Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsten. — Den Bach’sk a tekniken
fordrar icke blott ett fullständigt och
själfullt inträngande uti tonverket, i
de mångfaldigt hopflätade stämgångnrne
utan också don likmässigaste
utbildning af båda händerna och hvarje
finger. . Förut undvek inan så mycket
man kunde bruket af tummen och femte
fingret. Bachs nya fiugersättning
(ap-plicatur), som betjenade sig af dessa
finger lika mycket som af de andra,
och vidare den tysta fingervexlingen
på en tangent, fortplantade sig till lians
söner och lärjungar samt blef en norm
för tiugerbehandlingen. Vidare gaf
han auktoritet åt den liksväfvande
temperaturen* i det han skref »das
wohl-temperirte Clavier», som i båda delarne
uppställer för första gången samtliga
nu brukliga dur- och molltonarter.
Hade Bach åstadkommit endast detta
så skulle dermed hans namn varit
ständigt förkuippadt med historien rörande
pianots teknik och literatur, alldeles
bortsedt från innehållet, som vi kunna
kalla en oöfverträffad mikrokosm af
tonkonsten i sin helhet, antingen vi
fästa oss vid djupet och innerligheten
eller det intagande behaget och den
fina humorn. —
(Forts.)
Från Scenen ocli Konsertsalen.
Kyl Operan. Maj 16, 26. Bo i to:
Mefi-stofeles. - 17, : 9, 20, 22, 24,27,30. Offen-
bach: Hoffmanns sagor, fantastisk opera i 4
akter afJ. Barbier (HoHinaim: herr Lundmark,
■* s herr Hagman; Olympia-Antonia-Stella:
fru Östberg; Lindorff-Coppelius-Mirakel: herr
Linden, Andrés-Coehenille-Frans: hr Nilsson;
en andesyn, Nieklaus, Wilhelm: fru Bdling,
Irkn. .lungstedt, Pettersson; Spalanzani,
Mäster Utter, Crespel, Nathanael, Herman: herr
Janzon, Grafstrom, Sellergren, Kundberg,
Malm-sitt) — 18, Rossini: Wilhelm Tell. (Mathil
da, Tell: frkn Klemming, hr Behrens). - 21.
Wagner: Tnnnlmuser (landtgrefven: hr
Behrens). — 2:1. Donizetti: Regementets
dotter. Adam: Alphyddan Max: hr Behrens)
- 28. Bizet: farmen (Carmen: fru Edling).
— 20. Munktell, Heléuc: I Firei\z•■,
opera eomiqne i 1 akt af Dan. hällström (Hemma:
fru Edling; målarne Stefano Varezziöeh Bardi:
hrr. Hagman, Junz.on; professorerna Viarducei
och Sarsapilla: hrr Nilsson, Grafstrom;
Bom-bo, hyresvärd: hr Strömberg; hofdamer,
konstelever, pager; scenen är Firenze pä
140C-tn-let) — 31. Meyerbeer: Hugenottema
(Marcel, Raoul: hrr. Behrens, Sellman).
Katarina kyrka. Maj 15, 16.
Studentkonserter.
Adolf Fredriks kyrka. Frök. Zulamith
Wel-landers konsert; bitr. damer ur
Ceeiliature-ningen, hrr. Alh. Lindstriim, Baeh,
operasåu-garne E. Borgstedt och C. Hagman,
musikälskare.
Kgl. operans märkligaste nyheter
under detta år i betraktande af att den
ena fyllde en hel spektnkelafton, den
andra var ett inhemskt verk och der-
* Den liksväfvande temperaturen, principielt
uppstäld kort (öre 1700, delar oktaven i 12
lika delar, halftoner och vinner dermed
medelvärden för intervallerna, h varigenom ingen
intervall blir verkligt ren men alla emellertid
blifva tillräckligt användbara.
till af en kvinlig komponist ha under
sista hälften af förliden månad gått
öfver scenen. Den först nämnda,
Of-fenbachs »Hoffmanns sagor», är
dessutom märklig såsom don bekante
buf-fakomponistens chef-d’oeuvre, hans
svanesång, hvarmed han nådde den länge
eftersträfvudo äran att vinna inträde
på Opéra comique, en ära och lycka,
som han dock ej fick sjelf bevittna, ty
han dog fyra månader innan hans
»fantastiska opera» den 10 febr. 1881 med
en succés pyramidal gick öfver
scenen på Opéra comique. Då denna opera
senast gafs här, på Nya teatern,
innehöll denna tidning (se n:o 1 årg. 1882)
en längre artikel om »Offenbachs sista
arbete» från vår pariserkorrespondent,
till hvilken artikel vi få hänvisa, då
utrymmet för tillfället ej medgifver
någon utförlighet. Texten af Jules
Barbier är ganska originel och tacksam
för komposition. Den är tagen ur E.
T. A. Hoffmanns fantasirika noveller,
och Hoffmann sjelf är gjord till hjelte
i pjesen.
I första akten sammanträffar han i ;
ett gladt dryckeslag med några vänner
och en hop glada studenter i
vinkällaren bredvid teatern der hans förra
älskarinna, Stella, håller på att
uppträda. Hoffmann uppmanas att omtala
sina kärleksäfventyr och gör detta.
Hans hjertas flammor ha varit tre:
Olympia, Antonia, Giulietta. Först
Olympia. — Bidån går ned, och i de
båda följande akterna får man se
honom upplefva äfventyren; i andra
akten är fysikern Spalanzanis »dotter»
Olympia hans förtjusning och hon
Lie-tinnes till slut endast vara — en
automat, en skickligt fabricerad docka.
Hans andra Hamma Antonia, beherskad
af doktor Mirakel, djefvulens
inkarnation, sjunger sig till döden. Sista
akten är en fortsättning af den första.
Huffman har berättat sina äfventyr i
i det glada laget och studenterna
skynda ut, lemnande den halft berusade
skalden ensam. Nu uppenbarar sig
för honom sånggudinnan, uppfordrande
honom att sluta sig ensamt till henne.
Han följer rådet. Studenterna komma
tillbaka med Stella (Giulietta) som han
stolt stöter ifrån sig, och hvilken
slutligen går bort med Lindorff, h of råde t,
som köpt hennes ynnest, denna
personifikation af den onde, förut
uppträdande såsom optikern Coppelius i
andra akten och doktor Mirakel i den
tredje. Offenbach har till denna text
skrifvit en liflig, karakteristisk och
och ofta melodiskt skön musik, fri från
den trivialitet, som stämplar hans
operetter, och med en instrumentering scin
vittnar om god smak och förmåga.
Fästa vi oss vid de särskilda
musiknumren anslår oss genast i första
akten den friska studentkören och
Hoff-mans visa om dvärgen »Klein Sack».
I andra akten, den musikaliskt bästa,
koncentrerar sig intresset kring dockan.
Olympia hvars speldosmessiga kolora-
tursång är ett verkligt mästerverk;
andra anmärkningsvärda musiknummer
här äro Hoffmanns romans, valsen å la
Strauss m. m. I tredje akten har man
den särdeles vackra barcarollen utanför
fönstret, duon mellan Antonia och
Hoffmann och den dramatiska trion mellan
Mirakel, Antonia och hennes moder, h vars
porträtt på väggen framträder såsom
andeuppenbarelse. — Fru Ostberg, som
på Nya teatern utförde den tredubbla
hjeltinuerolen, hade äfven nu fått denna
uppgift och löste densamma på ett
öf-verlägset sätt i andra akten såsom
Olympia-automaten. Denna
framställning står så högt i mästerskap, att den
fördunklar hennes båda andra
uppenbarelser, hvilka mindre lämpa sig för
hennes individualitet. Som pjesens
hjelte har herr Lundmark uppträdt
hittills alla gångerna utan en, då herr
Hagman utförde partiet. Båda lyckas
ganska bra i sin framställning, dock
gifves sångpartiet af hr Lundmark med
mera jemnhet och mjukhet, i det hr
Hagman ännu ej är nog herre öfver
rösten att kunna undvika en mellanåt
störande forcering. Hr Linden som
innehar den tredje hufvudrolen,
Lin-dorff-Coppelius-Mirakel, återgifver den i
synnerhet såsom de förstnämnda mycket
tillfredsställande. Minnet af hr
Arl-berg, som gaf rolen på Nya teatern
ställer hr Lindeu, särdeles hans
demoniske doktor Mirakel i skuggan.
Såsom Nieklaus, den glada studenten
utmärkte sig i sång som spel fröken
Jungstedt, som vi icke tveka att redan
räkna till vår operas bästa förmågor.
Hr Janzon var förträfflig som
professorn-fy si kern och hr Nilssons tredubbla
betjent rätt lyckad. I tredje aktens trio
var fru Edlings sång af förträfflig
verkan.
Att fröken Muuktells enaktsopera »I
Firenze», till ord af Daniel Fallström,
skulle väcka intresse såsom en svensk
produkt och en svensk tonsättarinnas
förstlingsverk för scenen var naturligt,
men den förtjenar i och för sig
uppmärksamhet såsom ett både dramatiskt
och musikaliskt rätt underhållande
stycke. Handlingen är enkel nog. Måla
ren Stefano håller på att afsluta
porträttet af den sköna Gemma som
lof-vat sig på en karneval till modell åt
honom; han skall med denna tafla
deltaga i en täfling om 500 dukater,
hvilken hertiginnan di Vanozza utsatt. De
unga tu ha förälskat sig i hvarandra
och afskedet är smärtsamt. En
täf-lande målare Bardi, likaledes förtjust
i Gemma och afundsjuk på Stefano
öfvertalar Stefanos hyresvärd att taga
taHan i pant för 158 dukater, som han
är skyldig för hyran. Stefano
inkommer, de båda rivalerna draga svärdet
men striden afbrytes då hertiginnan
inträder, beslöjad och åtföljd af talrik
svit samt sina prisdomare, ett par
komiska konstprofessorer. Stefanos tafla
vinner priset, hertiginnan drager undan
slöjan och Gemma står inför Stefano,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
