Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stråkqvartetten 1 fl., 1 ob., 2 kl., 1
fag., 2 horn, 2 trump., 1 tenorkorn,
1 bastuba, 1 trumma, 2 pukor.
Musikläror i naboländerna.
1.
Tj|vå märkliga musikaliska läroböcker
qå sågo dagen under förra året i
våra grannländer, Finland ock Norge.
Den ena, Lärobok i allmän musiklära
och analys>. af M. Wegelius, 1 kursen,
gifver de vanliga läroböckerna i allmän
musiklära den lika sanna som
ledsamma förebråelsen att hnfvudsakligen vara
endast förstudier till öfningur i
generalbas , detta fordom allena
saliggörande musikstudium, som nu börjat
förlora sin prestige, sedan detsamma
redan af Marx behandlats mera
knapphändigt, och af Riemann delvis
slungats öfver bord eller åtminstone ersatts
af en väsentlig modifierad besiffring.
Fullt riktigt säger Riemann, att man
hittills lagt märkvärdigt ringa vigt vid
det betydelsefulla faktum, att de
största nyare mästare, en Haydn,
Beetko-ven, Sckubert, Sclmmann, Wagner,
Liszt, icke genomgått någon sträng
skola i tonsatsen uti äldre mening, utan
att deras förnämsta vägvisare varit,
icke skoldammet, utan den lefvande
musikaliska praxis i deras förgångares
verk. I samma riktning går Wegelius’
tankegång, då han anser att »analysen
för den praktiska musikidkaren är den
oumbärligaste af alla den musikaliska
teoriens discipliner. Det första
vilko-ret för ett redigt ock intelligent
föredrag är att den utförande förstår hvad
han spelar».
Af sistnämda uttryck kan man finna,
att förf. kufvudsakligeu tänkt på
analysen som vilkor för exekution. Men
den är af ej mindre vigt för
komposition. Riemann har äfven påpekat detta,
och Ludvig Russiers förträffliga
»Partiturstudium» är ett steg på samma
väg. Wagner yttrade i ett samtal
1877 till sin biograf i Groves
musiklexikon, E. Daunreuther, att han ansåg
sig ha lärt mest af Thomaskantorn
Weinlig, emedan dennes metod blott
bestod i att för lärjungen grundligt
analysera ett stycke, ock sedan anmoda
lärjungen att försöka komponera ett
likadant, med ungefär samma taktantal,
periodik, modulation och tematiska
karakter.
I enlighet med sin grundsats har
Wegelius lagt stor vigt vid talrika och
instruktiva öfningsuppgifter. Stilen är
ytterst redig och bokens typografiska
utstyrsel prydlig. Vid rytmiken
påpekas äfven sällsammare taktarter, såsom
ö- och 7-takteu, hvarvid man får den
öfverraskande upplysningen, att dylika
ej äro ovanliga i finska
runomelo-dier. I kapitlen om melodien märkes,
att förf. uppmärksamt följt med den
nyaste rytmiska vetenskapens utveck-
ling, och hans bestämmelser der äro
klara och förståndiga. Ej fullt så väl
synes förf. vara bevaudrad i do nyaste
harmoniska teorierna, (Riemann t. ex.
känner han uppenbarligen blott ur
dennes lexikon, och ej ens ur sista
upplagan af detsamma), och han synes
der-vid ej hafva kommit väsentligen
ut-öfver Heimkoltz. Riemann har
förkastat den obligata regeln om septimans
fallande, och Hostinsky har klart
formulerat teorien om klangförvandtskap
och klangrepresentation, utan hvilken
ingen rationel förklaring af tonarters
slägtförhållande och dissonansens
upplösning är möjlig; alt detta ville man
se något bättre utfördt. A andra
sidan erkännes med tacksamhet, att förf.
adopterat — med ett undantag —
alldeles samma grundsatser för tillåtande
af qvintparaleller, som undertecknad
utvecklat i Sv. Musikt. (»Om
qvintför-budet«, 1885). Intressant är kapitlet
om modulation, som dock ej kan blifva
alldeles fullständigt, då förf. ej synes
erkänna direkt tersförvandtskap (t. ex.
mellan C-dur och E-dur); flere af
Wag-ners modulationer kunna ej förklaras
utan en sådan (jfr undertecknads »Om
wagnerismen», sid. 5(5 ff). Särdeles
rikhaltigt och väl formuleradt är kap.
om förhållning, vexeltouer, orgelpunkt
m. m. Enligt min tanke spelar dock
anticipationen en större rol i både
äldre och nyare musik, än man vanligen
föreställer sig; den s. k. Fux’ska
vexel-noten kan blott sålunda
tillfredsställande förklaras, och å andra sidan står
Riemann handfallen inför vissa
företeelser hos Bach, som ganska väl kunna
lösas med antagande af anticipation.
Förf. har slutligen en bilaga med
uppgifter för besiffring af ackord, således
ett motsatt förfarande mot det vanliga,
att skrifva ut ackord efter besiffrad
bas. Det förra sättet torde nog
tillgodose det enda värde, som
generalbasen numera eger, närnl. att lära eleven
ackordens namn, lägen och ställning i
tonarten.
En stor förtjeust är mängden af
notexempel, till stor del hemtade ur
samtidens kompositionspraxis, som
annars hrr musikteoretiker alt, för ofta
pläga suveränt se öfver axeln —
nu-turligt nog, då den ej passar in på
deras föråldrade teorier.
Vi öfvergå att betrakta O. Winter
Hjelms nyligen utkomna elementarlära.
Å. L.
––<5–-
Emile Sauret och Pablo de
Sarasate.
$En musiktidning utgifven i Hamlmrg
har nyligen innehållit en uppsats
af Goby Eberhardt innehållande en
jämförelse mellan dessa båda berömda
violinvirtuoser och då Sauret genom
sina besök och konserter här i
hufvud-staden och äfven i egenskap af lärare
för svenska violinister särskildt
intresserar oss vilja vi låta våra läsare få
del af den nämnda uppsatsen, hvars
första del lyder som följer:
Violinspelets studium har under de
sista decennierna blifvit så allmänt och
spridt, att man med skäl kan ställa
fiolen i jemnbredd med det
allherskau-de pianot som konkureusinstrument.
I synnerhet är det damerna som
slutit »instrumenternas drottning» intill
hjertat och med ifver egnat sig åt
violinspelets konst. Hvarje år levererar
våra renomerade konservatorier några
»Violinelfvor», som derefter med mer
eller mindre lycka pröfva våra
konst-salar och i de flesta fall utveckla mer
»grazie» än gediget koustnärsskap.
Bland konserterande violinspelerskor i
vår tid kan man väl utom fru Neruda
knappast på allvar nämna några andra
sådana, än den lilla begåfvade Soldat,
och Tua*. »Violin skulle endast
mannen spela» yttrade till mig efter en
sådan konsert en mycket musikalisk
professor, och jag kunde endast
instämma i hans omdöme, ty först i mannens
händer kommer violinen till sin fulla
rätt.
Af våra yngre violinmästare är Emile
Sauret ostridligt en bland de
intressantaste företeelserna. Hos honom yttrar
sig en stark »violistindividualitet», icke
att förvexla med »specialitet», en
sådan som t. ex. Sarasate är. Större
motsatser än mellan dessa båda rivaler
af den belgiska och franska skolan kan
man väl knappast finna. — Sarasates
violinton är smekande och tadelfri men
utan all djupare känsla, hans teknik
fulländad, pasagerna ytterligt filade och
polerade, föredraget graciöst och
smakfullt, fraseringen naturlig. Sauret
’der-emot framlockar ur sitt instrumeot en
intensiv känsloton; lifvet hos denna
yttrar- sig liksom hjertats slag i ett
egendomligt verkande »vibrato», som
åt hans kantilena förlänar en
egendomligt verkande tjusningsmakt. Tekniken
är imponerande, den låter ej afskräcka
sig från något vågspel och hans
föredrag är själfullt, ofta stormande och
eldigt. Hvad den »ljufve» spanioren
saknar af djup känsla och temperament,
det besitter Sarasate i öfvermått. Att
Saurets föredrag i följd häraf icke
alltid är lika glatt och tekniskt
fullän-dadt som Sarasates är naturligt.
Sarasate framträder på konserttribunen utan
minsta oro eller bekymmer öfver att
något kan misslyckas. Kall ända in
uti hjertat står han midt emot
publiken, i ljufva toner låter han violinen
sjunga och öfversockrar sina åhörare
med välljud. Annorlunda med Sauret.
Han beträder stridsplatsen litet
upprörd och tvingar auditoriet att också
blifva det. Genom hans spel går ett
demoniskt drag, åhörarne tvingas att
följa honom och med honom känna, le,
* Anna Senkrah Ur, som bekant, gift och
har dragit sig frän konsertvasendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
