Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröken Anna Fröhlich den 30 januari
1829 en konsert i Musikföreningens
sal. Företaget lyckades förträffligt och
vården kom till stånd. Sjelfva stenen
förfärdigades af steuluiggarmästaren
Wasserburger, bysten af akademiska
bildhuggaren Franz Dialler.
Grafskrif-ten, som sedermera utsattes för myc
ket häftiga anmärkningar, författades
af Franz Grillparzer och löd sålunda;
Döden tog här en rik besittning
Men en ännu skönare förhoppning.
Här hvilar Franz Schubert,
född d. 31 Januari 1797
död d. 19 November 1828
31 år gammal.
Schuberts lif hade som de flesta
konstnärers ej varit någon dans på
rosor, och hans ekonomiska ställning vid
hans död var långt ilrån lysande. 8om
ett kuriosum vilja vi här meddela hela
bouppteckningen, hvilken bestod i
följande lagligen uppskattade effekter: 3
klädesfrackar, 3 rockar, 10 par
benkläder 9 västar tillsammans värda 37
fl.; 1 hatt, .1 par skor, 2 par stöflar
värda 2 fl.; 4 skjortor, 9 halsdukar,
13 par strumpor, 2 örngottsvar värda
8 9.; 1 madrass, 1 bolster, 1 täcke
värda (i fl.; några gamla musikalier
uppskattade till 10 fl. Utom dessa
effekter hvars sammanlagda värde
uppgår till 63 fl. fanns efter den aflidne
— ingenting.
Schuberts anletsdrag äro genom vidt
spridda porträtter allmänt kända. Bland
dem som gälla såsom synnerligen
lyckade räknas ett kopparstick af Passini,
efter Willi. Rieder’s teckning, en
litografi af Clarot i Wien likaledes efter
Rieder’s teckning, hvilka öfver hufvud
legat till grund förde olika porträtten;
vidare en målad miniatyrbild i herr
hotrådet friherre Josef v. Spaun’s i
Wien ego, samt en teckning, daterad
d. 10 juni 1821, funnen 1862 efter
aflidne professor Leopold Kupelwieser
hvilken sjelf gjort utkastet.
FÖLJETONG.
”Carmens” Don José i
verkligheten.
Af C. Werner.
Jngen af senare tiders operor har
sgs väckt så mycket uppseende och
haft så varaktig, allt mera växande
framgång som Bizets »Carmen». De
mångbeskrifua stora »maskinerna» af
Massenet, Paladilhe o. s. v. hafva
samtligen gjort mer eller miudre fiasko.
Men »Carmen» har trängt in i öron
och hjertan hos alla nationer och för
alla tider befästat sig på hvarje
repertoar. Det är en älsklingsopera, som
ej är underkastad modets vexlingar
och hennes titelparti kommer alltid att
förbli! va en ärorik uppgift för de
största konstuärinnor. Och hvad är
orsaken till denna allmänna, interuationela
framgång? Jo, att denna opera ej
tillhör någon skola, ej följer någon
schablon — hon är sig sjelf utan
föregångare och efterföljare; en källa som klar
och frisk framväller ur komponistens
hjerta — ingen med konst beredd
läskedryck, utan källvatten, rent
veder-quickande — om också giftiga
blommor växa vid hennes strand. Sådana
verk voro »Friskytten», Hvita frun»,
»Richard Lejonbjerta», »Postiljonen
från Longjumeau», »Fra Diavalo».
Mycket till framgången bidrager väl
ock den intresanta, konstnärligt
affat-tade textboken, — förträffligt bearbetad
efter en pikant novell af Prosper
Me-rimée. Ingen figur i densamma är en
vanlig operaschablon, hvar och en har
sin originela och prägnanta fysionomi.
Den ohyggliga, hånkrattaude, tjusande,
ormlika, förföriska, hjertlösa, afskyvärda
och dock så lifsverkliga
cigarettarbe-terskan Carmen kommer alltid att blifva
en älsklingstigur för alla konstnärinnor
som — »ha hin i kroppen på sig».
Och så den vackra, lika hjertlösa,
fåfänge, hänsynslöse, förföriske,
öfver-modige toreadoren Escamillo, och Don
José — soldaten, sedan smugglaren,
slutligen mördaren.
Josés figur är redan derför
intressant, att densamme verkligen lefvat,
lidit och syndat; detta vilda hjerta har
slagit i ett verkligt bröst, denne man
har verkligen varit sierrans skräck.
Prosper Merimée berättar i sin
»Carmen», att han (eller åtminstone
berättarn af historien) verkligen lärt känna
smugglaren och röfvarhöfdingen José
Maria och ur hane egen mun erfarit
den rätt sällsamma historien om
förräderi, låghet och lidelse. Huru mycket
som i detta påstående är sannt eller
om hela den mästerliga skildringen af
Merimée endast är en fantasidrägt,
hvarmed han draperat José Maria, den
populäraste inom hela dåvarande span
ska banditverlden, kan jag ej afgöra.
Emellertid berättas om den verklige
José Maria en hop karakteristiska
anekdoter och man eger än i dag lifliga
skildringar rörande honom af hans
samtida.
José Maria var Sierra Morenas
hemske genius, hvilken länge och väl höll
Spanien i skräck. Först hade han
varit soldat, sedan hade han af kärlek
till en vacker flicka deserterat och
slutit sig till ett smugglarband. Hvarje
raulåsnedrifvare i Torrenueva kunde
berätta er hur ofta han helt allena till
fots, endast beväpnad med sin bössa
plötsligen trädde fram på vägen från
Andujar och halft med öfvertalning
half med tvång bragte dem att sluta
sig till hans röfvarskara; hvarje
vinodlare från Val de Penas visste berätta
något om honom, de der vid stranden
uf Guadalquivir sutto och lagade de
hål, som mannen från sierran skutit i
deras gethudsjackor; äfven flickorna i
Caroliua kunde förtälja om hononq hur
han ofta långa sträckor ledsagade dem
som skyddsvakt utan att derför fordra
annan lön än ett leende eller en kyss.
Också grunderna i Spanien kände
honom väl; de vågade sig ej in bland
bergen innan de af röfvaren fått. hans
ord och ed på att han lemnade dem
oantastade.
Och denne man hade ingeuting vildt
uti sig; han var ingen jätte, ingen
atlet. Hans skägg var modernt klippt
och ingenting hos honom förrådde en
blodtörstig missdådare.
Han var för öfrigt tapper och djerf
ända till galenskap, ty han skydde ej
att i de trakter, der man satte pris
på hans hufvud, uppenbara sig utan
annat försigtighetsmått, än att han
utbytte sin smugglarkostyin mot en
vanlig hedersmans habit. Första gången,
då t. ex. en resande Moersel såg
honom, var i Sevilla på promenaden
utanför en af kyrkorna. Han språkade
der ogeneradt med en munk och en
främling, och ehuru litet hvar
betraktade honom nyfiket syntes han endast
upptagen med konversationen, på sin
böjd blickade han en och annan gång
med dristig blick efter några vackra
fruntimmer, som med sin svarta
man-tilla dragen öfver hufvudet passerade
förbi dem för att begifva sig nedåt
floden eller under träden i parken.
Det var en liten man med ljusbrun by,
lifliga och blixtrande ögon, med ett
högljudt, något hånfullt skratt. Aldrig
plundrade lian en resande utan att lemna
honom skjortan på kroppen och tio
realer till resans fortsättning. Det var
ej många af hans kolleger som voro så
liöfliga.
Förföljd af Ferdinand VII:s
emissa-rier uttröttade sig ej José Maria med
strid och krigslist.. Han skonade
soldaterna och dödade anförarne. Han
hade en säker blick vid valet af siua
offer. En från en osynlig hand utsänd
kula träffade officerarne midt bland
soldaterna, och om de sökte skydda
sig dermed att de togo af sig
epållet-terna och togo på sig den simpla
soldatens uniform för att undgå
banditernas hämd erforo de dock när de
stupade att mannen ej lät lura sig genom
guldgalonerna Var officeren fallen
drogo sig trupperna tillbaka och saken
var utagerad. Följden blef att
soldaterna höllo sig på ett visst afstånd
under det José Maria festade med
landt-männen i deras stugor och med fulla
händer delade med sig af sitt
öfver-flöd.
Då infanten af Spanien, prins
Sebastian, måste begifva sig till Sevilla
begärde lian ett lejdebref för passagen i
bergstrakterna. Denne gaf befallning
att prinsen skulle få färdas oantastad.
Sierra Morenas bergtoppar voro höljda
af snö; en häftig’nordanvind jagade
snön i flockar öfver landskapet. Don
Sebastian var ej alldeles lugnad och
drog endast helt långsamt framåt i
bergsklyftorna, der så många andra
funnit sin undergång. Plötsligen får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
