Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åfvcn Läir bestod hans vederqvickelse
i att sjunga med i kören eller i
musikföreningar. Men då man lärde känna
hans präktiga stämma och envisades
att han skulle göra bruk af denna
herrliga skatt genom att egna sig åt
operan, så skrattade han bara deråt. Bli
konstnär! Hvad skulle väl hans
Rosas nogräknade, stolta föräldrar säga
om det? Och han ville bereda henne
ett säkert, lugnt hem. För att icke
störa sin flit drog han sig slutligen
undan och besökte ej en gång galeriet
på Kärntnerthorteatern samt utträdde
ur alla föreningar för att slippa gå på
värdshusen och uteslutande få egna sig
åt att studera och spara för lienne.
Hans Bosa.’ — Han skref till henne
de ömmaste bref och hon besvarade
desamma.
Emellertid hade en ung och vacker,
ståtlig och rik man, son till en
hotell-egare, kommit i hennes väg, denne
bygde ett stort hotell och sade derpå:
»Fröken Rosa, vill ni bli min värdinna,
oin — ert lijerta ännu är fritt? Ar
det så, eller . . .?
Hon tänkte efter, sedan log hon med
sitt ljufvaste leende och sade: »Fritt
som fågeln i luften, det vill säga ...»
»Det vill säga?»
»Det vill säga, det var fritt innan
jag lärde känna er, herr K. . ..»
»Då är saken afgjord. Hur stor
hemgift får ni af edra föräldrar? . . .»
t?!
&
Och då Tichatschek med sina första
medicinska betyg ilade till Braunau,
full af stolthet, hopp och längtan, då
såg frökon Rosa helt lugnt på honom
och sade i det hon presenterade för
honom en ståtlig herre: »Här är min
fästman, — herr Tichatschek. Det är
herr Tichatschek, käre, K., som gaf
mig musikundervisning.
Tichatschek biet hvit som ett lakan
och förmådde ej yttra ett enda ord.
Det ges ögonblick, då det är lättare
att dö än att tala.
Redan samma dag vände han åter
till ’Wien. Det var som om lifvet
bakom honom fallit i spillror eller som
om det aldrig funnits till. Det var
som hade han endast drömt. Allt en
dröm: ungdom, glädje, hopp, sträfvan,
kärlek — och nu hade han vaknat,
vaknat på en torr öde hed, öfver
hvilken stormen tjöt och der han stod
alldeles ensam.
Att vidare studera, ytterligare möda
sig? Ack don lilla kammaren, der
han genomvakat nätter, den var så lugn
så tyst — han kunde ha blifvit
vansinnig i denna tystnad — han hade
måst tänka, tänka på lienne, på henne
som ej hade något hjerta, som endast
lekt med honom, för hvilken hon varit
hela framtiden!
Men något måste han dock företaga
sig. Han blef sångare. På den
banan gafs det larmande lif och
retningsmodel. Han blef omtyckt och seder-
mera berömd. Han berusade sig af
framgången, han blef tirad —
öfver-hopad ined ära och guld. Men hur
ensam och glädjelös gick han ej fram
på sin lysande bana; lifvet var för
honom ett lysande elände.
Då trädde Wagner upp med sina
verk. I denna sällsamma nya musik,
som i grund och botten uppskakar
men-ni skan likasom orkanen oceanens djup,
andades Tichatschek för första gången
riktigt ut. Tannhäuser var för honom
en uppenbarelse . . . Han var räddad
och ryckte Wagners öde med sig fram
i det solljus, som nu omstrålade hans
nya väsen. Han blef den förste i
konstens rike, berömd och rik, gyllene
lager bekransade hans stolta pauna . . .
I Braunau torde hotellvärdinnan, fru
Rosa K., ofta nog ha tänkt: »Jag
skulle ändå ha tagit honom.» För
sent!
––#––
Biilow-konserter i Berlio.
(Från vår korrespondent).
i.
14:de Oktober.
JM et var fest i afton i
»Philharmo-nien.» Allt livad lif och anda
hade i Berlins musikaliska verld skulle
dit och bevittna säsongens högtidliga
öppnande, öfvervara den första af
musikårets »Biilow-konserter», dessa
konserter, hvilka, under de tvenne år de
här gifvits, vunnit namn att vara
någonting i sitt slag alldeles
allenastå-ende, och giivit Berlin försteget
framför alla Tysklands musikstäder. — På
luckan stod naturligtvis ett
»ausver-kauft,» men det oaktadt trängdes
framför densamma en musikhungrig mängd
i ifrig kamp om några extra ståplatser.
Inne i salen råder redan nu en stark
hetta, som dock är ett intet mot hvad
komma skulle, och denna jemte det
dofva obestämda sorlet från den till
tusenden uppgående åhörareskaran
ut-öfvar just ingen »stämningsfull»
inver-j kan på ens sinne.
Plötsligt lägger sig sorlet och allt
blir småningom tyst. Der vid
ingånger till artistrummet står redan en liten
— ja en »ganske lille» — man,
försjunken i betraktandet af urtaflan på
sin klocka. Ty det är en af de många
egenheterna hos den mångomskrifne
pianisten och dirigenten att börja
pre-i sis på minuten. Och publiken, smittad
af samma punktlighets-anda, levererar
ej heller sin favorit den sedvanliga
helsning8applåden förr än han,
stoppande sin kronometer i fickan,
tillkän-nagifver, att klockan är slagen. Och
så bestiger han sin tron, höjer spiran
och börjar »regera», som det står i
sagan. Och det är ett regemente utan
like, en orkesterprestation, som
knappast låter sig ana, ännu mindre
be-skrifva. Ty ej blott att den är
produkt af den djupaste lärdom och den
högsta konstnärliga potens, utan den
är på samma gång ett ögonblickets
barn, ett omedelbart återgifvande af de
känslor som fritt och oberoende
inverka på dirigentens uppfattning af
konstverket. Och detta, att förena det
djupaste musikaliska vetande och
virtuosens mångskiftande känsloverld med
denna öfvernaturliga kraft, som tager
ifrån livarje orkestermedlem hans
sjelf-ständighet, gör honom så att säga till
en del af sitt eget jag, förvandlar hela
orkestern till ett enda instrument, som
återgifver livarje den allra minsta af
ledarens ögonblickliga iugifvelser —
för att ej säga nycker, — det är Hans
von Biilows stora hemlighet, det är
livad som gör honom till ett verkligt
fenomen bland allt stort nutiden har
att uppvisa på den utöfvande konstens
område. Att med afseende på
orkesterns prestationer tala om »god
stämning,» »tadelfri ensemble» m. m. vore
långt ifrån på sin plats. Ty hvad den
presterar är en följd af denna
magnetiska korrespondens, i hvilken den
kommer till ledaren så snart han lyftat sin
taktpinne, och som kommer enhvar att
ovilkorligen, och utan att veta huru
eller hvarför, tänka och känna liksom
han och det i samma moment.
Att säga hvarför man njuter,
hvarför man hör så eller så, eller hvarför
man nu först anat sig till denna
mångfald af skönhet hos dessa gamla mera
än välkända konstverk, skulle knappast
löna mödan. Ty det enda svaret blefve
— om äfven motvilligt — »Hans von
Biilow har så befallt». Och då
kryper kritiken hälst undan, harmsen öfver
att ej hafva något att säga. Ty
åhöraren befinner sig i precis samma
undersåtliga förhållande till Biilow, som
orkestern. Med säker hand griper han
in i konstverkets hemligaste gömmor,
framdrager dess dolda skönheter, formar
dem med sin orkester och slungar med
oemotståndlig kraft skönhetens budskap
i åhörarnes sinnen, så att der ej finnes
en som ej känner, att det är den rena
oförfalskade sanningen, som bjudes ho
nom, — men heller ej en, som vet
hvarför det är så. Och detta gör
Bii-low-konserterna till något så
allenastå-ende bland allt, som nu bjudes af
orkestermusik, att de väl förtjenade
utmärkas med »rödt kors» i
musikhistorien.
Programmet på den första konserten
utgjordes af Ouverture till Wagners
»Meistersinger», Brahms jnanokonsert
B-dur samt Beethovcns Eroica-sijmfoui.
Solist för aftonen var ingen mindre
än Eugen d’Albert, som utförde solot i
Brahms symfoniartade, af svårigheter
öfvermättade konsert, med sådan
lekande lätthet och sådant mästerskap, att
han nödgades bissera hela sista satsen.
(Inom parentes sagdt, behöfver denna
konsert för att göra sig gällande hos
publiken — också såväl en sådan solist,
som en sådan orkester.) Herr d’Albert
tog med denna konsert afsked af Ber-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
