Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sor (’( la Figaro på det pudrade håret,
ocli bur liade ej parketten jublat äfven nu!
Och åter förbereddes en ny operett
Bastion ocli Bastienne> . Favart hade
naturligtvis erhållit hufvudrollen och
beredde säkert ånyo en öfverraskning
åt publiken med någon ny drägt soin
trotsade alla hittills gällande teaterbruk.
Detta var outhärdligt för den stackars
Larose, som ej kunde tänka sig en
drottning på scenen utan styfkjortel och
pudradt hår, en herdinna utan
sidenförkläde och skönhetsmuscher. Hon villle
derför inverka på abbé de Voisenon,
hvars mäktiga inflytande hos pressen,
framför allt hos tidningen 1’Opinion
du Parterre», var henne väl bekant,
och markis Dupuis hade lofvat den
uppbragta sångerskan att denna afton
föra till henne abbén. Hennes första
ord var en fråga efter den otåligt
väntade, men Dupuis svarade med en
axelryckning: »Lugna er, min dyraste!
abbén kan ej mottaga er älskvärda
inbjudning, då han beklagligen förut
är bjuden till Favart».
»Till henne? Och i morgon ger man
Bastien och Bastienne’, den nya
operetten, — det är alltså för sent att nu
inverka på Voisenon!»
»Jag har i dag gjort allt möiligt för
att sätta abbén i harnesk mot dessa
dåraktiga nyheter, som Favart bringar
upp på scenen.»
»Hvad har hon väl nu i morgon
hittat på för galenskaper? jämrade
sig Larose.
»Lugna er då, min kära vän! Jag
hoppas, att hon i morgon ej kan
företaga sig något, som åter förtryter er.
Baron Fouquette, som skaffat Favart
den turkiska kostymen, har dragit
ö-roneu åt sig, och hon sjelf lär vara
tröstlös öfver att hon just i den nya
operetten ej kan uppträda så, som hon
gjorde sist.»
»Undanflykter! Ni vill bara trösta
mig, markis! Men ni skall komma
med mig i morgon, och jag är säker
på att Favart åter igen öfverraskar oss
med några af sina absurditeter.»
Markisen tog afsked, och missnöjdare
än förut gick Larose tillbaka in i
sängkammaren för att ställa sig i ordning
till dagens repetition. Kammarjungfrun
var icke till hands, som vanligt, att
svepa själen om axlarne på henne; hon
drog derför på klocksträngen. Straxt
derefter klampade vid dörren Clapottes
träskor och den tjenstfärdiga flickan
kom inspringande. Att märka sin
her-skarinnas vredgade uppsyn, hastigt
draga af sig de små larmande
orostif-tarne och träda öfver tröskeln i
strumpfötterna var ett ögonblicks verk för
Clapotte, men hennes herskarinna hade
redan rusat fram emot don förskräckta
tjenarinnan, utropande: »Bort med de
der otäckorria, som alltid förarga mig
med sitt väsen. Du kastar dem i
ögonblicket på elden, hör du!»
Clapotte föll på sina knän. Det kan
jag inte göra!»
»Du måste!»
Nej, jag skiljer mig aldrig från
dessa skor — min skatt har skänkt
mig dem och sjelf snidat dem. Så
vackra och nätta träskor som dessa kan
jag inte få i hela verlden!»
Så gå din väg! Jag vill ej mer
se dig! Tag dina älskade träskor och
— bort med dig!»
Clapotte anropade hennes
barmher-tigliet, men den uppretade sångerskan
var obeveklig; och då flickan till slut
snyftande utropade: »Och jag skulle
då aldrig mera få se mamsell på
teatern, aldrig mera som förut få beundra
er, när ni skänkte mig on galeriplats?
Ack, det kan jag icke uthärda!» —så
utropade den förgrymmade: Så gå då
till Favart! Hela verlden beundrar
henne mer än mig, och dina
afsky-värda träskor passa just till de
ohyggligheter i toalettväg, som är hennes
förtjusning. — -
Ännu en gång slamrade Clapottes
träskor på stengolfvet; derpå begaf hon sig
med sitt lilla knyte utför den trappa,
öfver hvilken hennes matmors släp
nyss förut hörts frasa.
En ledsam natt och en ledsam dag
följde för M:lle Larose efter detta
uppträde. Hela Paris talade om den nya
operetten, alla gladde sig åt att få se
eller höra något om den firade Favart,
som säkert åter skulle öfverraska
publiken med någonting nytt, och Larose
måste lägga på ej så litet rödt för att
dölja den blekhet, som harmen lagt
öfver hennes kinder, innan hon i
sällskap med Dupuis skyndade till teatern.
Favarts vänner, med baron Fouquette
och abbé de Voisenon i spetsen, sutto
på parterren, under glad och spänd
väntan afbidaude sångerskans
uppträdande. Slutligen kom det af Larose
så fruktade och af publiken så
efterlängtade ögonblicket : Favait såsom
Bastienne visade sig på scenen — men
i en annan kostym, än man väntat.
Hade hon som turkinna visat sig i
turkiskt siden, så kom hon i dag fram
som bondflicka i simpel linneklädning
med ett litet guldkors om den bara
halsen, håret enkelt benadt, de nätta
fotterna instuckna i träskor, i hvilka
Larose tyckte sig igenkänna Clapottes.
Ett tumult följde på Favarts
framträdande. Publiken i logerna var först
förbluffad, sedan förargad öfver att se
sin älskling i en så simpel kostym,
hvilket förekom den som en
ringaktning af den goda smaken. Men
parterren applåderade. Boråns quatrain
öfver Favart:
»Nature un jour épousa l urt,
De lour aiuour naquit Favart,
Qui semble teuir de son Pére
Tout ce qu’elle doit ä sa Mére!»
gick från mun till mun, och man faun
infallet att låta en bondqvinna äfven
uppträda i bondkostym lika nytt som
riktigt.
Trots detta hade måhända missnöjet
hos logepubliken fått öfverhand, om ej
baron Fouquette skyndat upp och trädt
in i hertiginnan de Choiseuls loge, som
var belägen ej långt ifrån markis
Dupuis’. Ärtigt bugade han sig för
hertiginnan ock sade derefter: »Ni är
också förtjust i Favarts infall och vill
säkert veta, hvarifrån hon fått
trätofflorna? Oh! de voro svårare att få än
den turkiska kostymen, ty hvarje
träsko, som jag lät skaffa min lilla
väninna, föll af hennes små fötter, emedan
äfven de allra minsta voro för stora
för henne. Då, just som hon trodde,
att hon måste afstå från sin
älsklingsidé, har någon — kan ni gissa hvem?
— räddat oss i nöden. Jo, Larose,
Maries rival, som i sista ögonblicket
sände oss en liten bondflicka, som var
egarinna till de allra nättaste små
träskor. man kan få se.»
Hertiginnan skrattade och faun
historien förträfflig; den flög från loge
till loge, man såg träskorna i hast med
andra ögon än förut och instämde i
det allmänna bifallet, då abbé de
Voisenon, uppfarande från sin plats,
förtjust utropade till publiken: »Se då
närmare på dessa träskor och beundra
dem! — de först lära skådespelarne,
huru de böra gå!»
Segern var afgörande för den
förtjusande Favart, och M:l!e Larose
måste inom sig tillstå, att hon sjelf
för-hjelpt rivalen till densamma.
–-#––
Musikpressen.
På Abr. Hirsch’s förlag har
utkommit af Alfred Grunfeld: Serenail
för Piano. Pris (iO öre.
Icke allenast såsom ett minne af
den nyligen här konserterande
komponisten, utan äfven såsom ett i och för
sig behagligt, melodiöst salongsstycke
förtjenar denna serenad att
rekommenderas hos den musikaliska allmänheten.
Några tekniska svårigheter finnas ej
i det samma att öfvervinna.
–-—
Från Scenen och Konsertsalen.
Kgt. Operan. Mars 1. Verdi: Aida (Aida,
Amneris: fru Östberg, frk. Nordgren) — 2.
4:de Symfonikonserten. 1. Bralims:
Symfoni n:r 2, D-dur: 2. Beethoven:
Piano-konsert, Ess-dur (hr Felix Dreyschock); 3.
Bach, C. Pli. Em.: Symfoni nr 3, F-dur
(komp 1770); Wagner: Förspel till
»Miister-sAugarne». — 3, 7. Boieldieu: Hvita frun
på slottet Avenel. — 4. Auber: Den stumma
från Portici. — 6, 14. Vermländingarne. —
6, 8. Bi/.et, Djamileh; Mehul, Josef i
Egypten. — 9. Fru Charlotte Strandbergs
af-skedsföreställning: Adam, Alphyddan (Betly:
fru Charl. Strandberg; Daniel, Max: hrr
Nilsson, Nygren); Donizetti: Regementets
dotter (Markisinnan af Streckenfelt: fru Charl.
Strandberg; Marie: frk. Klemming; Totiio
Sulpiz, Hortensias: hrr Strandberg,
Seller-gren, Grafström). — 10. Mehul: Josef i
Egypten, Adam: Alphyddan, — 11, 13.
Adam, Alphyddan, Donizetti:Regementets
dotter. — 12. Adam: Alphyddan; konsert:
violinisten frk. Gabriele Wietrowetz’
första upptr. (Mendelssolms konsert, Andante ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
