Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma, hvilka lian noga mönstrade,
hvarefter han utstötte ett par
betydelsefulla hostningar. Då detta icke
framkallade den åsyftade verkan satte han
handen för munnen som ett språkrör
och ropade uppåt: »Angelina, Ange-
lina!»
Nu öppnades ett fönster i öfversta
våningen och det allra som täckaste
lilla blonda hufvud, ögonskenligeu
tillhörande den anropade, lutade sig ned
mot den som ropat. Dennes ansigte
antog genast det ömmaste uttryck, och
med den ljufvaste flöjtton fortsatte han:
»Angelina, min lilla dufva, kom då
ned på ett ögonblick.»
»Hvad är det nu då som är så
vigtigt., vännen min, efter du stör mig i
mitt arbete, du vet ju att stickeriet för
contessan måste vara färdigt i dag?»
»Ack! låt nu stickeriet vara, min
Angelina, jag vill säga dig något
riktigt gladt och trefligt.»
»Godt, jag kommer; men om du
narrar mig som du gjorde i förgår,
då så ...» Fortsättningen afklipptes
genom stängandet af fönstret. Men
Salvatores ansigte fick ett uttryck af
skälmiskt välbehag, som genast
förvandlade sig till strålande glädje, då
flickans vackra, välbildade gestalt visade
sig i porten. Han flög i ett nu emot
henne och omfamnade henne häftigt,
tog det vackra hufvudet mellan sina
båda händer så att hon måste blicka
honom stadigt in i de trofasta bruna
ögonen och sade med’ en betydelsefull
min: »I afton klockan sex kommer
Angelina insvept i sin varma mantiglia
och knackar på rutan hos sin käre
Salvatore; båda gå sedan tillsammans
på teatern, der man ger en ny opera.
Nå, är du med om det, min älskling?»
Angelina såg först på honom med
stoia ögon, sedan slet hon sig ifrån
honom och klappade händerna i
förtjusning, utropande: »O, min dyre vän,
hvad du skall ha tack!» och hon bjöd
sin Salvatore de friska, röda läpparne
till en kyss, han slöt henne till sitt
bröst och höll henne länge omfamnad.
Slutligen lösgjorde sig Angelina ur
hans armar och i nästa ögonblick ilade
hon tillbaka in i huset; med ett
lyck-saligt leende blickade Apollini efter
den försvinnande. — — —
Teatern var redan fyld till sista
platsen då Apollini med sin fästmö
heträdde galleriet. Några af hans
vänner, som väntat på dem, makade sig
tillsammans, så att det unga paret fick
plats i hörnet. Just nu begynte
operan. Musiken hade till en början en
mera stilla karaktär i visans stil men
stegrade sig under fortgången till en
höjd af passioneradt uttiyck, hvartill
man sällan hört maken, 11 edan efter
andra akten hörde man en och annan
röst ropa på maestron, men då efter
en glänsande final ridån föll för sista
gången, höjde sig en bedöfvande
bi-falisstorm, man jublade åt sångarne
och ville äfven lära känna den lyck-
lige skaparen af det nya verket..
Au-gelina hade ifrigt med sina små
händer deltagit i de allmänna applåderna,
nu reste hon sig upp med blossande
ansigte för att bättre kunna se den
firade kompositören, som snart måste
visa sig. Och hon fick se honom då
ridån på nytt gick upp, men af
häpnad var hon nära att mista sansen;
hon fick se sin af konstnärerna
omringade och halft framsläpade Salvatore,
som oförmärkt smugit sig från hennes
sida och trädt ned på scenen samt
uppenbarat sig såsom komponisten. Ett
tusenstämmigt dånande »eviva!» hel
sade folkets favorit, han måste gång
på gång träda fram och buga sig.
Men då det frenetiska bifallet aldrig
ville taga slut, trädde han fram till
rampen och utropade med ljudelig röst:
»Den ärade publiken i Venedig bringar
jag för den ära, som vederfarits mig,
mitt hjertligaste tack. Tillika får jag
tillkännagifva, att jag under de närmaste
åtta dagame vill barbera hvar och en
som besöker mig — gratis». På nytt
reste sig en storm af bifall, som
för-qväfde ett plötsligt anskri uppe på
galleriet; der uppstod i hast en rörelse,
ty en ung flicka hade fallit i
vanmakt . . .
Detta skedde den 10 november 1727.
Samma vecka egde en ihållande
vallfart rum till Apollinis lilla rakstuga;
alla ville se den underbare mannen,
en simpel handtverkare, som med ett
slag skaffat sig ett rum bland dagens
hjeltar. Salvatore visade att han
förstod sig lika väl på att raka som på
att komponera. Men efter slutet af
de åtta dagarne stängde han butiken
och egnade sig uteslutande åt sitt höga
kall. Angelina, som knappt förmådde
fatta sin lycka, blef hans älskade
hustru. Apollini blef till sin sista stund
folkets gunstling, — i synnerhet funno
hans folkvisor stor utbredning i Italien;
— och när ännu i våra dagar
gondo-lieren i sin smäckra farkost, sjunger
sin sång, så är denna måhända en
barcarola af Apollini, barberaren i
Venedig*.
”Djamileh”.
Af Georges Bizet.
.KVjamileli > bragtes först inför offent-
’n^s> ligheteu 1870 och har sålunda
till tidsföljden sin plats mellan
symfonien »Souvenirs de Rome» (eller som
ilen senare kallades »I Ilom»), uppförd
1861), och »L’Arlésienne» (musiken till
Daudets melodram), uppförd 1872 —
bekanta tonverk af Bizet, hvilka gifvits
hos oss.
* Apollini, fiidil i början af lHale
århundradet i Venedig, vnr ett stort geni; endast
hans otillräckliga och rent autodidaktiska
musikbildning spärrade vägen fur honom till
mästerskapet. Utom flera operor, hvilka blefvo
repertoarstycken pä nästan alla italienska
scener, skref han en oriiknelig mängd barearoler,
som voro allmänt omtyckta.
»Djamileh» tillkom under följande
omständigheter. Opera Cotnique hade
186!) erhållit en ny chef i Camille
Du Locle, hvilken gjorde till sin första
uppgift att söka ingjuta mera ungdom
och nerv i opéra-comique-genren.
Au-ber hade gått hädan och med honom
hade den äldre genren förlorat sin sista
tolkare. Ett fält var nu öppnadt föi
det unga frankrikes tonkonstnärer att
här försöka sig. Du Locle trädde
genast i förbindelse med några af de
unga kompositörer som förtjenat sina
sporrar vid Théåtre Lyrique. Bland
dem var äfven Georges Bizet, hvilken
redan nu hade ådragit sig det
musikaliska Frankrikes uppmärksamhet.
Efter att ha eröfrat »romerska priset»
hade han från den eviga staden
hem-sändt åtskilliga nya tonalster. För
Théåtre Lyrique hade han skrifvit
operorna »Perlfiskarena» (1863) och »Den
sköna flickan i Perth» (1867) och
sedermera å Goncerts populaires framträdt
med sin ofvannämnda symfoni. Med
glädje emottog han nu uppdraget att
skrifva något för Opéra Comique.
Sedan länge hade han önskat att i toner
omkläda Alfred de Mussets fängslande
dikt »Namouna», hvarmed han ville
»försöka att införa opéracomiquen på
nya banor». Han beslöt nu att
förverkliga denna plan, hvilken genast
vann Du Locles bifall. Louis Gallet
omarbetade »Namouna» för scenen;
det nya stycket erhöll namnet
»Djamileh» och gafs med Bizets musik för
första gången den 22 maj 1872.
Tonsättaren hade hållit hvad han
lofvat. Ty denna musik skilde sig
betydligt från hela den föregående
opera-comique-genren, på samma gång den
dock alltigenom bär den Bizetska
genialitetens hallstämpel. Den samtida
kritiken, som aldrig förstod att rätt
uppskatta Bizet och hans sträfvanden,
helst man hos honom spårade
inflytelsen af Wagner, emottog ej heller»
Djamileh» med alldeles blida ögon. Man
fann musiken till och med »mera
öron-pinande» (!!) än Berlioz’ ochWagners.
En senare kritik har dömt annorlunda:
»Ur estetisk synpunkt är ’Djamileh’
ett första rangens konstverk, i
musikaliskt hänseende ett litet mästerverk,
en perla, en juvel, infattad med en
konstfärdighet som öfverträffar allt
annat i den vägen . (Charles Pigot:
Georges Bizet et son oeuvre, 1886.)
Bizet sjelf tog saken mycket lugnt.
»Jag är ganska nöjd med utgången»,
skrifver han i ett bref till en vän.
»Pressen har varit i hög grad intres
sant. Aldrig har väl en opéra-comique
i en akt utsatts för en mera allvarsam
och rent ut sagdt mera passionerad
kritik. Det gamla talet om Wagner
håller i sig. Man har verkligen på
ett par håll tillerkänt mig inspiration
och begåfning, men allt sammans har
det der Wagnexdnfly tandet förstört
Men jag är nöjd ändå. Jag eger den
absoluta vissheten att nu ha kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
