Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett af Söderman handskrifvet
konsertprogram ntan datum annonseras fyra
trior af honom, Serenad, Slummersång,
Mitt allt och Flickan i skogen, utförda
af herr Dahlgren, Ohlsson och
Will-inan. I det häfte »Trestämmiga
sångor för mansröster», som utgafs af
Hirsch 1880 bland efterlemnade
arbeten, återfinnas dessa vackra trior, plus
Gossen i skogen, Bönen, Aftontoner,
I månens skimmer! Elfdansen, samt i
trestäinmig form de såsom q vartetter
bekanta Suomis sång och Sjung.
Slummersången var dess förinnan tryckt i
»Teater och musik» 1876 n:r 10. I
skiss finnas en del af dem, äfvensom
ett par otydliga, otryckta, alt utan
datum. Får man döma efter skissarkets
utseende och piktur, så torde det
härröra från 50-talet. Intressant är att
se, att tonsättaren ursprungligen tänkt
Sjung och Suomis sång såsom trior; i
den senare finnes redan den treklang
utan ters, som upsalasångarne
sedermera ändrat, liksom de förfuskat så
många andra originalversioner.
62. Se 6.
63. Ett nummer skiss till N:r
1 Taffelmusik. — Denna skiss drar
med sig äfven ett andra nummer
taffelmusik samt en marsch och en ballet
af »de fem sinnena» och andra
allegoriska figurer — alt sammans visande
sig tillhöra »Timon af Athen», som i
maj 1866 upptogs på Stora teatern.
Musikaliskt äro de föga märkliga, men
just i sin afsigtliga obetydlighet och
påfallande simplicitet — som väl äfven
skall måla antikens enkelhet — äro
de ett prof på Södermans riktiga sinne
för det sceniskt afvägda i en musik,
som skall sysselsätta örat utan att
distrahera handlingen.
64. Skisser till musiken till
Torkel Knutsson. — Detta Beskows
sorgspel gafs 21/i 1862 med
musikin-lägg af Norman, Randel, Söderman m.
fl. Den sistnämdes bidrag inskränka
sig till ett par fanfarer, en liten
melodram och en marsch, alt föga märk
värdigt (om icke deruti, att
melodramens trioler erinra om basunsatsen i
messans offertorium).
65. Qvartett för mansröster,
»Sångens vänner» tillegnad,
Göteborg 1854. — Obefintlig.
66. Några timmar på
Krono-borgs slott. Karlkör bakom
scenen. — 157. En tenorstämma till
dito. — Motiven till denna kör
äfvensom till ett mellanspel i partitur äro
hemtade ur uvertyren som ock
föreligger i partitur, dateradt 4 sept. 1858.
Pjesen af Oscar Fredrik gafs å M.
teatern 37/s s. å. Att icke uvertyren
omnämnes i vår katalog, beror kanske
på att den är alldeles densamma, som
nio år senare kallades urertyren till
Orleanska jungfrun (se 73)!
67. Hornlåtar. — Några
fanfarer i rödkrita.
68. se 3. — 69, se 14. — 70,
se 2.
71. Der Landsknecht
(Värfnin-gen), 13 juni 1859. — Denna
härliga och på senare åren mycket ofta
sjungna balladcykel är uttryckligen
»componirt fur eine tiefe Stimme mit
Pianoforte», således utan alla tankar
på orkester. De tre sista sångerna
hafva ofvannämda datum, de två första
äro daterade Stockholm 10 juni, den
tredje 12 juni. Titelbladet har en
till-egnan till Ludvig Josephson, som dock
ej kom med, då cykeln med tysk och
svensk text utgafs af Elkan &
Scliild-knecht med förlagsnumret 27.
Tryckåret obekant.
72. se 12.
73. Skisser till Orleanska j
ungfrun, Stockholm 29 sept. 1867. —
90. Ouverture till dito, partitur,
afskrift. — Nyssnämda datum på
uvertyrskissen är en förfalskning af
Söderman sjelf, af samma slag som den
han vidtog med sin Concertouverture
(se 15). Enligt hvad redan är sagdt
föreligger nämligen här i sjelfva
verket uvertyrskissen till »Några timmar
på Kronobergs slott», hvilken han
senare fann värdig att använda till
ingångsport åt det Schillerska
amazondramat, der den ock först kom på sin
rätta plats, enär densamma ntan fråga
är Södermans mest glänsande och
genialiska orkesterkomposition. Nämnda
datum är tydligen ifyldt i stället för
ett utskrapadt, hvaraf man kan skönja
åtminstone månaden ang. (årtalet är
naturligtvis 1858), hvilket stämmer
med det utskrifna partituret till Oscar
Fredriks stycke (se ofvan 66).
An-märkningsvärdt är, att tonsättaren
kunnat bibehålla detta partitur alldeles
oförändradt till både form och
harmoni, endast fullständigadt med den
rikare orkesterbesättning, som Stora
teatern egde framför den mindre, i det
oboe och fagott blifvit fördubblade,
hornen fyrdubblade, basunen
trefaldigad samt en piccola tillagd. Det torde
vara öfverflödigt att påpeka alla de
sö-dermanska dragen i denna underbara
skapelse: de smattrande hornsatserna,
som kasta sig i olika tonarter, de
dubbla orgelpunkterna på dominanten och
dess septima,de hela takter genomgående
förliållningarna, hvarunder harmonien
rör sig på det väntade ackordet, m.
fl. drag af samma vidgade syn på de
harmoniska grundreglerna, som
utmärkte Beethoven. — Utom denna uvertyr
innehåller partituret till Orleanska
jungfrun äfven en mängd fanfarer, en
munter dansmarscli, den ståtliga
kröuings-marscben, hvilken liksom åtskilliga
mellanspel väsentligen grundar sig på
uvertyrens motiv, ett litet andante för
horn samt ett Domine. hvilket erinrar
om messans Credo. Det slutliga
datum är 14 okt. 1867, och pjesen
uppfördes den 19 i samma månad.
Söderman erhöll 300 kr. af den svenska
teaterstyrelsen och 150 kr. från
Kri-stiania, der stycket uppfördes 1873.
Besynnerligt nog tycktes musiken i
början icke särdeles anslå. Så yttrade
t. ex. Ny Illustr. Tidning efter första
uppförandet: »Hr A. Södermans musik
tyckes oss mindre anslående och i
melodiskt hänsende rikhaltig än de
arbeten som för öfrigt i senare tid alstrats
af denne genialiske kompositör.
Marschen eger dock åtskilliga vackra
momenter». Marschen är utgifven hos
Elkan k Schildknecht för piano,
uvertyren hos Hirsch för båda partitur,
stämmor samt piano 2 och 4 händer.
––#–-
FÖLJETONG.
Barberaren i Venedig.
Af Wilh. Meisel.
=j|jf^-nder första hälften af förra århun-
dradet hade i Venedig vid en af
de små mörka gränderna, som i mängd
ledde från teaterplatsen till canal grande,
barberaren Salvatore Apollini sin
rakstuga, en person som hörde till sin
fädernestads mest populäre innevånare,
utmärkt genom den kostligaste humor
och en sällsynt medfödd musikalisk
begåfniug. Den som ville uppsöka
honom tog ej gerna miste om vägen, ty
långt innan han fick sigte på den
ly-sande skylten öfver den låga dörren
till rakstugan, måste han ständigt höra
den sångfriske barberaren, som under
det han betjenade sina gäster brukade
underhålla dem med alstren af sin rika
talang.
På morgonen under denna
minnesvärda dag, under hvilken denna lilla
historia tilldrog sig, faun emellertid
Apollini föga uppmärksamhet hos sina
kunder, hur mycken möda han än gjorde
sig. Alla voro försatta i den högsta
spänning genom nyheten att samma
afton en ny opera »La fama delTOnore»,
med lysande uppsättning skulle gå öfver
scenen för första gången. Namnet på
komponisten var icke nämndt, skäl nog
för de hedervärda venetianska
konstvännerna att på vanligt sätt urladda
sig i icke så särdeles milda utgjutelser
öfver impresarion och hans
hemlighetsmakeri. Likväl beslöt man enstämmigt
att sammanträffa om aftonen på teatern
och kraftigt medverka till domens
fällande öfver det nya stycket.
Sedan den sista af kunderna lemnat
lokalen gick Apollini åtskilliga gånger
fram och tillbaka på golfvet i sin lilla
kammare. En stor oro tycktes hafva
bemäktigat sig honom. Han strök sakta
öfver strängarne på sin luta, hvilkens
dofva toner påininte om suckarne från
hans hjerta. Han satte sig ned på
den låga pallen och stödde hufvudet
med båda händerna. Länge satt han
så, till dess en solstråle, som förirrat
sig till honom och spelade in genom
den öppna dörren, gaf hans tankar en
ny riktning. Han reste sig upp och
trädde ut öfver tröskeln, gick några
steg till ett närbeläget hus och
blickade upp till ett par fönster i det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
