Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af sjuttiotalet var det nog så hos oss
också, pojkarue komino upp från norr,
öster och väster, sjöngo med i
studentkåren i Helsingfors, det gick längs
ined örat, några kunde visorna så
ungefär förut, och omkring dem skockade
sig de som ingenting kunde och lyddes.
Något fattades det här och där, men
det var iute så noga, bara det var fart
i det. Och farten, den kom med
punschen. Hade man iute en aning
om takt och rytm, när man fått i sig
ett par tre glas, gick det nog. Fä
kunde noterna, och ändå for man
igenom en hop nya roliga sånger.
Men så kom Gösta Sohlström. När
vi M. M. sjuttiofyra om våren gåfvo
vår första konsert, hade vi fått arbeta
som slafvar i flere månader dagligen
innan han ansåg oss mogna att
uppträda. Af den första uppsättningen är
här adertou man med i dag. Aderton
som i allq dessa är Hlat och arbetat
på sig sjelfva och på de nya för att få
det att låta snyggt och reut. Oskar
Mechelin arbetade under flere år lika
ifrigt som Sohlström. Vill ni veta
huldet vanligtvis gick till?
Jo. Ponera att vi fick en ny visa
att lära in. Sk’a vi säga t. ex. »Vi
äro andens fria folk». Det första man
hade att göra var att unisont skissera
genom stycket, och så fick hvarenda
man lof att spela på pianot eller sjunga
igenom sin stämma, tills han kunde den.
Det lialp iute att genera sig. Kunde
man inte, så dugde man ej, men om
man bara ville så gick det nog. Så
stäldes vi upp i rad för texten och
uttalet. Så gick det löst, ni skulle bara
hört. Hvar och en fick deklamera
igenom hvarje fras, rad efter rad. Här
gick det inte an att mumla. Ut med
hvarje vokal, klart ech ljudeligt, och
konsonanterna med. Ett rent uttal lade
man sig specielt vinn om. När nu de
euskilta kunde texten, tog man fatt i
att deklamera i llock. Efter takt,
precis på en gång. I samma sekund skola
alla uttala första stafvelsen liksom den
sista, hemta andan alla som en vid de
naturliga ställen som versen antyder
och göra sitt bästa för att få vokalens
färg lika mörk eller ljus,
konsonanternas fiå precis som möjligt, så fri från
provinsialismer och andra iudividuela
egendomligheter.
Nå, nu var man så långt! Det gälde
härefter att lära sig sjunga stämmorna
rent. Det tar alltid tid. Men våra
anförare ha tålamod och godt gehör,
de släppa icke ifrån sig halfgjurdt
arbete. När en flock första och andra
tenorer äro färdiga hvar för sig, öfva
de tvåstämmigt, derefter med första
bas, och så alla fyra.
Nu skulle man ju tro, att allt var
klappadt och klart med »andens fria
folk». Frun kan tro, att en och annan
studentpojke blef arg och svor en vers,
när han efter allt föregående hörde
dirigenten säga: »Nu pojkar, nu skä vi
börja lära oss den här visan!»
En eller annau murrade icke sällan
så men fängslades ändå af känslan att
han hade med konst att göra. När
han började, Trodde han, att det skulle
bli en liten vanlig glad studentsång,
men det var något helt annat. Efter
någon tids olust gick han med igen.
»Lära sig visan!» Det var piano och
forte, piauissimo och fortissimo och,
vigtigast af allt, diminuendo och
crescendo. Har ni hört så snygga långa
stigningar vi göra och så tillbaka igen
till det stilla, sakta pianot, men med ton
i det ändå! Tänk efter hur vi sjunga
Bellmans korpral Mollbergs paradering,
och gissa om åttio man lära sig sådant
i första svängen? Neej, det gör man
inte.
Ett fasligt lefverne ha vi alltid haft
med rytm och takt. Hoppas frun vet,
hvad rytm är ? Det känner man i sig,
det är farten, själen, lifvet i all musik.
Utan rytm är musik som en full mans
dinglande gång. Fruntimmersmusik är,
med förlof sagdt, ofta utan rytm. En
ranka utan stöd, det kan vara mycket
poetiskt, men hållning i sig har det
inte.
Efter en tid har man då ändtligen
visan färdig och kan ta den ut i
praktiken. Ni kan förstå, att man inte
gerna mister en sångare som varit med
om slik dressyr, och att de, som bildat
sig i en sådan skola, ha fått den
aktning för konsten att de också vilja
dra båten i land.
Derför äro vi, som sagdt, den dag i
dag adertou från första uppsättningen,
tjugutvå från 1886, då vi voro på
kon-sex-tfärd till Moskwa, och nästan alla
dem, som sjöngo i Köpenhamn
utställ-ningssommareu, har ni hört i dag på
nytt.»
Nyaste operakontraktet.
Den 14 sistlidne juni
undertecknades mellan chefen för
finansdepartementet och hofkapellmästaren C.
Nordquist ett kontx-akt som till den
sistnämnde för spelåret 1 jidi 1889—
30 juni 1890 hyresfritt upplåter Stora
teatern att derstädes nämda spelår
under minst 10 månader, utan några som
helst särskilda utgifter eller kostnader
för statsvex-ket, uppfora operor och
andra musikverk. Bland de ändringar
eller tillägg som gjorts i det nu
afslu-tade kontraktet, jemfördt med det för
förra spelåx-et gällande, anteckna vi
följande:
Derest det konsortium som bildats
för ombyggnad af Stora teatern skulle
åstunda att x-edan under instundande
spelår å de obebyggda delarne af
opera-tornteu företaga gruudgräfniugs- eller
andra ax-beten, föx-bindes hr Nordquist
icke allenast att, när helst sådant af
konsortiet påfordras, medgifva
nedrif-vandet af det å tomten uppförda
pro-visionella .lekorationsmagasin och deri
förvarade dekorationex-s förflyttning på
konsortiets bekostnad till ett annat
magasin som af konsortiet för ändamålet
varder föx-hyrdt eller uppfördt, utan
att jemväl i öfrigt underkasta sig de
inskx-änkningar och rubbningar i
dis-positionsi-ätten öfver teatertomtens
obe-bvggda del, hvilka af
byggnadsföretaget kunna blifva en följd, dock så att
under hela spelåx-et skall hållas öppen
väg till det i teatei-bygguaden
befintliga dekox-ationsmagasinet.
Någon rätt att uppbära
an-endesum-man för Dramatiska teatern, såsom i
det förra kontraktet var bestämdt,
förekommer icke enligt det nya. De
bidrag, utom hyresbelopp för lokaler i
teaterhuset, som hr Nordquist eger att
påx-äkna till opera verksamhetens
upprätthållande äro dels konungens
årsan-slag 60,000 kr., dels ock det anslag
å 60,000 kr. som enligt senaste
riksdags beslut bl i f vit för år 1890 å
ordinarie stat under riksstatens 7:e
huf-vudtitel uppfördt såsom statens bidrag
till k. Operan.
Materiel, af livad slag den vara må,
som af hr Nordquist anskaffas, skall
vid upplåtelsetidens slut tillfalla
statsverket utan lösen. Likaså afstår hr
Nox-dquist till statsverket utan lösen
den materiel som under innevarande
spelår af hr Nordquist anskaffats.
Till säkex-ket derför att, i händelse
teatervex-ksamheteu skulle utfalla på
ett i ekonomiskt hänseende ogynsamt
sätt, de af hr Nordquist engagerade
sujetterna må i minsta mån blifva
lidande stadgas slutligen att hr
Nordquist icke må före spelåx-ets slut af
inflytande medel för egen räkning
upp-bära större belopp än 12,000 kr.,
hvaremot alla öfriga medel skola i
främsta rummet användas till betalning
af teaterns utgifter, deribland aflöning
af teaterns sujetter. Det öfverskott
som af operaverksamheten kan ixppstå
skall deponeras i bank under kontroll
af statens ombud öfver opex-aus
verksamhet.
Teatei’-konsortiets bygguadskomité
hade i början af juni vid ett hållet
sammantx-äde tillkallat
hofkapellmästaren C. Nordquist, teaterdirektör L.
Josephson och skrifställaren Frans
Hedberg för att med dem som sakkunnige
öfverlägga om anordningar i den nya
operabyggnaden med mera.
Bland mera anmärkningsvärda
förslag som dessa herrar framställt uiå
nämnas: att antalet platser i
teatersa-longeu må ökas till 1,500 och
logera-deruas antal bestämmas till högst 3,
pai-kettbalkongerna oberäknade.
—®–––-
På en Teresina Tua-konsert.
Löjtnant A: »Säg bror, livad tycker du
om flickan?» — Löjtnant B: »Vet du
hvad jag ville?» — Löjtnant A: »Nå
hvad då?» — Löjtnant B: »Att
Teresina Tua voi-e Tex-esina mea!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
