeli.
Dust-man-Meyer och Östberg; Adalgisäs af
fruarno, Gelhaar, Sten hammar och
Ed-ling samt fröknarne Fundin, Berwald,
Lewin, Grabow, Harliug och Röske;
Pollions af hrr Giinther, Strandberg,
Schæfer, Labatt, Arnoldson och
Sell-mau; Orovistus’ af hrr Belletti, Wallin.
Della-Santa, Behrens, Sandström och
Lundqvist.
Fru Östbergs utförande af titelrolen
förvärfvade henne stort bifall och flere
inropningar, — ehuru icke för öppen
ridå, hvilket fru Östberg aldrig tillåter
sig. Det var gifvet att fru Ö:s
präktiga stämma och kraftiga föredrag skulle
göra en mäktig verkan, och denna
framträdde synnerligast i casta diva-arian.
Duon med Adalgisa, fru Edling,
utfördes på ett särdeles förtjenstfullt sätt
både i dramatiskt och musikaliskt
hänseende. Bäst lyckades fru Ö. i de
mera passionerade scenerna. Fru
Eil-ling och herr Sellman erhöll äfven
välförtjent erkännande af publiken.
Allt sedan Berlioz’
instrumentalnummer i »Faust»: Rakoczymarschen, Danse
des sylphes och Menuet des foliets för
några år sedan först gåfvos på en
sym-fonikonsert å Stora teatern och dä vann
så stort bifall, har Berlioz’ namn pä
konsertprogrammen alltid varit en
lockelse för vår musikpublik. Så var det
när i slutet af 1886 hofkapellet
utförde lians orkestersuite »I Rom , hvilken
för andra gången blef gifven på en
följande symfonikonsert. Hans
»Sym-fonie phantastique» hade äfven vid sista
symfonikonserten lockat full salong,
och konserten repeterades ett par
dagar efteråt. Den snillrike mannens i
många stycken bizarra och bullrande
musik har länge varit oförstådd, men
sedan nutidens öron genom den
Liszt-Wagnerska orkestermusiken blifvit
härdade, varder Berlioz’ musik här som
annorstädes mera njutbar, och detta i
så mycket högre grad, som den geniale
fransmannen såväl genom inspiration
som genom formsinne är sina tyska
epigoner öfverlägsen. I förra numret
redogjorde vi för innehållet af
symfoniens olika delar och kunna nu endast
omnämna att samtliga numren utfördes,
med alla sina svårigheter, mästerligt.
Den fjerde afdelningen »marschen till
afrättsplatsen» måste bisseras; denna
afdelning liksom den sista med den
vilda fantastiska hexsabbaten syntes
åstadkomma den mäktigaste verkan på
åhörarne genom sin målande musik och
sina snillrika starka instrumentala och
rytmiska effekter, medan de trenne
föregående fängslade örat med mera
rent melodiska skönheter.
På denna symfoni följde såsom en
behaglig kontrast fader Hayclns härliga,
variationer öfver hans österrikiska
tolk-sång, öfverflyttade från sträkqvartetten
till stråkorkestern. Efter detta
nummer följde en ny svensk tonsättning,
en ballad med orkesteraekompagnement
af en ung tonsättare Gösta Geijer,
förut bekant genom några sånger (af
hvilka vi för Svensk Musiktidnings
bilaga erhållit en till inföiande under
förra årgången). Balladen röjde en
ganska vacker förmåga att behandla
orkestern, och sångstämman, utförd af
herr Lundqvist, saknade ej uttryck i
deklamation ehuru densamma i
melodisk omvexling och uppfinning stod
efter orkesterbehandlingen. Beethovens
klassiskt sköna Leonora-ouverture, E-dur,
som brukar användas som ouverture
till operan, afslutade värdigt den högst
intressanta konserten.
I Berns’ nya salong gafs i Söndags
inför en fåtalig publik konsertmatiné
af fru Oluplia Rasmussen-Rouenville
och den förut hos oss bekanta
altsångerskan fröken Clara Skytt, biträdda
af sångaren Lomberg, violinisten Edv.
Sjöberg och herr Lindholm som
ackom-pagnatör. Fru R., som, efter hvad vi
tro, första gången lät höra sig här
offentligt, visade sig ega en liten men
vacker sopran och sjöng sina saker
vårdadt och vackert. De öfriga
deltagande gåfvo hvar för sig publiken
anledning att vara belåten med livad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
