Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillhör andra samlingen af näinda
sångcykel, tillegnad Olefine Moe och
utgif-veu 1873. Första samlingen tillegnad
Fredrika Stenhammar utgafs 1871.
I ett href af 23/» 72 till tonsättaren
från förläggaren, hr Abr. Hirsch,
lem-nas följande notis, som är gaDska
upplysande om Södermans inkomst på sina
utgifna arbeten: »Enligt det d. 2‘J
uiaj 18611 oss emellan upprättade
kontrakt för sex arbeten betalte jag 750
Rdr. Tre år äro nu förgångna och vi
hafva icke hunnit få detta kontrakt
af-slutadt, ty ännu återstår ett arbete!!!.
Följande äro de arbeten som utkommit
under kontraktstiden nämligen: Arme
Peter, Tre ballader, Digte og sange,
Sorgmarsch, Serviska sånger. Utom
kontraktet: Festmarsch, Hin Ondes
lärospån, Tre qvartetter — för hvilka
äro betalta 400 Rdr». —Altså
förtje-nade Söderman på dessa tryckalster
sammanlagdt 1150 kr. Men dessutom
utgåfvos åren 1869—72 ytterligare af
honom två häften hos Hirsch, två hos
Lundqvist och minst fem hos Elkan &
Schildknecht, och antaga vi ett
honorar af 100 kr. för hvardera af dessa,
så skulle detta gå till 900 kr., och
altsammans således till omkr. 2,000
kr., eller 500 pr år. Såsom kormästare
och biträdande kapellmästare vid
Operan hade lmu sammanlagdt 4,000
kronors lön, hvilken han fick behålla äfveu
då han upphört med sist näinda
befattning**. För sina musikinlägg i
skådespel och smärre kompositioner för
Operans räkniug synes han — enl.
benägen uppgift från hr kamrer Törner —
hafva fått 50 å 75 kr., och när dessa
inlägg voro inånga, kunde han, såsom
vi sett af Orleanska jungfrun, för en
enda pjes uppbära 300 kr., utom
honorar från granländerna. Lägg dertill
arvode såsom skarpskytiekårens
sånganförare* ** ***’* samt tillfälliga afkastningar
af konserter och annat, och man torde
finna, att Södermans inkomster vid
denna tid voro långt ifrån obetydliga.
Att de i alla fall icke räckte till
fölen tämligen talrik familj, synes icke
hafva berott på slösaktigt lefnadssätt
— ehuru S. visserligen var en
läckergom — utan fast mer på den oförmåga
att sköta pengar, som är egen för så
många artistiska hushåll. Ekonomiskt
betryck, i förening med den
nedtyngande känslan af en hans geni föga
* Sannolikt atnlra samlingen af Digte og
sange.
** Han blef konnästare 1860 oeh biträdande
kapellmästare 1862; när flen senare
befattningen upphörde, kan ej afgöras, emedan den ej
tins upptagen pä stat i teaterns räkenskaper,
läinge varade den nog ieke, ty S. var
mycket missnöjd med densamma, då han i följd
af Normans sjuklighet ej sällan i sista stund
kallades att anföra en opera, om hvars
inöf-ning han ieke varit med.
*** Oetta arvode var visserligen icke något
hcstäiudt, men kårens dåv. sekreterare,
operasångaren C. F. Lundqvist, vill minnas, att
.Söderman uppburit omkr. 1,000 kr. pr år
under den tid (1863—68) som han var kårens
sånganförare.
värdig ställning, var nog ock en
huf-vudfaktor i den olyckliga vana att söka
sin tröst i glaset, som tvifvels utan
bidrog att förkorta lians lif. Att han
emellertid lika litet som Bellman var
någon drinkare i vanlig mening,
be-höfver väl icke något bevis; en sådan
hade ej under sina sista lefnadsår
kunnat ega andlig spänstighet till att dikta
så underbara saker som »Der schwarze
ritter», de sista satserna i messan och
åtskilliga af dessa »Digte og sange»,
hvilka röja Södermans egendomlighet
i dess högsta potens. Hade Södermans
fosterland egt samma pietet för sina
tonkonstnärer som Griegs, hade lian
liksom denne medelst ett komponistgage
befriats från den ekonomiska
lefver-skrurapningen, hvem vet om icke då
äfven hans kropp undgått den fysiska,
hveni vet hur många skatter hans ande
då ytterligare kunnat skänka oss? Men
Stockholm är nordens Athén, om icke
just i konstkärlek, så åtminstone i
ytlighet och otacksamhet.
80. Melodram, Erik XIV på
Abo slott. — En obetydlig
blyertsskiss på en sida utan datum. Då
Stjernströms sällskap d. 16 juni 1854
gifvit sista representationen i Göteborg,
reste en del till Karlstad; en annan
del stannade qvar något längre och
annonserade i Handelstidningen till 21
juni en soaré, på hvars program bland
annat förekom »Erik XIV på Abo slott,
scenisk monolog, melodramen af J. A.
Söderman jr». Vidare upplysningar
saknas.
81. Munkkör, trio. — En rätt
effektfull sång, ej utan harmoniska
djerfheter, oaktadt den uppenbarligen
hör till de tidigare, hvilket synes bl.
a. af den franska öfverskriften »par J.
A. Söderman», som endast möter i de
första kompositionerna. Texten
»Sanc-tuin et terribile liomeu ejus» etc.
interfolieras ibland med tålrepliker, såsom
»låt oss höra* — »jag tycker rösterna
komma alt närmare» — »paradisets
välbestälda portvaktare» o. s. v.,
hvadan stycket tydligen tillhör någon pjes,
men hvilken?
82. Gratulationssång. — Kort
mansqvartett, enkel, men melodisk och
ined södermanska orgelpunkter; likväl
af tidigt datum, livad framgår af deii
oriktiga un harmoniska ortografien och
några ofullkomligheter i stämföring.
Gratulationen gäller ett silfverbröllop,
såsom synes af texteu, hvilken för
öf-rigt är rätt pueril till både grammatik
och metrik.
83. Modernt orgelpreludium.
— En variation öfver bönen ur »Den
stumma», uppenbart af tidigt datum.
(Forts.)
Ett konstnärsjubileum
har i dessa dagar firats af en ryktbar
tysk tenorsångare, nämligen Theodor
Wachtel, som den 12 mars räknade en
40-årig konstnärsbana från den stund
han första gången lät höra sig
offentligt på scenen. Det var nämligen den
12 mars 1849, som han först
uppträdde på Stadtteatern i Hamburg och
detta vid en benefice föreställning för
skådespelaren Linden, sedan han kort
förut ådragit sig liamburgarnos
uppmärksamhet å en af honom sjelf gifven
konsert. Om hans nämnda debut på
scenen yttrar en tidning på platsen
dagen derefter följande: »Den unge
mannen, omkring 24 år gammal, kar
hittills varit droskkusk och står i
begrepp att lemna denna tjenst och
inträda i museruas. Han sjöng i kostym
Mozarts aria »Ack detta är en engels
bild» och Neinorinos romans ur
»Kärleksdrycken». »Herr Wachtel», heter
det i en kritik — »är i sanning en
sällsam företeelse, och underbarare än
sjelfva hans framträdande måste man
liuna den omständigheten, att han icke
förr blifvit upptäckt och framdragen i
ljuset. Hans stämma utmärkes af det
renaste välljud, hans uppträdande var
så blygsamt, att han till och med
tappert stod emot dacaporopens lockelser.»
Wachtel, som i Berlin hvilat ut på sina
rika lagrar, till dess han för kort tid
sedan flyttade till Wiesbaden, kar
öfver-skridit det 65:e året, hvilket dock ej
hindrar honom att vid utomordentliga
tillfällen, t. ex. på
välgörenhetskon-serter ännu framträda för publiken.
Wachtel kom omsider äfven till
Stockholm på hvars operasceu han lät höra
sig i okt. 1880 som Rooul och Arnold.
Om upptäckten af Wachtels röst och
hur han kom att utbilda densamma
innehåller H. Pfeils
»Musikantenge-schichten» följande berättelse.
På fyrtiotalet föranstaltade en
liani-burger-mäklare Pfefferkorn, en glad
»lebensbruder» livarje söndag små
landt-partier, hvarvid en qvartett efter
gammal god sed föredrog sånger af olika
slag. Den då helt unga Wachtel
tje-nacle detta glada sällskap som lifkusk
och efter som han var en vacker,
städad och munter gosse, blef han
der-jemte utnäind till »öfverkypare». Han
uppdukade i gröngräset den läckra
måltiden, styrde om den vigtiga
kaffekokningen, kvartill man medtagit Ȋkta
mokka», korteligen, lian gjorde sig på
allt sätt nyttig och angenäm.
En dag begaf det sig att
qvartett-sångarno skulle begynna sjunga, men
då man satte sig i gång dermed
anmälde sig tenoren hes. Han hade
genom att sitta på det fuktiga gräset
förkylt sig rätt dugtigt, alldenstuud
hans livita pantalonger icke tillräckligt
skyddat honom från det ofrivilliga
sitt-badet. Nu stod nöden för dörren, ty
utan förste tenor kunde man inte sjunga.
Förargad utropade då herr Pfefferkorn:
»Jo det var just en skön historia!
Här sitta vi nu och kunna inte göra
någonting. Hin måtte ta’ dina hvita
byxor!» med dessa ord gaf han den
brottslige tenoren, hvilken i sångens
intresse så litet tänkt på sin helsa, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
