Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svenska tonkonstens
utvecklingsarbete. Törhiinda att äfven en blott
flygtig blick härpå i sin mån skall
bidraga till att lifva öfvertygelsen hos
mången om den kulturhistoriska
betydelsen af detta arbete, ej blott for
nutiden utan ock for framtiden.
I det fordna Svithiod stod sången
högt i ära. Den hade sin thron i
sjelfva Valhalls salar, der Edda-sagan
låter Brage, nordmannasångens fader,
med väldig makt röra lyrans gyllne
strängar. Han satt i asarnas råd och
hans stämma förkunnade Odins vishet
och Tors kraft, prisade Balders
godhet och Friggas skönhet. Såsom hans
vigda sändebud vandrade skalderna ut
kring Thules stränder, qvädande än i
konungahofven, än vid folktingen, än
i ledung och på vikingafärd. Hjelten,
som segrade, kämpen, som förblödde,
ungmön, som bleknande sjönk på sin
fallne älsklings ättehög, alla fingo de
sin drapa från bardens läppar. Hans
sånger fortlefde och eldade nya män
till nya strider och nja bardalckar.
Vi hafva visserligen ingen säkerhet,
att melodier från den egentliga
hednatiden numera finnas q var, men våra
äldsta kämpavisor åro åtminstone sd
gamla, att deras ursprung förlorar sig
i sagotidens dunkla natt, och vi kunna
derför med skäl, i det vi lj’ssna till
en af dessa, betrakta densamma såsom
representant för den äldsta sångartiden
i Norden.
Verldsförsonarens heliga lära
framkallade den märkligaste och
välsignel-serikaste omstörtning, som tideböckerna
känna. Begrepp och seder omskapades
i grund; det blef en verklig
pånj’tt-födelse, så väl för den enskilda
men-niskan, som ock af samfundslif och
samhällsordning. Tonkonsten kristna-
des. Hon kunde ej förblifva oberörd
af den omätliga förvandling, som egde
rum i allt; ty, likasom eolsharpor
villigt ljTda vindens bud, så tolka äfven
sång och dikt den stämning, som bor
i folkens hjertan. De bäras likasom
svanor på sina hvita vingar upp ur
tidens strömvågor.
Äfven till vårt aflägsna Thule kom
aposteln med den nya lärans ljus. Det
tändes sent i vår historia; det lyste
till en början endast likt vår
midvintersol, genom töcken, med blekt ovisst
sken. Det hotade väl ofta att slockna
i storm och blod, men småningom
strålade det dock med allt större
vårklarhet, både yttre och inre fiender till
trots.
Under vår oroliga medeltid
utvecklade sig sången i rikare och mera
skiftande tonarter. Korsprydda kj rkor
.slöto sina murar omkring fridlysta
graf-var och öppnade, likasom klostren, icke
blott åt olj-ckan och den förorättade
oskulden ett efterlängtadt hem, utan
skänkte till och med en fristad åt den
ångrande missdådaren. En flägt af
chevaleriets anda har susat äfven
genom nordanskog. Våra runohällar veta
att förtälja, huru korsade stridsmän
drogo bort till fjerran »Austrikia-land»,
eller på Jorsala-färd», och det gamla
vikingalynnet erhöll på detta sätt
fortfarande näring, ehuru i en ny form
och under en ny fana.
Det bör sålunda icke förundra att
se två element råda i våra medeltida
tondikter: det ena religiöst och såsom
sådant röjande sykontycke med den
katolska kyrkomusiken, det andra
verlds-ligt ridderligt och såsom sådant till
form och innehåll erbjudande vissa
ärftliga slägtdrag från den hedniska
kämpatiden.
I nära sammanhang med
kyrkosången utvecklades under medeltiden, här
såsom öfver allt, det religiösa
skådespelet, hvilket kan anses såsom vårt
moderna dramas föregångare; och
fastän i vårt glest befolkade land fröet ej,
såsom t. ex. i Italien, kunde växa ut
till konst i egentligare mening, utan
stannade vid improviserade utkast, så
förtjenar det dock erinras, att hvarje
djupare intryck, som vårt folk erfarit,
städse älskat taga ett slags dramatisk
form. Särskildt betecknande är, att
härvid aldrig saknades ett rent lyriskt,
nästan elegiskt element. Äfven det
ridderliga ville ge sig uttryck, ej blott
i romansen och visan, utan jemväl i
de många dans- eller pantlekar, der
folkets lif och föreställningssätt
trognast afspeglas. I dessa lekar spelar
sången en framstående rol. Vi spåra
här det vakna natursinne, som
utmärker all folkpoesi. Text och melodi
tyckas på det innerligaste förena sig,
för att genom en naiv symbolik kunna
likasom utsäga det outsägliga.
Hvad som emellertid både den
andliga och den verldsliga tondikten i vår
nord härvid hafva gemensamt är denna
oförfalskade prägel af skandinaviska
halföns natur och den skandinaviska
stammens folkljnne, soin de båda
otvetydigt röja. I det kristna dopet
bortsköljdes ingalunda nordmannasångens
nationalitet. Tvärtom lades under me
deltiden en fast grund för kommande
tiders konstlif, och det är väl icke
minst känslan häraf, som gör de gamla
folkvisorna evigt unga på folkets
läppar och som skall bevara dem från
glömskan, så länge vi hafva ett
fädernesland och hjertan til! att älska det.
Tiden stannar aldrig.
Mensklighe-tens utveckling icke heller. Stundom
sj-nes den hejdas i sitt lopp, ja, gå
tillbaka — men den synes blott så.
Ur den aska, hvarmed
verldshvälfniu-gar hölja förgångna tiders mausoleer,
resa sig nya monument öfver nye
släg-ten. Medeltidens former i statssamfund
och kyrka förgingos under brottningen
ined den nya tiden. Deformation i tro
och tanke blef denna tids lösen, och
dess riktning blef ädel. Storhet och
ära följde henne i spåren. Den
nyupprätt ade lutherska kyrkan kräfde en
särskild art af andlig tondikt och sång,
i hvilken sednare församlingens
personliga deltagande var större än fordom.
Konungamakten, under medeltiden ej
sällan kyrkans vedersakare, trädde nu
i spetsen för reformationen, så väl den
religiösa som den politiska, och det
svenska folket, besjäladt af en
fosterlandskärlek, en samdrägt och en kraft,
som i intet land någonsin blifvit
öfver-träffade, om ens uppnådda, följde
troget sina konungar i befrielsestriden, i
troskampen, i hjeltedöden. Med Gustaf
Vasa läste det Guds ord på sitt kära
modersmål; med hans sonson uppstämde
det dessa herrliga krigsböner, hvilka
våra psalmböcker ännu i dag så
vörd-nadsfullt bevarat!
Koralen till psalmen »Vår Gud är
oss en väldig borg» är visserligen icke
ursprungligen svensk, men dess
natu-ralisationsbref är skrifvet på häfdens
blad med vårt ädlaste blod, och den
är i sanning sedan århundraden
tillbaka så införlifvad med hela det
lutherska svenska folket, att jag icke tvekar
kalla den svensk.
En annan svensk krigsbön är den
oss alla kära Gustaf Adolfspsalmen:
»Förfäras ej, du lilla hop», hvilken
genljöd från svenska hären, då denna
i arla morgonstunden ordnat sina led
på Eiitzens fält. Man antager allmänt,
att konungen sjelf är både textens och
koralmelodiens författare, och redan af
detta skäl bör den här afsjungas,
såsom erinran om Sveriges
reformations-och storhetstid *.
Den sorgmusik, som vid
hjeltekonun-gens begrafning utfördes, är
komponerad af en svensk man, vid namn
Dil-ben, hvilken konstnär nära tre tiotal
år sednare äfven författade
sorgkantaten vid konung Carl den tiondes bår.
Ur detta sistnämnda tonverk skall nu
ett kort prof lemnas.
Bland den rika samlingen af bilder
i vårt Carolinska tidehvarfs galleri
framstår en af oss alla älskad
hjelte-gestalt med ädla drag, med svensk
drägt och svenskt hjerta. Visserligen
voro de hvinande kulorna den tolfte
Carls musik. Men den svenska
sångmön har vakat kring hans mer än
hundraåra grift, och toner från hans
samtid finna än i dag genklang i våra
bröst. Hvem minnes ej den
strids-marsch, vid hvars tiygga takt och
kraftiga ljud de »gossar blå > stormade
mot Narvas vallar och vid hvars toner,
etthnndrasextioåtta år sednare, äfven
täckelset föll från minnesstoden i hans
fordna hufvndstad? Denna marsch har
något egendomligt med sig, erinrande
om huru skarpt det svenska stålet
biter, men ock om det redliga
krigare-bjertat, den enkla krigareseden.
* Denna psalm och de sedan nämnda
mu-styckena utfördes såsom illustrationer på
högtidsfesten.
En liten del af talet rörande Musikaliska
Akademien är utesluten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
