Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras gång på konstens himmel,
synnerligast då de skola beröra den
danska lmfvudstadens zenith har då
åtminstone hvad herrar impressarier
beträffar gifvit. anledning till mycket
bryderi.
Ma reella Sembrich, den stora
stjer-nan, hade man redan fått inom synhåll
från observatoriet vid Amagertorv och
på den första filharmoniska konserten
skulle hon blifva fullt synlig, men af
— »förekommen anledning» var det
icke mången, som med riktig
tillförlitlighet vågade hänge sig åt den
ut-lofvade lockelsen, hvarför
öfverrasknin-gen nog ej blef så stor när man vid
ingången till konsertsalen fägnades med
röda lappar på hvilka upplystes, att
till följd af ett »ildebefindende» så var
det alldeles omöjligt för sångerskan,
(som sjungit dagen förut på repetitionen)
gtt uppträda denna afton. Flere
skakade missnöjda på hufvudet och menade
att det vore andra konster med i
spelet än precis de skönn, men när
vakt-mästarne med den uppriktigaste
öfver-tygelse bedyrade att hon verkligen
»havde det ganske ilde» försvann alla
obefogade misstankar på
konstnärsnyc-ker och man intogs i stället af en
känsla af medlidande. Att ha’ det »ilde»
. . . det är inte godt det ... så
förlorade hon 6000 francs dessutom . . .
och hennes impressario se n, han hade
det säkert inte stort bättre! Var det
ett missöde, så bar man det inte
ensam utan livar och en hade fått sin
andel och det gjorde bördan betydligt
lättare. Der stod man nu emellertid
med den olycksbådande lappen i ena
handen och programmet i den andra
i nervös villrådighet delande sin
uppmärksamhet än åt venster än åt höger
ej olik en vindflöjel i ostadigt väder.
I första häpenheten hade man
nämligen inte kunnat läsa mer än att fru
S. icke skulle uppträda, men vid mera
lugnare besinning kom man underfund
med, att violinisten Anton Svenrhen
med acompagnement af kammarmusikus
Lembke skulle assistera med två
nummer, Nodurne D-dur af Chopin-Sar asate
och Bolero af Bazzini, vidare att
köpare af enkla biljetter hade frihet
å-terfå sina pengar (det var nu ingen
som tänkte på) samt till sist, att fru
S. lofvat komma igen till en
filharmonisk konsert i mars.
G—a G—r.
FÖLJETONG.
En violinkonsert i pels.
ijlpjå Henry Wieniawski den utmärkte
‘sgpj violinisten tillsammans med sin
broder, pianovirtuosen Josef W.,
åtföljda af deras moder företogo en
kou-serttur genom Ryssland, gjorde de vid
en konsert i Petersburg bekantskap
med adelsmarskalken i Krementschug,
en större stad i guvernementet Poltava,
och denne inbjöd dem att, ifall de
komme att resa åt den trakten, besöka
honom och konsertera der. En längre
tid gick om innan de båda bröderna
ändtligen på sin rundresa anlände
der-åt. När de komrno till | Krementschug
erinrade sig Josef Wieniawski, som
noggrant förde bok öfver allting, äfven
denna inbjudning. De begåfvo sig till
adelsmarskalken, som mottog dem
mycket vänligt och genast bragte på tal
föranstaltandet af konserten. Då
bröderna ville bese konsertsalen, begaf sig
adelsmarskalken i väg med dem. De
vadade genom snö och dy tills de
kom-mo fram till ett brädskjul, som för
modligen någon gång varit cirkuslokal;
de trädde in der och funno till sin
förvåning endast nakna väggarna.
»Skola vi spela här?» frågade
bägge; »här fins det ju hvarken bänkar
eller stolar!»
»Det gör ingenting», svarade
marskalken lugnande; »hos oss tager hvar
och en sin stol med sig».
»Ja, men hvar är belysningen? Det
syns ju ej till en enda lampa i salen».
»Det gör ingenting», var det
stereotypa svaret; »hos oss bär hvar och en
med sig sin lykta».
Bröderna funno sig vid denna
»landt-ligt oskuldsfulla» sed och frågade nu
ytterligare huru de skulle annonsera
konserten.
»Åli, det går ganska lätt; visserligen
ha vi ej något tryckeri, men på den
här dörren skrifver vaktmästaren ined
stora bokstäfver ett anslag, och sedan
går nyheten om konserten som en
löpeld genom staden».
Och härtill måste bröderna beqväma
sig; vaktmästarn visade sig med ett
stort stycke krita och började skrifva.
Medan denne skref kom en rysk
officer, som länge legat der i garnison,
och frågade karlen hvad som var å
färde.
»En konsert», blef svaret.
»Så! och hvem är det då som skall
spela?»
»Bröderna Wieniawski».
»Huru många äro de?
»Två».
»Bara två?» frågade ryssen
förundrad. »Bah! och det skulle vai a värdt
att tala om!» Vid dessa ord spottade
han föraktfullt på gatan och gick med
stolta steg vidare.
Herrarne Wieniawski voro naturligt
nog icke belåtna, men adelsmarskalken
tröstade dem; »det vore visserligen
bättre», sade han till violinisten
Henry, »om ni spelade violoncell, ty det
har man ännu inte hört här».
»Men», sade Henry, »det går inte
för sig, jag har iärt mig spela violin
och inte violoncell».
»Nå men, min vän», sade
marskalken godmodigt, »det är väl er
detsamma om ni spelar viol så eller så», och
dervid gjorde han ett streck i luften
först nedåt marken och sedan högre
upp. Det gick emellertid ej för sig;
och så stannade det vid violinkonserten,
som skulle ega rum dagen derpå.
Och verkligen, [då konsertaftonen var
inne fick man i Krementschug se hela
karavaner af innevånare med en lykta
i ena handen och en stol i den andra
styra kosan till cirkus, som snart var
fyld till sista platsen.
Konserten hegynte och vann bifall.
Plötsligen fick de unga
konsertanter-nas moder, som satt midt ibland
pu-pliken, se att snöflingor och
regndroppar föllo ned på hennes son Henry,
som nu stod framme och spelade. Hon
yttrade då: »Ack, min stackars son,
hur lätt kan han icke förkyla sig I»
»Så, är det er son, mor lilla?»
frågade en hygglig gammal herre, som
satt bredvid henne men som nu genast
reste sig och midt under spelet ropade
till Henry Wieniawski: »Tag på pel-
sen!» Vänd till publiken fortfor han
sedan likasom för att urskulda sig:
»Hans mor, som sitter här, fruktar för
att han förkyler sig.»
Nu började flere andra att ropa »På
med pelsen, på med pelsen!» Henry
tackade för tillåtelsen men förklarade
att han i alla fall ej kunde konsertera
i pels. »Gör ingenting», ropade nu
nästan hela publiken »på med pelsen,
på med pelsen!»
Och så blef för den stackars Henry
ingen annan råd än att taga på sig
pelsen och fortsätta spelet.
Och det gick förträffligt. På hela sin
resa hade de båda bröderna aldrig haft
en så god recett som i Krementschug.
Musikpressen.
På Abraham Lundquists förlag har
ytterligare utkommit:
För piano:
Folksånger och hymner frän alla lunder,
arrang. för piano. Pris 1 kr. 60 öre.
10 de mest omtyckta Hambopolskor och
Scottish, liitt satta för piano. Pris 1 kr.
För violin och piano:
Potpourri ur operan > Den Burgtagnan af
Ivar Hallström, arrangement af B. Fcxer.
Pris 2 kronor.
Fexer: Romans Pris 1 kr.
För sång:
Dahl, Adr. Tvenne sånger. Op. 5., tillegu.
fru Dagmar Sterky. Pris 1 kr.
Hallström, Ivar, Komans ur
»Mjölnarvar-gen». (Sami. Valda sånger för en röst N:o
50.) Pris 60 öre.
Kinberg, Aug.: Sommartid, fyra tonbil-
der för piano, 1 Idyll, 2 Dans, 3 Serenad.
4 Sommarmorgon. Pris 1 kr. 75 öre.
(Julius Bagge, Stockholm; i distribution.)
Sjöman, Joh. B.: Zithcrskola, utarbetad
med ledning af de bästa utländska källor
och med särskild hänsyn till
sjelfundervis-ning, jemte 25 vackra melodier.
Samlingen af folksånger och
hymner innehålla 25 stycken sådana, och
de flesta välbekanta. — Af
violin-musiken är Fexers arrang. af »Den
Berg-tagna» säkert ganska välkommen för
våra violister, detsamma innehåller nio
särskilda stycken ur den melodiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
