Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förd som bilaga i konungens af
bibliotekarien Frithiof Cronhamn år 188Ö utg.
Högtidstal i Musikaliska Akademien,
och som vi i dagens nummer meddela.
Det torde förstås af sig sjelft ntt
konung Oscar eger ett särdeles
rikhaltigt musikbibliotek. Det förvaras i ett
särskildt rum i konungens
biblioteks-våning å slottet och innesluter
musikalier inom tonkonstens alla områden
äfvensom musiklitterära arbeten och
musiktidningar. Isynnerhet är afdelningen
sång deri talrikt företrädd. En del af
dessa samlingar liafva ursprungligen
tillhört drottning Desiderias, Oscar I:s,
drottning Josephinas och prins Gustafs
bibliotek. Många af konung Oscars
musikalier utgöra de elegantaste och
dyrbaraste prof på in- och utländsk
bokbinderiskicklighet.
$ $
Jfc
Hvad konung Oscar offentl igt
uträttat till gagn för den musikaliska
konsten i vårt land, är redan bekant
för våra läsare. Vi behöfva här alltså
endast nämna om att konungen åren
1864—73 förde ordförandespiran i
Musikaliska Akademien, hvarvid han
samvetsgrant följde och kraftigt lifvade
hennes verksamhet samt gaf hennes
fester ökad glans ej blott med sin
närvaro, utan ock genom sin vältalighet.
Dessa år ha ock med rätta betecknats
som Akademiens > gyllene ålder». Vid
sin tronbestigning vorden Akademiens
beskyddare har konung Oscar fullgjort
detta värf icke endast till namnet.
Han framlade en regeringsproposition
till riksdagen om en egen bygnad för
Akademien och hennes läroverk, han
skänkte en betydande summa till
byg-nadens inredning och har i öfrigt
genom en mängd dyrbara gåfvor gifvit
Akademien förnyade prof på sin
bevågenhet. Också var det med full rätt
Musikaliska Akademien å den
minnesmedalj han präglade till hågkomsten af
sin forne beskyddare, prins Oscar
Fredrik, inristade den enkla, men vältaliga
sentensen MERITA TUA CHORDÆ
SOXANT NOSTRÆ.
Afven i öfrigt har konung Oscar
verkat till den svenska tonkonstens
fromma — han har uppmuntrat och
understödt musikaliska förmågor der
de funnits, han har höjt intresset för
den inhemska operadiktningen genom
att anordna en pristäflan af svenska
operor (dervid P. A. Öländers
Blenda» afgick med segern), han har i sitt
slottskapell uppbringat kyrkosången till
något i sitt slag mönstergilt m. m.
* *
Otaliga äro förvisso de vördnadsbevis
som vid det stundande jubileet komma
att egnas Sveriges konung. Må det
tillåtas Svensk Musiktidning att äfven
få blanda sin röst i det mångstämmiga
hyllningsjublet, dervid frambärande en
af uppriktiga känslor förestafvad ön-
skan att den svenska tonkonsten ännu
i inånga år måtte få åtnjuta hägn af
konung Oscar II:s spira.
B.
jiögtidstal vid ]VEusi^alis^a
£^adeir\iens ^e^ularfest
den 2 decenjber 1871.
Af
OSCAR FREDRIK
Hertig af ÖsUTgöllaml
•JöTär vår korta nordiska sommar
li-■f^yr der mot sitt slut, nedlägges
viu-tersädens frö i den moderliga jordens
alstrande skötte fötr att i en ny sommar
mogna till skörd. Väl kommer denna
tid först, sedan en lång vinter lagt sin
svepduk öfver de frusna fälten. Men
redan förr än höstens stormilar
plundrat våra löfskogars gulnande kronor
på deras sista skatter, uppspirar dock
den unga sädesbroddeu. Dess ljusa
och saftiga grönska fägnar ögat,
tröstar öfver den stundande förlusten af
sommarens fägring och mildrar tanken
på naturens annalkande dvala. Den
har något v&rlikt med sig: den
återkallar minnen om det vi förnummit,
älskat, njutit, den tillhviskar oss ett
löfte om återvaknande till fömyadt lif.
Tacksamt dröjer derfor vår blick vid
de späda plantorna, vi fröjda oss
tör-hända ännu mera vid dem än vid
vårens brokiga blomsterverld; ty
dyrbarast är den skatt, som man känner sig
snart skola liafva förlorat, och den
första ungdomens fröjder äro icke alltid
de klarast medvetna.
Den lycka, tonkonsten skänker
men-niskan, eger syskontycke med den, som
betraktandet af naturens fägring
förlänar henne. Tonernas skönhet eldar
och hänför det ungdomliga sinnet; men
deras djupa betydelse för
menniskosläg-tet fattas måhända ännu fullständigare
af den mera mognade anden. Utsädet,
nedlagdt i den odlade jorden under
lefnadens sednare sommardagar, har
då hunnit uppspira derutur, och dess
grönska fägnar med minnets och
aningens förenade makter. Vi lyssna till
tonerna såsom till mystiska
uppenbarelser från både ett förflutet och ett
tillkommande. Det är likasom
fängslades vi vid några glänsande länkar
af denna kosteliga kedja, hvars
ursprung och slut vi endast med aning
och tro kunna fatta. Ju längre vi
lyssna, desto mera iilska vi hvad vi
förnimma. Ju mera tiden fortskrider,
ju närmare solen sjunker ned mot denna
mörka skog, som döljer vår vandrings
mål, desto herrligare blifver ock den
löftesrika broddens grönska på fälten
omkring vår vandrings stig.
Löftet kan visserligen icke här till
alla delar fullkomnas; ty meuniskolif-
vet är så kort, men slägtet fortlefver
äfven när våra dagars tal är fyldt, och
fädernas fröjder blifva också barnens.
Guds rika gåfvor äro ej gifna blott åt
oss, hvilka i dag njuta dem. Nej, de
räcka tdl åt alla, och hvarje tidsskifte
ser deras mått förökadt!
I folkens lif kunna sekler betraktas
såsom år. Fortare går det icke, huru
än generationer komina och försvinna.
Hvar och en af dessa har sina pligter
att uppfylla, sina verk att utföra, jag
skulle vilja säga — sina dissonanser
att npplösa. De smida sålunda i viss
mening länk efter länk i den
händelsernas utvecklingsföljd, som vi kalla
historia. Det är alltid godt att skåda
tillbaka på förflutna tider. Deras
erfarenhet kan i sanning liknas vid en
rik och frisk källåder, helsosam och
stärkande, när man ur dess djup med
rena händer upphemtar läskedrycken
under samtidens mödosamma
dagsarbe-te. Vissa tillfällen synas framför
andra väl egnade till en pröfvande
återblick. Väl är det sant, att tiden
alltid ilar fram med samma ohejdade fart,
att sekund följer efter sekund utan
rast, utan ro, så att det närvarande
knappast är fattadt, förän det redan
blifvit ett förflutet. Men likasom
milstolpar finnas vid vägen för att
beteckna vissa afstånds mått, så finnes äfven
en tidräkning, som efter vissa
fullbordade tidsförlopp låter åratal omvexla,
seklers årsföljder afslutas och förnj-as.
Defta gäller icke blott med afseende
på den allmänna tidräkningen, utan
hvarje enskild menniska eger sin
lef-nads tidräkning, hvarje särskildt
samfund har äfven sin, och det är helt
naturligt, att denna plägar taga sin
utgångspunkt rtb urbe condita, såsom
det gamla romareriket.
Denna Akademi, stiftad af en svensk
konung för hägnande af svensk
tonkonst, har redan hunnit det åldersmått,
att hon står vid slutet af sitt första
sekel. Med hvilka känslor bör hon
väl i dag blicka tillbaka på dess flydda
år och dagar’?
Utan tvifvel främst med
tacksamhetens. Våra fäders Gud har hållit sin
skyddande hand öfver deras älskade
land! Fritt, fredadt, obetvunget står
det än i dag pä sin fasta fjellgrund,
badadt af dubbelhafvens friska vågor!
— Sångguddinnorna liafva ej flytt från
våra aflägsna bygder vid nordpolens
gräns! De äro bofasta der, och deras
sånger ljuda ännu tid efter annan
genom jordens alla länder med mäktig
klang. Vår verksamhet inom detta
samfund har väl icke heller varit utan
all frukt, ehuru ofta nog obemärkt af
den stora mängden.
Men förutom tacksamhetens gärd,
offrad åt alla goda gåfvors Gifvare,
eger ock den närvarande stunden kraf
på eftertanke och pröfning af mången
under flydda tider gjord erfarenhet.
Derför må jag nu, under några korta
ögonblick, leda uppmärksamheten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
