Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturliga septimans medklingande
stundom väcka föreställningen om ett helt
domiuantseptimackord; åtminstone tro
vi detta är bästa förklaringen på förf:s
alldeles riktiga observation, att »en
ton, der angifves, af den, der hörer
tonen, först og fremst opfattes som en
overdominant», När man slår an efter
hvarandra c, c1 och f, så »föler man
at f danner en fullständig slutning»,
hvilket förf. förklarar dermed, att »c
stammer fra en uhört E som dens
tredie partialtone». Utan att neka
möjligheten häraf, tro vi, att saken
äfven kan förklaras så, att i och med
anslaget af c hör örat aningsvis ända
till och med dess sjunde partialton b,
och uppfattar det hela såsom ett
domi-nantseptimaekord till F dur, hvadan
örat naturligtvis måste känna det
slutligen anslagna f såsom »en fullständig
slutning».
En annan af förf:s inånga sknrpsynta
och fint framkastade erinringar talar
onekligen på sätt och vis till förmån
för teorien om de subjektiva
undertonerna, nämligen den, att violinspelare
stämma efter moll-, icke efter durackord;
och utan fråga erbjuder nämda teori
en lika beqvnm som systematisk
förklaring af mollklangen, hvilken annars
förefaller bra gåtfull. Möjligheten att
uppfatta hvarje klang antingen
»to-niskt» eller »foniskt», antingen som
dur- eller mollackord, ger också en
mycket harmonisk begmndning af alla
olika slags skolor, alt efter som man
fattar hvardera af underdominantens
treklanger såsom en dur- eller
mollklang. Denna enkelhet har förf. dess
värre låtit gå sig ur händerna vid
framställningen af ned- och uppgående
mollskala, hvilkas harmoniska
härledning han onödigtvis tillkrånglat.
Nedgående cmollskalan grundar sig på de
tre mollklangerna: f-ass-c-ess-g- b -d
(jfr-Helmhotz, IV augs., sid. 484).
Harmoniska mollskolan få vi då blott
genom att ändra öfverdominantens klang,
uppgående mollskalan genom att ändra
båda dominantklangerna till dur. Det
är så enkelt som Columbi ägg! Förf.
deremot talar om en »harmonisk
overskridelse» och söker grunden för t. ex.
den uppgående mollskalan i följande
långa schema: f-ass-c-ess-g-h-d-fiss-a;
betänkligheten häraf bevisas redan
der-igenom, att det a, som han på detta
långsökta sätt får fram, är en
qvint-ton, men a i den uppnådda mollskalan
är väl — liksom i durskalan —
obestridligen en terston (se Helmholtz sid.
465) och kau således icke på detta
sätt härledas.
Annars håller förf. strängt på
skil-naden mellan qvinttoner och terstoner,
och detta är nog teoretiskt riktigt, om
det än har föga praktisk betydelse,
åtminstone i det nuvarande
harmonisystemet. Förf. är mycket onådig mot
den moderna enhannoniken och
liksväf-vande temperament. En annan fråga
är, om det är möjligt att utrota den
vedertagna temperaturen, och huruvida
man alls kan undvika att på något
sätt »temperera», så vida man vill röra
sig utom ett inskränkt antal tonarter.
Med nöje finna vi, att ehuru han
sympatiserar med solfaisternas gehörsång
i naturliga intervall, han dock icke
vill införa någon bokstafs- eller
siffer-skrift i st. f. notskriften, hvilken
verkligen, trots alt livad som säges, är den
i grunden enklaste och åskådligaste
vi ega.
* ❖
Med våra anmärkningar mot de båda
utmärkta läroböckerna ha vi blott velat
förmå deras författare att taga vissa
kapitel i förnyadt öfvervägande vid
möjligen kommande fortsättningar eller
nya upplagor. Men vi ha på intet vis
velat förringa värdet af deras
rikhaltiga innehåll, som är här i Norden på
sätt och vis epokgörande. Ty visserligen
har Sverige äran att hafva gått främst
i att återgifva åtminstone hufvuddragen
i den nyaste utländska
musikvetenskapen (i harmonien genom ofvan citerade
uppsatser i Svensk Musiktidning, i
rytmiken genom F. Petersons
föreläsningar). Men det är dock våra
grannländer, som först praktiskt sökt
tillgodogöra denna vetenskap i utförliga
läroböcker. Och den hedern skall icke
förmenas dem. Kanske hafva de ej
häller så mycket af invetererad
slentrian, lojhet och fördomsfullhet att
bekämpa som vi.
Å. L.
Hvad Wagner velat?
— frågar sig Ludvig Hartman i en
artikel i N. Dresd. Tgbl., der den
nyaste wagnerismens orgier i Bayreuth
tagas i sträng upptuktelse. Då denna
artikel — och ännu mer dess
repro-ducering med några gillande ord i den
afgjordt wagnervänliga Allgemeine
Mu-sikzeitung — utgör ett nytt bevis på,
att man börjar låta sundt förnuft
bedöma dervischdansen i den fanatiska
wagnerkulten, så göra vi oss ett nöje
af att här införa det väsentligaste af
densamma:
En egentlig skola har Wagner icke
kunnat bilda, dertill var hans geni för
väldigt; alla, som härmade honom, ledo
skeppsbrott på den djerfva färden till
stjemorna. Han ensam egde kunskap
om trollformeln.
Men om ock Wagner icke i likhet med
Mendelssohn, Weber eller Schumann
efterlemnat en skola, så har han dock
inverkat på alla skolor höjande, eldande
och inflytelserikt. Han har satt en
damm för konstens profanering, i det
han höjde den ur bannet af ett blott
förströelseinstitut upp i den sköna
tankens och den rena poesiens sfer.
Operan har Wagner adlat, och han har
för konstnären banat vägen till
förädling.
Och då frågar man, om verlden
uppskattar Wagners arf efter förtjenst?
Ja, den frågan är’verkligen tillåtlig.
När man påminner sig det
obarmher-tiga allvar, med hvilket Wagner
förklarat krig mot fåfängan och icke med
sin konst vändt sig till modets narrar,
utan till de verkliga ’ konstvännemas
känsla, och när man sedan ser den
nuvarande wagnerkulten, så är det klart:
detta har Wagner icke velat. Ingen
hade strängare än han i sigte sjelfva
konstverket, i hvars ödmjuka tjenst
konstnären skulle stå, så att han
försvann med sitt eget jag. Och har väl
någonstädes personkulten flammat
vildare än inom den nuvarande
wagneris-men? Rökelse faten i Bayreuth, der
den döde slumrar, blifva alt större,
dansen omkring namn alt mera
hvirf-lande. I stället för den välsignelse,
som Wagners höga konstfördjupning
skulle skänka en hel verld, afsöndrar
sig en bråkdel och påstår sig ensam
vara i besittning af mysteriet, och
samma Bayreuth, der Wagner nästan med
tårar i ögonen 1876 utropade: »Barn,
inga handklappningar, inga
framropnin-gar» — geuljuder åter af de galnaste
personförgudningar.
Äfven i tekniken anställer detta
delirium härjningar. »Wagnersåugarne»
äro till en del sådana, som icke mer
äro i stånd att sjunga Mozart eller ens
Meyerbeer, och de maskera denna brist
dermed, att de såsom »ungdomssynder»
förakta alt hvad som icke bär
»mästarens» prägel. Men äfven det har
Wagner sannerligen icke velat. Hade han
varit lefvande, så skulle Mozart och
Gluck i Bayreuth upplefvat lika
mönstergiltiga uppföranden som Wagner
uppnådde för sig sjelf.
Nu kastar wagnerkulten alt detta
Indier om buller. I rökelsen försvinna
alla gränser. Konstens framtid fordrar
dock, att gränserna mellan exaltation och
säker kunskap icke utstrykas. Vi
kunna icke på längden umbära Mozart,
Cherubini, Boieldieu, Weber m. fl. Icke
alltid kan det visionära räcka. Äfven
antaget, att Wagners underfulla
idealism bildade musikens högsta höjd, så
ges det dock äfven andra stämningar,
andra höjder. Wagners sju arbeten
kunna dock omöjligen uteslutande
sysselsätta en stor scens repertoar.
––#––
August Södermans
manuskriptsamling. j
Anteckningar af A. L.
(Forts. fr. n:o 7.)
84. Hvem känner ej musikens
ljufva makt? — En liten fin och j
präktig femstämmig kör för blandade
röster utan datum; föreligger både i
skiss och prydlig renskrift. Ett kap
för Filharmoniska sällskapet, hvilket vi ’
gerna skulle åtaga oss att förse med
ett helt program af idel okända
Sö-dermanniana. Och ändå räckte det nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
