Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I trots af fiendernas mängd och
olyckornas vidd, förblef det sargade lejonet
okufvadt. Minnet, af den
verldsbervk-tade unge hjeltens namn åldrades icke
i Sverige, fastän så många stundens
fröjder bleknade, den ena efter den
andra. Det minnet hålles kärt än i
dag. Må det då här ljuda, klädt i
svenska toner!
Hvad man än må förebrå den s. k.
frihetstiden, huru mycket man än må
beklaga dess politiska söndringar och
dess svaghet för utländskt inflytande,
nekas kan dock ej, att den i flere
riktningar såg nya krafter lifvas, hvilka
för vårt fädernesland blefvo af det
största gagn. Ett länge saknadt och
temligen oafbmtet fredslugn gynnade |
näringsflit och alstrade välstånd. På
vetenskapernas och de sköna
konsternas områden utvecklade friska blommor
sina yppiga och mångfärgade blad, och
hvad särskildt den svenska tonkonsten
angår, så blef hon icke heller
främmande för de allmänna framstegen.
Europas musikaliska bildning stod i
det adertonde seklet mången grad
högre än i det sjuttonde. Redan
genljö-do vår verldsdels sydligare länder af
det lof, som egnades åt den ädla
tonkonstens odödlige mästare. Under de
sednare tiotalen af vår frihetstid lefde
Sebastian Bach, Händel, Gluck, Haydn,
och dessa blefvo naturligtvis ej utan
inflytande på svenska skolan. Musik
var numera föremålet för djupare
studium. Kontrapunkt blef namnet på
en kunskap. Instrumenteringen hade
blifvit mångsidigare, allteftersom
skickligheten i förfärdigandet af
fullkomligare tonverktyg blifvit större.
Fordringarna ökades i samma mån, som
möjligheten af deras tillfredsställande
förefanns. Musiklitteraturen blef
derfor i alla länder allt rikare, och äfven
i Sverige blefvo tonsättningar af mera
omfattande beskaffenhet mindre
sällsynta än förut. Bland inhemska
tondiktare må här nämnas: Johan Henril;
Boman, hvars verksam hetsålder
inträffade under Adolf Fredriks regeringstid
oeh som vid den för vitterhet och
konst så varmt nitälskande drottning
Lovisa Ulrikas hof fann beskydd och
uppmuntran.
Af denne, numera temligen förgätne,
konstnär finnas i denna Akademis
bibliotek förvarade åtskilliga verk, ur
hvilka ett prof betecknande tidens
ståndpunkt och smak, här skall gifvas.
Med den Tredje Gustaf uppsteg för
företa gången efter Carl den tolfte en
inhemsk arfkonung på Sveriges urgamla
tron. Det kan, det skall icke vara
vår Akademi — ett barn af denne
konungs kärlek till fosterländsk konst
— från hvars krets något missljud må
tillåtas störande insmyga sig i det
tacksamhetens ackord, som här bör egnas
hans minne!
»Sveas store skald har ju så skönt,
så träffande sagt:
Men det var sol deri, oeh hur du klagar.
Hvar stode vi, om de ej varit till?3 —
Ja, det var sol i detta tidehvarf,
hvilket, genom att ar.taga Gustafs namn,
för efterkommande föikunnar hans ära.
Fåfängt har partihatet, frihetstidens
sorgliga arf, sökt utplåna Gustafs
odödliga förtjenster om svensk bildning och
svensk skön konst. Åt Fosterländska
Sånggudinnor» reste han ett värdigt
tempel, numera ett bland verldens
äldsta. Dessa tiljor färgades tyvärr af
hans eget blod, men på hans svenska
scen har under det sekel, som snart
förlupit sedan hans död, den svenska
sången funnit ett hem af honom
grund-lagdt, och firat triumfer honom värdiga.
Den Svenska Akademien, vårt
herrliga modersmåls vårdarinna, står jemte
vår Akademi såsom ett monument öfver
skaldekungen och vördar i honom sin
upphofsman. Tacksamhet emot den
ge-mensamme stiftaren är bådas vårt arf
och utgör en kär erinran om det
sy-skonskaps band, som så innerligt bör
förena svenskt tungomål och svenska
toner. Tondikt och sång blefvo nu
populära. Nordens Anakreon, Carl
Michael Bellman, tjusade både konung och
folk med sin lyras lekande behag.
Inhemska musikutöfvare af en viss
betydenhet i tekniskt hänseende,
såsom kompositören Wikmanson, begynna
nu kunna nämnas vid sidan af de mera
ryktbare tondiktare, hvilka tid efter
annan införskrefvos och naturaliserades
af Gustaf den tredje. Denne konung
hyllade nämligen den riktiga, ehuruväl
stundom 110g misskända åsigt, att der
egna krafter ej räcka till måste man
hemta undervisning från främmande
länder. Xaumann var en af de
inkallade. Men hans lyra blef svensk, i
det den helgades åt vårt inhemska
historiska dramas förherrligande.
Särskildt må väl svensk infödsrätt kunna
bördas åtminstone åt de musiknummer,
hvilka han erhöll uppdrag att
komponera för operan Gustaf Vasa ,
hvarmed den konungslige författaren riktade
vår unga nationalteater samt till
hvil-kas toner hela folket då med hänförelse
lyssnade. Och hvar kunde väl dessa
toner ljuda skönare än här? Hvilka
murar skulle skänka dem trognare
genklang än dessa ?
Att den svenska tonkonsten, luide
såsom skapande och ntöfvande, gjort
jättesteg framåt, derom vittnar vårt
lands kulturhistoria under det nittonde
århundradet på nästan hvarje blad.
Namnen: Arrhen v. Kapfelmann,
Bcr-wald, Brendler, Crusell, Frigei, Geijer,
Gustaf, hertig af Upland, Karsten, Otto
Lindblad, Xordblom, Randel, Stenborg,
Ahlströni — skola från minnets
himmel stråla med oförminskad glans
genom kommande sekler. Till dem sluta
sig namnen på flere i vårt land natu-
raliserede, såsom: Du Pug, Hæffner,
Johnsen, Krans, Yogier, äfvensom många
ännu lefvande tondiktare och utöfvande
konstnärer, bland hvilka jag här endast
behöfver uttala namnen Adolf IAndblad
och Jenny Lind, för att en hvar, som
älskar musik, skall instämma med mig
i den glada bekännelsen, att den ädla
tonkonstens anda ännu ej vikit ifrån
Sveriges landamären.
I detta ögonblick, då det sista
afskedsordet från ett så betydelsefullt
tidsskifte måste uttalas, tycker jag mig
förnimma en underbart stämd återklang
af de toner, som våra mästare med
snillets makt framtrollat på gnldsträngade
lyran.
De komina tillbaka, såsom
ungdomsdrömmar, burna på fantasiens vingar!
De komma varma såsom dessa, dock
klarare fattade, djupare kända, högre
uppskattade! De väcka en Ijuft,
vemodig själsstämning, sådan jag tänker
mig vandraren erfara då han någon
skön septemberqväll i solnedgångens
stund riktar sin tacksamma blick
tillbaka på det ännu belysta fältets
grönskande sädesbrodd, från brynet af den
skog, der redan skuggorna blifvit långa
under de mörka granar. In i dess
okända rymders djup manar vägvisaren
med sitt obevekliga »Framåt!» den
dröjande att träda! Men det sköna är
en evighetsblomma. Tonernas klang
följer honom äfven dit, och likasom
det ädla höstsädets korn tyda de pä
en kommande vår.
Så må alltså bär uttalas den önskan :
att de framtidsdrömmar, med hvilka
detta sekel inslumrar i sin sista afton,
en gång må blifva verklighet, äfven
om icke våra jordiska ögon få skåda
fullbordandet af dem alla.
Må de i denna stund omfattas med
den tro, som når längre än kunskap!
Och om vi en gång känna frestelse till
misströstan, må då hoppet om deras
fullbordan tillhviskas oss af Minnets
Genius, som sväfvar fram ur det
förflutnas mörknande qvällsky, men med
famnen sträckt mot den stundande
morgonens rodnad.
Hvarjehanda.
Geniet är den egentliga lagstiftaren
inom konsten; teorien ombesörjer
motiveringen och den närmare tolkningen af
dess lagar, talangen har att lyda dem.
Klauicell.
Ingen af alla konster bedrifves så
tanklöst som musiken. Intet under då,
att den inverkar så föga förädlande pä
vårt själslif. Biehl.
Vår Musikbilaga
den första för året utkommer i något
af näst följande nummer. Red.
»Der låg ett skimmer öfver Oustnfs dagar.
Fantastiskt, utländskt, Härdfullt, 0111 du vill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
