Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vokalmusiken sig frigörande
instrumentalmusik och har sin höjdpunkt i
mäs-tarne Couperin, Seb. Bach och D.
Scarlatti; den andra sträcker sig till
Mozart och Clementi; den tredje
epoken slutligen utgår från sistnämnda
mästare och sträcker sig ända till nutiden,
och vi kunna beteckna den såsom
»epoken för hammarmekanismen». Om vi i
den första epoken vilja göra en tydlig
skilnad mellan en engelsk, italiensk,
fransk och tysk skola, så förneka vi
dermed icke att dessa skolor på hvarandra
utöfvat starkt inflytande, att de blandat
sig med hvarandra och stundom
alldeles uppgått den ena i den andra. I
hänseende till den tekniska sidan är
ju utvecklingen och utbredningen af
pianovirtuositeten alltid en följd af
individuel förmåga och påverkan, ej af
någon specielt nationel egendomlighet.
Det är tydligt att om mästare sådane
som Scarlatti, Couperin, Bach,
Mozart, Clementi Chopin,
Thal-berg och Liszt bildade skolor, detta
ej i ringaste mån stod i sammanhang
med deras nationela härstamning. Icke
dess mindre erbjuder sig såsom lämplig
för den historiska öfverblicken
indelningen i en engelsk, en italiensk, en
fransk och en tysk skola, åtminstone
för den första epoken.
England. På den tid då i andra
länder orgeln och klaveret delade samma
vid vokalmusiken bundna stil hade i
England redan en egen klaverstil banat
sig väg. Härtill bidrog väl mest den
stora förkärlek man i de högsta
kret-sarne hyste för »Virginalen.» *)
Redan omkr. 1550 sysselsatte kon.
Edvard VI tre virginalspelare i sitt
musikkapell, och Fitz William-museum i
Cambridge eger ett manuskript, »Queen
Elisabeths’ Virginal book», hvari
stycken äro upptecknade, hvilka —
uttryckligen bestämda för klaver — äro
författade af engelsmännen T all is, Byrd,
Giles, Farnaby och D:r. Bull, som
man tillskrifver kompositionen af »God
save the King*. Tonsättningarne hos
dessa i 2:o hälften af 10 d:e århundradet
verksamme män framträda såsom
lättfattliga, organiskt bildade och i
allmänhet populärare än andra kompositioner
från denna tid, men verka äfvenledes
enformigt, alldenstund de sakna djup
och hvarje modulatoriskt eller rytmiskt
behag. Variationformen nyttjas med
förkärlek och de tekniska fordringarna
äro redan temligen stegrade. Det tidiga
framträdandet hos denna skola väcker
förvåning, så mycket mer som
engelsmännen derefter icke utöfvade något
inflytande på musikens fortsatta
utveckling och särdeles beträffande
klaver-spelet. Vi vända oss derför till det
land, der den kontrapunktiska
vokalstilen hos Nederländarne, hvilka, lik
*) Vi ha sett att virginalen (af virgo j ungfru),
ett älsklingsinstnunent bland unga ladies i
England, ej var något annat än en
klnviacym-bal familjen tillhörig Spinett. Dess omfång var
tre oktaver.
apostlar utbredde den samma öfver allt,
lärande och utöfvande densamma,
genom Palestrina skulle komma till
skönaste förklaring och blomstring.
Italien. Den venetianska skolan, som
hvars grundläggare räknas den store
nederländaren Adr. Willaert, sedan
1527 kapellmästare och organist vid
st. Marcus i Venedig, (f 1562),
likasom hans yrkesbröder, efterföljare och
lärjungar: Buus, Mérulo,
Parabos-co, A. och G. Gabrieli, löste
småningom de band som fjettrade
iustru-mental-och vokalmusiken, ty dessa mäns
kompositioner, dessas Ricercari (fugans
förelöpare,) deras Toccatos o. s. v. om
också endast egande historiskt intresse,
låta tydligen framträda en sträfvan att
bryta väg för en friare och
individuellare riktning.
Blef dorigenom grundstenen lagd till
en verklig orgelstil, så gick det dock
om en ganska rundlig tid innan
klaveret blef behandladt på ett sätt som
svar.; de emot dess natur och
egendomlighet. Med den firade organisten och
cymbalisten Frescobaldi, född 1587
— efter nyare forskningar 1583 —
död 1644 i Rom, och ännu mera med
den likaledes i Rom länge verkande
Pasquini (1637—1710) och hans
lärjungar Durante och Gasparini,
löste sig mer och mer den venetianska
skolans kontrapunktiskt tillsnörda äfven
för klaveret använda satsform. Att
härtill uppkomsten af det musikaliska
dramat omkring 1600 i Florens och
dermed också melodien, korteligen
musikens förverldsligande öfverhufvud i hög
grad medverkat framgår så mycket mer
deraf, att vid de dramatiska
föreställ-ningarne i Florens klaveret redan
begagnades till solosången och vid samma
tid infaller uppfinnandet af
generalbasskriften, hvars praktiska användande
redan i och för sig utesluter ett rent
kontrapunktiskt behandlingssätt. Så
högt man än kan ställa det derigenom
uppnådda framskridandet, var det dock
först med Domenico Scarlatti, född
i Neapel 1683, död derstädes 1757
(följaktligen en samtida till Bach och
Handel) som en företeelse trädde i
dagen, hvars betydelsefulla glans icke
blott fördunklade allt det föregående
utan som ännu i den närvarande tiden
strålar oförminskad. Scarlatti, lärjunge
till sin berömde fader Allessandro
Scarlatti (den »neapolitanska skolans»
grundläggare) och äfven till Gasparini,
kanske ock Pasquini, utvecklar en så frisk
och behagfull bildningskraft, en så
harmonisk satsbyggnad och pikant rytmik,
att hans verk oaktadt sin knappa
tematiska tillskärning och den ringa
fylligheten i stämmorna ännu väcka
beundran och njutning till och med i
kon-sertsalarne. Han banade vägen för
den moderna sonatformeu. Visserligen
förekommer den ännu ensatsig och
innehåller blott ett tema men
sönderfaller likväl i två bestämda delar, af
hvilka den första slutar i en beslägtad
tonart och den andra begynner med en
slags genomföring för att efter delvis
upprepning af hufvudsatsen åter sluta
i hufvudtonarten. Men äfven i
klaver-tekniskt hänseende innehålla Scarlattis
tonsättningar särdeles mycket nytt: vi
möta der djerfva språng, korsning af
händerna, ombyte af fingrar på en
tangent, fortlöpande ters- och sextgångar,
arpeggier och dylikt af förut obekant
art. Omtalas bör också hans
»Kattfuga», ett stycke, som kännetecknar
honom såsom en fri och djerf humorist.
Czerny utgaf (1839) ett stort antal af
Scarlattis verk. Hos Breitkopf och
Härtel utkommo 60, hos
Rieter-Bieder-mann 18 Sonater, dessutom har Hans
v. Biilow på Peters förlag utgifvit ett
urval (18) af delvis högst intagande
stycken (Pet. 277 — Pet. 1314
innehåller kattfugan, sonat och allegro). En billig
och kritisk fullständig samling fattas
ännu och vore — ej minst ur
kulturhistorisk synpunkt — önskväx-d. Af
hans efterföljare må vi nämna
Paradies eller Parad is i e och en viss
Alberti (född i början af 18:de
århundrade! ) efter hvilken man har
namnet : albertiska (»albertinska») basen»
emedan han var den förste som gjorde
ett rikare bruk af de fortsatta likartade
ackordbrytningar, med hvilka venstra
handen ackompagnerar en melodi för
den högra, såsom i den lättare
pianostilen ännu är brukligt. Mozart har
t. ex. användt denna bas i
mellansatsen till en F durs-sonat, som börjar
sålunda :
Frankrike. Senare än i England och
Italien utbildar sig i Frankrike en
organist och cynbalistskola, som når sin
höjdpunkt med Franko is Couperin
och Jean Philippe Rameau.
Såsom grundläggare till densamma anses
Champion de Chambonniéres. Ar
1670 hans (dödsår) utkommo af honom 2
böcker klaverstycken, hvilka redan
tydligt förbereda Couperins och Rameaus
skrifsätt. Slägten Couperin bragte
oaf-brutet från 1630 till 1815 en lång rad
delvis betydande organister och
klavcr-spelare, hvartill familjen Bach i
Tyskland bildar ett motstycke. Franpois
Couperin, den mest betydande i slägten,
deraf binamnet »Le grand» (1668—
1733), och Rameau (1683—1746)
kultiverade i sina icke så särdeles talrika
klaverstycken företrädesvis dansformen
och ett slags programmusik, som med
sin skarpa och pointerade karakteristik
behagligt sticker af mot de många
styfva och torra alster, som åstad It
ommos af deras samtida, och derför hade
ett lifvande och väckande inflytande på
dessa. Det är utan allt tvifvel att icke
till och med Seb. Bach rönt inflytande
af Couperin. Fransmännen hyllade lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
