Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han 187!) uteslutande egna sig åt
musikstudier. Efter Josephsons död i
mars 1880 förordnades Hedenblad att
uppehålla director-musices-befattningen
vid Upsala universitet. Under skilda
perioder, 1880, —81 och—83 studerade
han komposition i Leipzig hos
Rei-necke och Jadassohn samt sång hos
professor Götze. Om hösten 1881
utnämndes Hedenblad till ordinarie
Di-rector Musices i Upsala och öfvertog
samtidigt ledningen af Filharmoniska
Sällskapet och Sångsällskapet O. D.
derstädes, alltjemt qvarstående såsom
studentkårens anförare, en befattning
som han nu innehaft i ett och ett hälft,
decennium. Såsom dirigent för
ofvan-niimnda musiksällskap har hr
Hedenblad utöfvat en nitisk verksamhet och
ådagalagt en framstående förmåga. Vi
hafva ej nu tillfälle att redogöra för
de märkligare musiktillställningar i
lärdomsstaden vid Fyris, hvilka egt rum
under hans ledning, men åtskilliga större
körverk och instrumentalkompositioner
hafva förekommit på dessas program,
hvarvid solister från hufvudstaden ofta
medverkat. O enom Hedenblads
initiativ och verksamhet har början till
»Upsala universitets orkesterfond» blifvit
gjord, afseende att bereda de
studerande mera tillfälle att lära känna
instrumentalmusikens främsta alster
genom att i betydligt vidsträcktare mån,
än hittills kunnat vara fallet, fästa
or-kestermusici af facket vid det
akademiska kapellet och att möjligen skapa
en för vissa tider af året stående
orkester i Upsala, hvars uppförande af
ren instrumentalmusik kostnadsfritt för
studenterna kan blifva af stor betydelse
med hänseende till den svenska
tonkonsten. Fonden uppsteg redan inom
ett år efter stiftandet till 10,000 kr.
Såsom tonsättare liar Ivar
Heden-blad verkat icke så obetydligt. 1
egenskap af universitetets director musices
har han haft att vid flere tillfällen
komponera festmusik. Sålunda har
man af honom en kantat till festen med
anledning af kronprinsens förmälning
1881, musik för Gustaf Adolfs-festen
1882, för Regnells- och Lutherfestema,
samt kantat för invigningen af nya
universitetshuset 1887, — allt för soli,
kör och orkester. Hans stora, i många
stycken anslående körverk med solo
och orkester: »Necken» hafva vi här
i minne efter dess utförande på O.
D.-konserten å Musikaliska akademiens
stora sal 188o. Af trycket har han
derjemte utgifvit ett par häften Sånger
vid piano och samlingarue
»Studentsången» (flere häften) och »Köralbum»
för blandade röster. I förstnämnda
samlingen finna vi af honom följande
qvartetter: »I gamla Svea land»,
»Studentsång» och »Venetiansk visa», hvil-
j ken senare på O. D:s konsert i Svea-
J salen för ett år sedan väckte så
mycket bifall, samt i den sistnämnda sam-
i lingen kören »I himlen blott bor
friden». Bland flera outgifna kompositio-
ner af honom kunna vi nämna en
Serenad för orkester och en violinqvartett.
Sedan förlidet år är Ivar Hedenblad
ledamot af vår k. Musikaliska Akademi.
––-•S>’3-
Musikläror i naboländerna.
II.
O. Winter-Hjelms mycket
framstående och grundliga arbete bär titeln
Elementär musikläre grundet pan
tone-systemets väsen, takt og klang, och vill
vara »en lärebog ved undervisning i
seminarier og lärerindekurser for
enhver musiklärer og til selvstudium.»
För att sjunga riktigt efter noter —
säger förf. — måste eleven vägledas
af en lärare, soin känner de
musikaliska elementen till fullo i deras väsen.
Men dertill kräfves, att man upphör
med att lära blott en sammanhopning
af stoff, som ingenting säger om
förhållandet mellan »gehör» och
»föreställning;» det kräfves af läraren fullt
herravälde öfver kunskapen i
musikelementens väsen, i läran om »takt» och
»klang.»
Denna lärobok har, som man ser,
en annan uppgift än den förut
granskade af Wegelius och kan derför
endast formelt jämföras med dennes,
hvarvid visar sig, att den väl är
underlägsen i stilens klarhet och det helas
enkla, rediga uppställning, men
öfver-lägsen i fråga om kännedom af den
nyaste harmoniska vetenskapen och
fullständig behandling af alla till »klangen»
hörande kapitel. Wegelius är praktisk,
Winter-Hjelm teoretisk.
Bristen visar sig här i ett mindre
lättfattligt och koncentreradt
uttryckssätt samt i en böjelse för konstruerande
spekulation, genom den »polaritet»,
som förf. partout vill ha in i alla
musikaliska förhållanden.
Metrum eller taktordning — säger
förf. — bestämmes af rytmerna och
takten; takten känner nämligen blott
tvådeluingen, medan den rytmiska
rörelsen också frambringar tredelningen.
Men den sista, den rytmiska rörelsen,
är alltid ofärdig (?), när den icke har
underkastat sig taktens tvådelning och
utvecklat sig till sew lika tider, liksom
den taktiska rörelsen också egentligen
först är metrum, taktmått, när den har
utvecklat sig till fyra.
Om man nu ock vill låta förf-.s förra
punkt gälla (ehuru den ej
öfverenstäm-mer med språkbrukets mening med
»takt», som ock innefattar tretakten),
så är deremot den senare punkten
mindre lycklig. Om för att en rytmisk
rörelse ej skall vara »ofärdig», fordras
både två- och tredejuing, då är ju
äf-ven fyrtakten ofärdig, ty deri fins ej
nödvändigt någon tredelning!
Förf. envisas att genomföra
pendelslagen såsom urbild för alla
musikaliska rörelser. Han indelar pendelslagen
i fyra tempi, och derifrån får han idén
om att takten först såsom minst fyr-
delad är fullboren. Men oafsedt att
pendelslagen för den populära blicken
te sig såsom tvåtal snarare än fyrtal —
emedan den konkreta åskådningen
endast kan fixera svängningarnes gränser
men icke midtpunkten — så är det
högst osannolikt, att pendelslagen, som
endast mera undantagsvis finnas i
naturen, skulle vara en bättre förebild
för taktkänslan än menniskans egen
kropp, med dess likformiga byggnad,
hvarigenom en taktmässig marsch
sjelf-mant uppkommer, eller med dess
regelbundna pulsslag, som oupphörligt
påminna om taktens faktum. Vill man
sedan från det primitiva tvåtalet fortgå
till större rytmiska system, så kanske
den ursprungliga förebilden dertill
vunnits genom en observation af
galopprörelsen, eller genom att observera
pulsslagens förhållande till andningen eller
på annat sätt. I ingen händelse duger
pendelbilden, redan derför att man ur
den aldrig kan få fram tretalet. Förf.
tror sig komma åt detta tal helt
enkelt genom påståendet, att motsatsen
mellan tung och lätt taktdel
omedelbart skulle medföra förnimmelsen af
läDgre och kortare, och sålunda sjelf-
mant leda till tretakten a , men
detta påstående är icke bevisadt, om
det än icke är otänkbart.
Men om vi finna ett och annat i
förf:s taktlära nog äfventyrligt, så
måste vi deremot uttrycka vår beundran
för hans klanglära, såsom vitnande om
både skarpsinnighet och uttömmande
insigt i dithörande literatur. I fråga
om undertonsteorien har förf. stält sig
på en förståndig ståndpunkt mellan
Riemann och Hostinsky, i det han,
ignorerande de »objektiva»
undertonerna, erkänner möjligheten af att de
»subjektiva» spela en rol i
mollton-slägtet, dock utan att gifva dem samma
vigt och värde som de objektivt
konstaterade och i alla händelser kraftigare
öfvertonerna. *
Riktigt säger förf., att hvarje ton
är, såsom klang beatraktad, för örat
närmast en durklang. Man skulle till
ock med kunna våga antaga, att den
* Teorien om undertoner, som, dä en sträng
anslås, skulle medklinga åt djupet i samma
ordningsserie som öfvertonerna åt höjden
(således från ettstrukna c nedåt lika som uppåt:
Fi Assi C F c c’ c2 g2 c3 e3 g3 o. s. v.) och
sålunda bilda grunden flir (F) moll, liksom
öfvertonerna faktiskt bilda grunden för (c) dur,
Hr i art. »Konsonans oeh dissonans» (Sv.
Musikt 1885, n:r 15—20) vederlagd, sä vidt
den rör dylika toners objektiva existens. Att
de likafullt kunna medklinga subjektivt, i örat,
är sannolikt. Bevisadt är nämligen, att de
beträffande understrängarna verkligen svänga
med, ehuru blott partielt, ieke totalt, oeh
sålunda angifva ieke sin egen ton, utan blott
den anslagna tonen (c1) som är ötverton till
dem alla. Men om vi öfverflytta detta på
örats strängaspel, de »eortiska fibrerna», så
skulle understrängarna der, ehuru de svänga
blott partielt, likväl på hömerven kunna göra
samma intryck som om de svängde totalt.
Den till fibern hörande nervänden antages
nämligen afficeras på samma sätt, antingen
fibern dallrar helt eller delvis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
