Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAE II.
jOj’å Svensk Musiktidning i dag
pry-ggi der sitt nummer med bilden af den
svenska tonkonstens främste hägnare,
i hvars sextioåriga jubileum man inom
kort går att fira, ha vi ansett det
icke vara nr vägen att här upprepa
de ord som beledsagade ett porträtt af
konung Oscar, hvilket för några år
sedan meddelades i denna tidning:
Af ålder har det varit de svenska
konungaätternas sed att hylla och vårda
vetenskap och konst. De mest berömde
af våra frainfame konungar och furstar
hafva varit dels mångsidige kännare, dels
lycklige utöfvare af endera eller af
bådadera. Ett par af de störste och
snillrikaste hafva tillika vunnit anseende
som store vältalare. Vår nuvarande
konungaslägt har värdigt häfdat dessa
den svenska tronens anor. Nästan
samtliga dess medlemmar hafva gjort
sig kända som sånggudinnornas
hän-gifne dyrkare. Den andliga odlingens
intressen hafva de derför främjat lika
mycket af naturlig böjelse som af pligt.
Med särskild förkärlek har konung
Oscar II, den senaste arftagaren af så
många höga minnen och dyrbara
forpligtelser, vårdat sig om tonkonsten,
den konst i och genom hvilken hans
tidigt hädangångne broder Gustaf
under sin korta lefnad hann göra sitt
namn kärt ocli odödligt ibland oss.
Sjelf mera famstående såsom ord- än
tonkonstnär, synes dock konung Oscar
allt ifrån ungdomen hafva tilltalats af
musikens välljud med dess dunkla
aningsfullhet och egendomliga
tjusning . . .
Redan i tidiga år begynte konung
Oscar vid sidan om studierna inom
så många andra områden att äfven
egna sig åt musikens sköna konst.
Understödd af ett brinnande intresse
och en naturlig begåfning erhöll den
unge fursten äfven i hithörande ämnen
en lika ändamålsenlig som sorgfällig
uppfostran. Hans lärare i piano blef
A. F. Lindblad och i sång fick han
något senare till ledare hofsångaren I.
A. Berg. Af den förstnämnde
undervisades han äfven i harmonilära;
intresset för detta ämne växte ännu mera
under Bergs handledning. Framförallt
var det dock sången som »grep med
underbar makt hans håg?. Redan
innan prinsen liäruti hade erhållit någon
egentlig handledning, hade han flitigt,
egnat sig åt sångens odlande. I
uppväxtåren upprätthöll han en af
stämmorna i en i hemmet bildad
sångqvar-tett, som äfven fortfor med sina
öfnin-gar när någre af dess deltagare åren
184fi och 47 vistades i lärdomsstaden
vid Fyris för att der sköta sina
studier. Första tenoren i denna
qvar-tett uppbars af den unge sångare, om
hvilken skalden qvad vid hans förtidigt
redda graf:
»Hvad herrlig stämma uti lunden klingar,
I Odins lund vid Fyris friska svall!
Den sväfvar som på lätta Uufvovingar
Frun jorden upp mot ljusnande Valhall.
Hvems är den stämman? Hvilkens dessa
ljuden?
O se! en skön gestalt sig höjer der
Hland ungdomsskaran, sjelfva ungdomsguden,
Se blott, och fråga se’n ej hvem det är!
Prins GUSTAF, Sveas älskling, stämman höjer,
Och hvarje hjerta tjusas och sig böjer . . .>
Prins Oscar sjöng andra tenoren, i
denna qvartett, prins Carl andra bas och den
återstående stämman uppbars till en
början af någon af omgifningen, men
öfver-togs sednare merändels af prins August.
Den unga furstliga qvartetten, som för
öfrigt utmärkte sig för mycken renhet
och precision, förvärfvade sig efter hand
en ganska vidlyftig repertoar af den
tidens favoritstycken. De begge
tenorerna öfvade sedermera äfven duettsång
rätt flitigt tillsammans, hvarvid jemväl
klassiska stycken utfördes
(företrädesvis Durante och Pergolese),
Man kan sålunda säga att prins Oscar
var ganska väl förberedd, när han,
vintern 1848 begynte sina sångstudier för
Berg hvilken äfven haudledde prins
Gustaf, ehuru dennes begåfning mindre
behöfde och ännu mindre förmådde
underkasta sig egentliga studier i
omfattande mening. Det må i förbigående
anmärkas att prins Gustafs musikaliska
föredrag — efter hvad en person
försäkrar som stod honom nära — i hög grad
erinrade om en å vår operascen långt
sednare framträdande genialisk och
glödande sångerska. Berg fann hos den
unge hertigen af Östergötland en
af-gjord musikalisk begåfning, ett säkert
öra, en sympatisk, men svag andre
tenor, som dock egde ett rätt begränsadt
omfång; sålunda togos e och f ännu
blott med svårighet. Det kräfde lång
tid och mycken ihärdighet innan denna
röst blef vederbörligen skolad. Efter
prins Gustafs frånfälle fäste sig Berg
med ökadt intresse vid den yngre
broderas sångundervisning och arbetade
med förökad ifver att föra honom
fram till målet — att med andra ord
utbilda honom till en verklig sångare.
Prinsen å sin sida fortfor att med
allvar liängifva sig åt studierna, dervid
verksamt understödd af Ivar Hallströms
förträffliga ackompagnement. En
särskild uppmärksamhet egnades åt
sol-feggierna dem den furstlige sångaren
öfvade flere gånger i veckan ännu långt
in på fiO-talet. Frukten af dessa
studier uteblef icke: efter hand
utvecklade sig rösten till en hög, fyllig och
klangrik tenor, som med lätthet tog
höga ass och a samt med lmfvudröst
b och som utmärkte sig lika mycket
för sin mjuka böjlighet som sin
omsorgsfullt utbildade förmåga att lätt
beherrska respirationen. Som bevis på
ilen mönstergilla andhemtningeu må
antecknas att konungen, efter hvad man
berättar, kan sjunga helt nära intill ett
brinnande ljus, utan att lågan ens
fladdrar. Ännu trots de sextio åren,
besitter konungens röst mycken både fyl-
lighet och klang, och man kan utan
öfverdrift trygt påstå att få svenska
sångare i närvarande stund kan mäta
sig med kung Oscar i fråga om
föredragets smakfullhet. Ännu vissare är
att man knappast får höra vårt
modersmål tydligare artikuleradt i sång än
af konung Oscar, som ju för öfrigt
gjort sig känd som en synnerligen
utmärkt deklamator.
H. m:t kan heller icke nog betona den
tacksamhetsskuld till hvilken han står
hos sin gamle sånglärare, med hvilken
han svårligen kan tänka sig någon
jembördig i fråga om insigt och
skicklighet. Konungens sångrepertoar
är ganska mångsidig och omfattande.
Den utgöres af såväl inhemska som
utländska kompositionel-, såväl klassiska
som romantiska, såväl operaarier som
romanser och folkvisor. Ehuru den
allvarliga genren ligger för konungens
skaplynne närmast, uppbär h. m:t dock
med framgång äfven andra. Flera äro
de sångerskor hvilka haft förmånen att
sjunga duetter med konung Oscar.
Bland dessa må nämnas numera
framlidna fru AletheDue f. Sibbern,
friherrinnan Louise Ramel och fru Hedvig
Lundström, begge f. Thyselius, fru Helena
Petré, f. Berg, fru Lilly Bäckström och
under den senaste tiden hofsångerskan
grefvinnan Mathilda Taube. Det må
tilläggas att konungen jemväl tog flitig
del i de små sångsällskap som fordom
anordnades å slottet under anförande
af Berg, Gunther samt Hallström.
Äfven upprädde h. m:t ofta som sångare
i ett musiksällskap hos fru Due,
hvilket dirigerades af Berg, samt i sin
ungdomsvän Ivar Hallströms hem. så länge
dennes moder lefde.
Konung Oscar spelar äfven
orgel-harmonium, ett instrument för hvilket
h. m:t hyser mycken kärlek.
Egentligen har han lärt sig det på egen hand,
af Gustaf Mankell erhöll han råd och
handledning i instrumentets
behandling. Denne gjorde honom särskildt
förtrogen med moduleringskonsten.
Konungen har äfven tillegnat sig en
mindre vanlig registreringsskicklighet. Ett
ypperligt orgelharmonium af Traysers
fabrik befinner sig i hans skrifrum å
Stockholms slott och han plägar gerr.a
spela derå. Den som skrifver detta
har ofta med synnerligt nöje haft
tillfälle höra konungens orgelspel. Ehuru
sjelf icke tonsättare har konung Oscar
nedlagt en rik skatt af lyriskt välljud
i sina skaldestycken, hvilka derför
särdeles väl lämpa sig för musikalisk
behandling. Också ha de inspirerat många
tondiktare till intagande kompositioner:
Ivar Hallström, (»Blommornas
undran», i herr Hjalmar och skön
Ingrid» m. m.i, Frans Bernakl m. fl.
Som koralbearbetare har konungen
gjort sig fördelaktigt bemärkt genom
den rytmiska behandlingen af koralen
n:o 20: »Allena Gud i himmelrik» in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
