Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
valörerna hade nu alldeles klart för sig
att vi voro tyskar. De ryckte oss allt
närmare in på 1 ifvet och började
ansätta oss ined frågor. .Tag svarade
dem rent ut att min nationalitet icke
anginge dem och tillät mig fråga om
gästfrihet numera vore banlyst från
Frankrike. Nu uppstod ett förfärligt
tumult, i hvilket en mängd af gästerna
i kaféet togo del.
För att undgå en formlig skandal
drog jag beslutsamt fram ur fickan
mitt pass, som jag alltid bar på mig.
Ett allmänt entusiastiskt All! blef
följden. Från alla sidor hörde man Mille
lois pardon (»ber tusen gånger om
ursäkt!»).
En äldre herre skyndade fram till
vårt bord och utropade: »Min herre!
Vi ha begått ett svårt misstag Vi
hysa endast sympatier för svenskarne,
nordens fransmän (les framjais du
Nord).*
Emellertid gick »Lohengrin»
ämlt-ligeu af stapeln den 8 maj, I
salongen rådde en afgjord entusiasm, men
utanför teaterhuset försiggingo de mest
skandalösa scener. Fruntimmer, som
komitio körande till teatern blefvo
bok-stalligen förolämpade. Jag var med i
folkhopen, klädd i en engelsk
ulster-coat. En herre kom och tilltalade mig
på bruten engelska. Jag svarade
honom på samma tungomål och hörde af
den mig omgifvande välklädda pöbeln:
Voila des Anglais, les aniis des Allemands
(se der äro engelsmän, tyskarnes
vänner !)
Jag förbigår att här uppräkna alla
de för öfrigt redan bekanta
skandal-uppträden som egde rum allt intill
operaföreställningens slut kl. 1 på
natten. Till all lycka kom då ett häftigt
störtregn.
Allt nog, den 5 maj skulle
»Lohengrin» ånyo uppföras. Men man ville
icke riskera detta vågspel. Efter
många öfverläggningar ined minister
Go-blet förklarade Lamoureux att han
afstod från vidare
»Lohengrin»-föreställningar.
L. hade för öfrigt erhållit en mängd
bref fulla med hotelser, derest lian
vedervågade försöket att ännu en gång
söka få fram den tyska operan. I ett,
naturligtvis anonymt, bref försäkrade
man honom att man, för den händelse
han icke fölle undan för »allmänna
o-pinionen i Paris», skulle kasta vitriol
i ansigtet på lians enda dotter, en ung
skönhet om aderton vårar. Denna
sista hotelse bidrog kanske mest att
stärka Lamoureux i hans beslut att
gifva vika för de våldsamma
angreppen.
Den stackars mannen var alldeles
som tillintetgjord. Smärtan öfver att
se sig vara ett föremål för den
hätskaste illvilja förbittrades af
medvetan-’ det att äfven ha gjort en betydande
ekonomisk förlust på affären — öfver
400,000 francs säger man. Det
oak-tadt betalade han alla hos honom en-
gagerade artister och betedde sig i allo
som en gentleman.
Innan min afresa från Paris deltog
jag i en storartad bankett som gafs
till Lamoreux’s ära och som bevistades
af en mängd celebriteter inom den
franska knust- och finansverlden. Den
l!l maj öfvervar jag en föreställning
å Opéra cotnique med »Zampa».
Dagen derpå reste jag tillbaka till
Rotterdam. Hade jag dröjt ännu en
dug i Paris och förnyat ett besök å
nyss nämda teater, hade jag kanske nu
icke befunnit mig bland de lefvaudes
antal. Den 21 maj på aftonen blef
nämligen Opéra comiques stolta palats
förvandladt till ett skelett af rykande
ruiner, bland hvars spillror en mängd
men-niskor förlorade lifvet...»
—It.
––#––
+
Ænna de Wahl.
Hon gick i lifvets sommar boit,
Och hennes blomstringstid var kort,
Men litet hvar af oss dock känna
Hur rik och fängslande var denna.
Naturlig, enkel, älsklig, mild,
Se der i korthet hennes bild!
Högst stod hon såsom konstnärinna,
Högt äfven såsom mor och qvinna.
Den bana, som hon haft att gå,
Ej endast rosor växa på,
Nej törnen, fler än man kan ana,
Ock växa uppå denna bana.
Hon är ej mer, men hvad hon var
Skall länge likväl lefva qvar,
Så länge som i nordens bygder
Man älskar konst och stilla dygder.
Sigge Sparre.
––#––
Pianot.
Historik öfver dess uppkomst, samt om
utvecklingen af stilen ooh. tekniken för detta
instrument.
II.
Utveckling äf stilen och tekniken
(Forts, fr n:o 9)
Tyskland. Det trettioåriga kriget
ödeläde i det så svårt hemsökta landet
icke blott välståndet utan äfven
konsternas vidare uppblomstring; ty redan
före utbrottet af detsamma kan inan
uppräkna flere tyska mästare hvilka,
såsom t. ex. Isa a c och Senfl, på
vokalmusikens område kunde ställas
vid sidan af Italiens och
Nederländernas bästa samtida. Men äfven instru-
lnentalmusiken hade gjort mycket
lof-vande framsteg, i det de tyska
orgel-spelarne hastigt tillegnut sig
italienernes och ncderländarnes konst (så: L.
Hasler, Prätorius,
Gumpeltzliai-mer, Frank och Scheidt). Under
trettioåriga kriget gjorde den störste
tyske orgel- och klaverspelaren på sin
tid, Froberger, sina studier hos
Fre-scobal d i i Rom med så stor framgång,
att han derefter öfverallt i Italien,
Frankrike och England skördade
lagrar. Efter åtskilliga äfventyr skall
han ha lillbragt de sista tio åren af
sin lefnad till 16(57 i Hériconrt vid
Montbeliard hos sin lärjunge och
be-uudrarinna hertiginnan Sibylla af
Wiir-temberg, mätt på ära och framgång.
Ej mindre betydande var Kaspar
Kerl, en lärjunge till Carissimi
likasom Pachelbel, Kerls yrkesbröder
vid orgeln i St. Stephauskyrkan i Wien
omkr. 1 (>7 7. Dessutom förbereddes
den första, med Seb. Bach kulminerande
glansperioden för tyska
iustumental-musiken af Buxtehude, Liibeek och
Reinke. Joh. Seb. Bach (1685—
1750) företog som yngling flere gånger
fotresor till Liibeek och Hamburg för
att höra och beundra de tre stora nyss
nämnda organisterna och göra sig på
det närmaste förtrogen med deras verk.
Att kalla Seb. Bach för den tyska
tonkonstens fader är oj för mycket sagdt,
men det är orätt att betrakta honom som
en allenaståonde företeelse och förbise
de betydande män, som beredde den
jordmån, ur hvilken detta jätteträd
skulle uppväxa, hvars väldiga krona
kommo alla andra att stå i skuggan.
Bachs konst, jemförlig med ett oändligt
djupt, outtömligt schakt, förefaller oss
stå ensam utan samband med något
annat, emedan den är så oupphinnelig,
trotsande alla tiders förändringar och
stämningar. För honom hafva utau
undantag alla de mest betydande
konstodlare ödmjukt bugat sig, Han kan
aldrig föråldras eller bli omodern, ty
det verkligt föråldrade hos honom —
vi mena vissa tonslut och vändningar,
den ofta felande koloristiska
omvexliu-gen, korteligen: det som föråder honom
vara barn af sin tid, är i förhållande
till tankens makt och känslans djup,
den inre sanningen och renheten i
uttrycket och det lätta, underbara
be-herskandet af tonmaterielet af så ringa
betydelse, att det alls icke förtjenar
tagas i betraktande. Reser sig Bach
på ett förvånande sätt högt öfver
samtliga tonsättare på hans tid (Handel
icke en gång undantagen), bildar han
öfverhufvud en väldig brygga mellan
två tidsåldrar, en triumfbåge af
snillrikhet och kristlig trosstyrka, så
åstadkommer han, i inskränktare betydelse
med afseeude på utvecklingen af
orgeln och klavervirtuositeten, ett sådant
framsteg, att vi trygt kunna våga det
påståendet: pianots stil och teknik
måste urarta och förflackas i samma mån
som de aflägsna sig från den Bach’ska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
