Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sor, blef inspector för kejserliga
musikinstitutet. Han blef utnämnd till
hofpianist och sedan inspector öfver
musikundervisningen vid alla statens
flickskolor, genom erhållande af
Wla-dimirsorden blef han upphöjd i
adelsståndet och hedrad med titeln af
»kejserligt ryskt statsråd.» åled det af
Anton Rubinstein grundade
konservatoriet har Henselt på senare tiden trädt
i förbindelse, sedan Rubinstein sjelf
öfvertagit ledningen deraf. Den 20
okt. 1S83 firade han sitt 25
års-jubi-leum som inspector och d. 2 maj
för-lidet år firades festligt i alla den
ryska hufvudstadens mnsikkretsar
50års-jubileet af hans första uppträdande i
Petersburg.
Wilhelmina Schröder-Devrient, det
19:de århundradets största dramatiska
sångerska och varmaste beundrarinna
af Henselt, skref, då hon på trettiotalet
hört honom i Dresden: »Stackars sjuke
Henselt, du kau ej lefva länge, ty den
som spelar med sådan lidelse, den som
kan med sina små fingrar framlocka
sådana toner ur instrumentet, honom
är nog ett snart slut beskärdt.
Spådomen gick dock ej i fullbordan, ty
Henselt var vid sin död nära 75 1/-z
år gammal.
Henselt föddes den 12 maj 1844 i
den lilla bayerska staden Schwabach ej
långt från Niirnberg. Redan som barn
flyttade han med sina föräldrar till
Miinchen, der han tidigt undervisades
i violinspelning. Kort derefter egnade
han sig åt pianospelet, hvars första
grunder han inhemtade under ledning
af chormastaren Lassen. Ett stort
inflytande på hans musikaliska bildning
hade fru von Flad, en Meyerbeers och
C. M. v. Webers studiekamrat hos
abbé Vogler. Hon undervisade gossen
ända till lians 17:de år. I åtnjutande
af hög gunst hos konung Ludvig af
Bayern, begaf han sig till Hummel i
Weimar, hos hvilken han studerade i
åtta månader, och derefter 1832 till
Wien Här var det som han första
gången hörde Thalberg, hvars spel
ut-öfvade ett afgörande inflytande på hans
vidare utveckling. Två år studerade
han kontrapunkt för Sechter och
ytterligare två år lefde han i eremitisk
tillbakadragenhet, med oafbruten jernflit
egnande sig åt praktisk öfning i
pianospel. Hela månader tillbragte han
dagligen tio timmar och derutöfver vid
pianot, — icke en gång när han skulle
äta lemnade han det. Då hans hand
af naturen ej hade någon stor
spännvidd, så begynte han sträcka henne;
till natten ingnedos händerna med
något fett ämne, och lian sof i handskar.
Det åsyftade målet nåddes; till och
med ackord i decima-läge, så som de
förekomma i Webers ass-dur-sonat,
kunde han med jemt anslag utföra. Dessa
ansträngande studier angrepo hans helsa
och han sökte då hvila och försröelse
i Berlin. Här lärde man nu i den
förut alldeles okände unge konstnären,
som lät höra sig i privata kretsar, att
på en gång göra bekantskap med en
af de mest betydande virtuoser. I
Dresden, Weimar, Breslau, öfverallt vann
han högsta erkännande. I Petersburg
inträffade han vid konsertsäsongen 1838
och tog der sin bostad för framtiden.
W. von Lenz berättar i sin bok
»Die grossen pianovirtuosen unserer
Zeit» om Henselts första uppträdande
i Petersburg följande: »Jag var just
hos grefve Wielhorski då Henselt
presenterade sig för honom. Jag skall
aldrig förgäta det utomordentliga
intryck konstnären gjorde med sin
Fiss-dur-etyd. Det var som en under
blomsterguirlander dold eolsharpa! En
berusande doft spred sig från dessa
under hans båda händer, mjuka som
rosens blad; hvarandra aflösande sexter,
hvilka i samma oktav förföljde
hvarandra, skalkades, omfamnades och
smektes! En sådan krans af rik
tonfyllig-het i pianissimo hade man aldrig
väntat sig från en klaviatur! Till dessa
hviskningar om lycksalighet, hvilka
utgöra hufvudsatsen, slöt sig detta
energiskt anlagda minore, som stigande allt
högre och högre i styrka, tog
instrumentet med storm för att sedan förlora
sig åter i sexternas magiska samspråk.
I helt annan stil, lugnare, bredare
och djupare framströmmande, följde hans
’Poeme d’amour’, som från en till form
och bygnad alldeles ny notturnostil
öfvergår till ett ej mindre djupkänsligt
allegro i variationsstil och afslutas med
den högsta konsertbravur i öfver hela
instrumentet strödda arpeggier, dem
konstnären framslungade likt väldiga,
träffsäkra spjut, utan att dock
öfver-träda måttet af den kraft, som höfves
för pianots rätta behandling. Detta
var något som man ej hört förr! En
sådan mjukhet förenad med sådan
kraft!»
Huru mycket Henselt bidragit till
att höja Petersburg till den
respekterade Pianopolis, det nu är, derom
upplyser oss pianospelets historia, på hvars
sidor han inristat sitt namn med
gyllene bokstäfver (såsom Th. Leschetitzki
uttryckt sig).
Om den aflidnes sista dagar, hvilken
äfven som menniska åtnjöt den högsta
aktning och kärlek, berättar lians
intime vän Carl Banck i Dresden från
Warmbrunn den 8 okt. följande: Se-
dan tre dagar är vår käre sjukling utan
medvetande, endast med afbrott af
några ögonblicks fantasier. — I slutet
af maj återvände Henselt hit från
Petersburg, sjuk af hjertlidande, och
sjukdomen utvecklade sig hastigt. Till
detta lidande stötte sedan vattusot och
en svår andtäppa. Till i förgår var
det enda medel, som kunde lugna
honom i hans plågor, att sakta spela
något för honom; hans blick blef då
klarare och hans uppmärksamhet
koncentrerades på musiken. I går och i dag,
då svagheten var som störst, kunde vi
bringa honom till ro, om vi på hans
hand sakta trummade en skarpt
ut-preglad rytm . . .
Så slutade den gamle musikern sina
dagar, i sista stunden hängifven åt den
sköna konst, som för honom blef ett
långt och ädelt lifs glädje och mål.
— ^ —
+
Pelle Janzon.
ljuter har döden bland vår operas
i, medlemmar skördat en förmåga,
som ej blir så lätt att ersätta, i det
operasångaren Per Ailolf Janzon d. 20
sistl. oktober lemnade detta jordiska.
Om än denna förmåga under senare
åren ej lemnats oberörd af tiden, om
sångarens kraft något mattats efter en
så lång verksamhet i konstens tjenst
som hans, helst som han med sitt
lif-liga nästan stormande temperament icke
sparade på den fysiska styrka som
tillhörde hans naturel, så var han dock
ännu långt ifrån »uttjent» vid den trupp
i hvars led han vunnit så många
segrar, på det fält der hans
oemotståndliga vis comica ännu i det sista gjorde
säkra eröfringar af bifall från en
publik, som år efter år räknade honom
bland sina favoriter på scenen. Det
är i denna egenskap af vår operas
förste basbuffo, som Pelle Janzons
bortgång är en stor förlust för den scenen,
der han ännu var så användbar och
der man har svårt att få honom ersatt
i de komiska partierna. Om än hans
konstnärliga styrka förnämligast låg i
denna genre, så var det likväl ej den
enda sida hans talang kunde uppvisa.
Under skämtets rörliga och skummande
vågor låg der hos honom på botten ett
klart djup af känsla, som han mera
sällan fick tillfälle att lägga i dagen,
men som då detta skedde yttrade sig
på ett sätt, som satte andras
känslosträngar i vibrering. Vi behöfva
endast nämna hans Gigoti i Salomans
underhållande opera »Diamantkorset»
för att lära känna denna sida af
hans natur, hans förmåga att lägga
en varm känsla i dagen. Den som
sett honom i denna rol har funnit att
hans berömde Falstaff icke var den
enda personifikationen af hans väsen,
såsom mången inbillat sig. I det
personliga umgänget, i den glada
sällskapskretsen, der hans talang, särskildt
som Bellmanssångare, var högt
värderad, kunde man också under den något
skrofliga ytan upptäcka denna gnidåder
af godhjertenhet, som var ett så
vackert drag i hans karaktär. Visst är
att Pelle Janzon både såsom scenisk
konstnär och såsom enskild
personlighet, kärnfrisk och originell som han
var, om och lätt och yster i lynnet,
skall länge lefva i mångas minne och
lemna en stor tomhet efter sig.
Då Svensk Musiktidning tör två år
sedan meddelade Per Janzons porträtt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
