Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hofdam förvandlades till den retande
Papagem, som framför allt
beundrades för sin naivitet. Nämda år
hade hon också hufvudrolen i Adams
»Den döfve», der hon sades utmärka
sig genom en liflig och pikant färg
i sång och spel. Följande år
uppträdde hon i »Violetta», uäml. icke
Ver-dis opera (der hon emellertid sedan
spelat Flora), utan Herman Berens’
lilla stycke, som tvärt stupade på sin
andefattiga librett. 1856 gafs som
bekant »Don Juan i ny utstyrsel och
öfversättmng; öfversättaren yttrade då
om fru Strandbergs Zerlina, att hon
ådagalade »en smak och känsla, hvilka
i förening med den vana och rutin som
öfningen gifvit, och den grace som
endast naturen kan gifva, betydligen höjt
sympatierna för denna sångerska». Sin
Jenny i > Hvita frun» samma år gaf
hon »med utsökt smak och behag;»
sin Jemtny i »Vilhelm Tell» gjorde
hon likaledes med utmärkt liflighet
och en ganska intagande natursanning».
Deremot kunde hon ännu icke
individualisera lady Pamela i »Fra Diavalo»,
och man förvånade sig med rätta, att
hon då erhöll denna rol i stället för
Zerlinas, hvilken hon emellertid senare
fick öfvertaga i nämnda opera. Till
det årets triumfer hör äfven hennes
älsklige Benjamin, hvarpå 1857 följde
den »muntra fru» Page samt Antonio
i Grétrys klassiska »Richard
Lejon-hjerta», som då återupptogs, 1858
Bo-binette i Foronis sprittande »Advokaten
Pathelin», Matilda i »Joconde» och
framför alt den tjusande Fatima i
»0-beron», samt 1859 Cecilia i »Gustaf
Vasa» och Lulli i Berens’ förträffliga
opera. Till 50-talet höra väl ock
hen-ues Elisa i »Sömngångerskan», Clotilda
i »Norma», Diana i »Kronjuvelerna»,
En hofdam i »Kung Carls jagt -,
Emelie i »Målaren och modellerna», Anna
i »Friskytten» och »Värmländiugarna» ;
kanske också Henriette i »Muraren»,
Petronella i »Svarta dominon» och
Nancy i »Martha», der hon äfven’gjort
titelrollen — hvad man knapt skulle
tro, eftersom hennes genre var alt
annat än den sentimentala.
På 60-talet anteckna vi — med
reservation för möjligheten af misstag på
något årtal — följande nya roller,
nämligen 1860: Didier i »Frondörerna»;
1861: Zuleika i »Brödraskulden»,
Magdalena »Rigoletto;» 1862: Siebel i
»Faust», Zuhna i »Estrella de Soria»,
Valentin i »Fortunios visa;» 1863: M:me
Thibaut i »Villars dragoner;» 1865:
Jacqueline i »I.äkaren mot sin vilja»,
Lilla i »Drottning Elviras saga»,
Ris-pah i »Qventin Durward», »Sköna
Helena;» 1866: Blonde i »Enleveringen»,
Maria i »Czar och timmerman;» 1867:
Markisinnan i »Marco Spada», Lisa i
»Hertig Magnus», Anna-Stina i
»Rid-dar Blåskägg;» 1868: Stefano i
»Romeo och Julia», Mazetto i »Sylvia»,
Pagen Eric i »Ungmors kusin;» 1869:
Alison i »Förtrollade katten», Ritta i
»Zampa — att förtiga smärre roller
i »Doktorn och apotekaren», »Prinsens
trumpetare , »En egendom till salu»,
»Den nye egendomsherrn» m. in. Bland
allt detta berömdes särskildt. hennes
»lilla täcka, retande Blonde». At
Lisas parti i Hallströms Hertig Magnus
vann hon »genom sin friska hurtighet
så i spel som sång det lifligaste bifall»,
och Alison i samma tonsättares
Förtrollade katten gafs »med verkligt
mästerskap». I Gounods förolyckade
Sylvia var det hennes framställning som
jämte Uddmans »något öfverskylde
bristen på handling». Men hon undgick
icke häller kritiska anmärkningar; så
fick hon veta, »att fru Strandberg
borde sjunga Stefanos parti för
Capuleter-na, icke omedelbart för publiken» o. s. v.
Mesta uppseendet väckte hennes
Sköna Helena. »Hon spelade sin rol con
amore» — säger en biograf i Svenskt
Teatergalleri — »och gjorde som det
varit att vänta, en verklig furore i
densamma. Först och främst måste
hela Stockholm se och återigen se den
yppiga medtäflarinnan till skönhetens
gudinna i hennes retande antika drägt,
och sedan började ett formligt
vallfärdande från alla, äfven de aflägsnaste
landsdelar i samma ändamål. Inför
denna kolossala framgång hade den
sent vaknade kritiken ingenting att
betyda; dess bannstrålar parerades vid
styckets femtioåriga jubileum med
några nya kupletter, dem k. teaterns
dåvarande literatör och sedermera lyriska
intendent lade i Helenas mun, och i
hvilka hon uttalade sin lifliga förvåning
öfver att man kunnat taga anstöt af
någonting så oskyldigt. Publiken,
för-blef trogen, och ännu ett halft hundrade
gånger förmådde Sköna Helena att fylla
Dramatiska teaterns salong. Det kan
icke bestridas, att oaktadt den
öfver-lägsna talang, som fru Strandberg
nedlade på denna rol, det likväl varit bättre
för henne, om hon kunnat undgå den.
Men skulden är i alla fall icke hennes,
utan den k. teaterdirektionens, af hvars
hand hon mottagit den.»
Och ändå var detta icke det värsta
som ålades henne. När en ny k.
direktion äfven upptog Riddar Blåskägg,
denna vidrigaste abort af mesalliansen
Meilhac — Halévy — Offenbach, då
formligen beklagades fru Strandberg af
kritiken, hos hvilken hennes som
vanligt pligttrogna och förträffliga
framställning af Anna-Lisa rent af väckte
medlidande, (se t. ex. Ny 111. Tidning
1867 sid. 79).
Ar 1870 fick hon ännu en ung rol,
näml. Mirza i »Lalla Rookh», men det
torde varit den sista. Eljest började
hon öfvergå till de äldres fack, i
samma mån som hennes blifvande
sonhustru småningom öfvertog de yngre. Så
förvandlades Jemmy till sin mamma
Hedvig, Jenny till »stackars gamla
Margareta», Susanna till Marcellina
(ett namn som fru S. äfven burit i
»Fidelio» och »Barberaren»), Henriette
till fru Bertrand, som emellertid trätte
lika bra som den förra. Den
vansinniga Anna förbyttes till den kavata
Nitmdemansmor, den tjufaktiga
Petronella till den afundsjuka Ursula, som
vill bli abbedissa, den svärmiska
Siebel till den »lågande kärngen» Maria,
den unge Stefano .till amman Gertrud,
Cecilia af Eka till Margareta Vasa
(1873), hvarjämte fru Ragnhild i »Den
bergtagna» nyskapades (1874), och
markisinnan i Spada flek vid sin sida två
ännu bättre markisiunor, nämligen von
Streckenfelt i »Regementets dotter» och
de Moncontour i »Kungen har sagt det»,
af hvilka den enas ceremoniösa krus
för fru hertiginnan Regina Sabina
Carolina Alexandrina af Krakentorp lika
litet skall glömmas, som den andras
dråpliga replik k»En son trots mig?»
till svar på hennes herr mans
förklaring, att han i hast måste skaffa sig
en son. Det var nämligen i dessa
gumroller, som fru Strandberg visade
en ny sida af sin begåfning, nämligen
den rent komiska; i den punkten har
hon emellertid redan i sin sonhustru
fått en värdig efterträdarinna.
De få försök hon gjorde i det
tragiska facket (Alice, Ortrud) slogo ej
viil ut. Det är nämligen Charlotte
Strandbergs både begränsning och
storhet, att hon varit en af de mest
typiska subretter, vår k. scen någonsin egt.
Vid operans jubileum 1882
uppträdde hon i »Bedragne Paschan» och
erhöll då literis et artibus. Ännu 1888
hade hon en ny rol, nämligen En
hushållerska i »Hårdt mot hårdt», och när
hon ropade »Rör på spelet!» då var
det inte rådligt för statisterna att söla
med dukningen af bröllopsbordet.
A. L.
––1-—
Svensk Musiktidni»(/
upplef-rcr med detta år sin vionde årgång.
Så länge har ännu ingen
musiktidning hos oss existerat; oaktadt
föregående sådana rekommenderat sig
med ntgifvarenamn sådana som
Norman, Rubenson o. a. Emellertid
har Sr. Musiktidnings fortsatta
nf-gifvande endast gjorts möjligt genom
uppoffringar å atgifrarens sida utan
motsvarande ersättning genom
tillräcklig prenumeration; men med stöd af
de välvilliga omdömen om tidningen,
som privat och offentligen i
tidningspressen uttalats, samt i medvetande
om att vi söka lemna våra
prenumeranter möjligast bästa valuta, våga
vi hysa och framställa den
förhoppningen att ökad prenumeration under
detta år måtte, betrygga tidningens
fortvaro och möjliggöra hennes ytter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
