Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är förmodligen de allra flesta af vära
prenumeranter i besittning af detta.
Det åtföljdes då (i n:o 12 år 1887) af
en utförligare lefnadsteckning af A. L.
och vi anse derför öfverflödigt att nu
framlägga någon sådan, hvarför vi i
denna nekrolog endast upptaga de
förnämsta data och meddelanden från den
hädangångne sångarens lefnad, hvilka
utgöra en erinran om hvad han varit
och verkat.
Per Janzon föddes den 4 nov. 1844
i Östergötlands skärgård, der hans
fader lefde som fiskare. Han egnade sig
först åt sjömansyrket men drefs sedan
af sin lust för studier in på den
»lärda» vägen och blef 1863 student i
Upsala. Han beredde sig här på den
filosofiska graden och egnade sig åt
historia, estetik och filosofi såsom
huf-vudämnen. Hans präktiga basstämma
torde dock ha varit en mindre god bas
för de akademiska studierna — det
händer nog ofta så med sångens hjeltar
vid akademierna — och filosofen slog
i stället in på konstnärsbanan, dit han
emellertid medförde en grundval af
mindre vanlig bildning och beläsenhet.
Efter en tids studier för Anders
Will-man debuterade han som Plumkett i
»Martha» den 12 juni 1870 och vann
odeladt bifall i synnerhet genom
»Por-tervisan», som han riktigt och alltid
sjöng con amore. Han blef genast
engagerad och har sedan, såsom vi veta,
i nära tjugu år tillhört operan och der
varit lika mycket använd som med skäl
uppburen, till dess han för några
veckor sedan träffades af en bröstsjukdom,
hvilken efter inträdd förbättring
öfver-gick till hjernslag, som ändade hans
lefnad.
Det är naturligt att under en så
lång verksamhet konstnärens repertoar
var rätt ansenlig. Till de roler vi förut
omnämnt kunna vi sålunda lägga
följande af honom utförda, och vi kunna
tillägga: alla framgångsrikt. Hans
sista rol var Aboulifar, den komiska
eu-nuchen i Oberon, af hvilken han gjorde
en så originell och rolig figur, och den
30 augusti uppträdde han sista gången
på scenen i detta parti. Den sista rol
han kreerade var Spalanzanis i
»Hoff-mans sagor». Det var i slutet af förra
vårterminen, då han äfven roade
publiken med sin Zizel, den snikne
kust-uppsyningsmannen i »Konung för en
dag.» Vidare ha vi att minnas honom
som Bartholo i »Barberaren i Sevilla»,
Leporello i »Don Juan», Figaro i
»Fi-garos bröllop» — hvilka båda
sistnäm-da rolor tillhörde hans förnämsta, —
Kasper i »Friskytten», Rebolledo i
»Kronjuvelerna», Baskir i »Lalla
Rookh», Bertrand i »Muraren»,
Cerbe-rin i »Målaren och modellerna»,
Cornelius i »Niimbergerdockan», Sulpice
i »Regementets dotter», Escamillo i
»Carmen», Löparnisse i
»Wermländin-garne», doktor Dulcamara i
»Kärleksdrycken», markisen i »Kungen har sagt
det», Papageno i »Trollflöjten», Grit-
zenko i »Nordens stjjrna», Conradin i
»Trumpetaren från Säkkingen», Bélamy
i »Villars dragoner», Vulcan i
»Phile-mon och Baucis», Biju i »Postiljonen»,
Kark i »Den Bergtagna», Sergeanten
i »De båda grenadiererna», Sganarelle
i »Läkaren mot sin vilja», Uberto i
»Ett litet huskors», Boniface i
»Mjöl-narvargen», Don Fabian i »Spanska
studenter», Gil Perez i »Svarta
domi-non», titelrolorna i »Don Pasquale» och
»Advokaten Pathelin» och bland
allvarligare roler Storiuquisitorn i
»Afrikanskan», Sven Gratei »Blenda»,
Melch-tal i »Wilhelm Tel!,» Utobal i »Josef».
Hos Janzon förenades en särdeles
vacker röst med en mycket framstående
skådespelaretalang. Den förra, af mera
förgänglig natur, visade sig under
senare år ej räcka till för alla de
uppgifter som förr med glans blifvit af
honom lösta, den senare talangen
kunde deremot länge än ha stått bi och
utvecklats. Det säges ock att
konstnären haft för afsigt att, när rösten
började svika honom, öfvergå till den
dramatiska scenen, och han skulle
troligen äfven der ha gjort lycka, om det
tillkommit honom att på den banan
pröfva sina krafter.
––-cX?––
Pianot.
Hi3torik öfver dess uppkomst samt om
utvecklingen af stilen och tekniken för detta
instrument.
II.
Utveckling äf stilen och tekniken
(Forts, fr n:o 15.)
Om vi här flyktigt omnämna
komponister sådana som Gade, Littolf,
St. Heller, Kullak, Reinecke,
Kirchner, Raff, Grieg, Saint
Satins, ja sjelfva Rubins tein och
Brah ms, så beror det på att de ej
kunna tillerkännas skapandet af något
i tekniskt hänseende nytt, ty de visa
antingen tillbaka på Beethoven, [-Humme],-] {+Hum-
me],+} Moscheles, Weber, Mendelssohn,
Schumann eller rikta sig åt den
moderna teknikens kulmination,
representerad af Thalberg och Liszt. — I
Sigismund Thalberg (1812—1871) nådde
den yngre WTienerskolan med fransysk
karaktär sin höjdpunkt. Såsom vi
redan sett framträdde småningom hos
denna det ensidigt mekaniska,
betydelselöst välklingande, korteligen
effekt-sökeriet, i samma mån som innehållet
förflackades och i stället för naturligt
uppkommen melodik trädde en med
tom pathos uppblåst,
operamessigt-sen-timental fras. Man kan ej förvåna sig
öfver att Thalberg, som ej drefs till
komposition af en inre nödvändighet
utan af sin erkändt storartade kanske
oöfverträffade virtuositet, med förkärlek
tillgrep operatemat. Hans sjelfständigt
uppfunna melodier äro utan den rika
i och lysande utstyrsel, som omkläder
dera, flacka och kalla. I följd deraf
har Thalberg gjort rätt i att icke
sysselsätta sig med andra former än
etyden och paraphrasen — så vidt den
senare kan betraktas såsom en särskild
form. Obestridligen har Thalberg i
visst fall varit skapande, då man
tänker på huru han riktat den briljanta
pianosatsetsen, om också denna snart
nog blef en allmän egendom och af
honom liksom af hans efterapare
behandlades schablonmessigt och på ett
tröttande sätt. Hit hör förnämligast
det effektfulla vidtutsväfvande
ackom-pagnementet till melodien, hvarigenom
dennas prägnans ingalunda lider något
intrång utan snarare stegras.
Omvex-lande anförtrodd åt tummen i båda
händerna och förflyttad till
pianoomfångets (— klaviaturens) midtelläge kan
melodien på sådant sätt framhållas
utan att förqväfvas af det rika, mest
af arpeggier bestående figurverk, som
nästan tager hela klaviaturens längd i
anspråk. — Komponister, som icke taga
idéen i sin tjenst, äro mycket snart
hemfallna åt glömskan, och sålunda
skedde det med Thalberg redan under
hans lifstid. Icke bättre gick det med
i dem som följde honom i spåren:
Döh-I ler, Willmers, Kontski, L. de
Meyer, Hiinten, Prudent,
Rosel-len, Voss etc. — Liszt(1811 — 1886).
-Redan år 1836 upptog Frans Liszt
täflingsstriden med Thalberg och gick
ärofullt segrande ur densamma.
Thalberg var Liszts ende och siste rival
på virtuositetens fält, och på sitt
triumftåg genom Europa var den
sistnämnde föremål för hyllningar, som
j öfvérträffat allt hvad virtuosväsendets
historia har att förmäla, helst som
den hänförelse han väckte blef
beståndande. Oafsedt att Liszts pianospel
beherskade den mest omfattande och
bländande teknik, uttömde det förrådet
af alla uttrycksmedel och verkade med
kraften af en naturmakt, ty ur hans
föredrag frambröt ett demoniskt
stormande, ekstatiskt och af ridderlig
romantik och poesi förklaradt, djupt
kän-slorikt själslif. De exempellösa
framgångar dem Liszt vann såsom virtuos
kunde dock ej i längden tillfredställa en
sådan Faust-natur; så växte hos honom
ett mäktigt begär att söka vinna ett
bestämmande inflytande på tonkonstens
utveckling i sin helhet. Hans
personliga umgänge med tondiktare sådane
som Meyerbeer, Berlioz, Chopin,
skalder sådane som Lamartine, Victor Hugo,
Alfred de Musset, umgänget med
snillrika fruntimmer, julirevolutionen och
teorierna för »nouveau christianisme»
— allt detta inverkade på honom med
en inflytelse, som måste väcka och
befrukta hans skapareanlag. Visserligen
läto hans tidigare till denna epok
hörande kompositioner knappt ana hans
betydelse som tonsättare, de bestå af
Apparitions, Harmonies poetiques,
Etudes, Consolations, Galop chromatique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
