Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
etc., största delen transkriptioner och
reminiscenser från omtx’ckta operor,
men just dessa saker väckte med rätta
beundran, ty de framträdde nn icke
såsom blotta medel till att förtjena
pengar på virtuosmessiga konstgrepp,
utan den lefvande glansen och den
vexlande färgskiftningen förhöjde det
karakteristiska hos motivet och liksom
stälde den sceniska situationen i klar
dager, vi erinra endast om Don
Juan-och Robertfantasierna. Nästan kvar
enda en af Liszts talrika
transkriptioner innehåller nya och öfverraskande
effekter, hvilka ingalunda förefalla
inympade utan synas framväxta ur
grundmotivets egen natur och ande.
(Forts.)
––«K$––
FÖLJETONG.
Tichatscheks första kärlek.
Af E. Yacano.
3^-amnet Richard Wagner är
oupp-lösligen förenadt med de båda
namnen Schröder-Devrient och
Tichat-schek. Ty det var ju dessa båda
konstnärer, som först vågade göra insatsen
af sina snillegåfvor för att förhjelpa
till seger mästarens ännu oförstådda
verk, dessa båda, som med all sin
förmåga arbetade på att hana väg för
hans musik, hvilken ej stödde sig vid
något förut bekant, till en samtids
känsla för och uppfattning af densamma.
Med rätta lät alltså den tacksamme
mästaren en af qvinnobilderna på
fron-tonmålningen å hans villa Wahnfried
bäraWilhelminaSchröder-Devriensdrag;
den andra återgifver bilden af Cosima
Liszt, hans trogna ledsagarinna genom
lifvet. Och om bilden af hans första
mäktigaste apostel, Tichatchck, saknas
här, så bar han likväl hans bild städse i
sitt hjerta liksom hans namn på sina
läppar, och den måttstock, som han hela
sin lefnad igenom använde för att mäta
tolkarne af sina hufvudroler, var och
förblef: Tichatscbek.
Afven de andra framställarno af hans
dramatiska gestalter: herr Wächter
(den förste Holländaren), fröken Aghte
(Elsa), herr Beck (den förste Lohcngrin),
fröken Johanna Wagner (Elisabeth) voro
stora i sina framställningar och hulpo
honom att vinna segern; men
Tichatscheks Tannbäuser och Rien/.i voro
dock de som mest grepo publiken
såsom verkningar af en högre
uppenbarelse, hvilken öppnade för densamma
hela den Wagnerska sånggudinnans
trollverld.
Jag har sjelf hört Tichatschek såsom
Tannhäuser — han var likväl då
endast en ruin; men likasom
Heidelber-gerruinen under den stilla
månskensnatten ännu vittnar om hela glansen
af byggnadens forna storhet, så var
det ock med denne Tannhäuser. Han
kan ej förliknas med någon annan.
Hans efterföljare liafva i ett och annat
imiterat honom men aldrig riktigt
lyckats. Tichatschek fattade Tannhäuser
företrädesvis såsom den glade, dristige,
lefnadsfriske trubaduren. Han var
alltigenom den lättsinnige, kringirrande
sångaren och hade ej ett enda drag af
Niemanns kämpelika hjeltestora
vigtig-het. Båda uppfattingarna kunna halva
sitt berättigande — jag är böjd för
att sluta mig till uppfattningen hos
Wagners intimaste hjertevän
Tichatschek; han synes mig fia träffat det
rätta, kongruensen likasom med
musiken. Huru mycket lefnadslust, jubel,
vildt öfvermod låg ej hos Tichatscheks
Tannhäuser! och när han är ett rof
för ångern, när han tviflar och
uppträder som botgörare, då är han en
hjelp-lös, förtviflad man. Hur kunde den
gamle, till slut groteske mannen, ntan
tigur, skrynklig och med tunna stripiga
I hårlockar ännu jubla, svärma och
älska ! Hans gamla röst kunde ännu
glänsa som glittrande solljns genom
i den själ som lefde deri. Hvad måste
ej han ha varit i sin ungdom! I
scenen med Elisabeth var han helt enkelt
oöfverträfflig i smältande röst, i blickar
och åtbörder.
Men det var ej om hans sceniska
bragder jag skulle berätta, utan om
hans första kärlek, om hans Elisabeth . . .
Det var i den lilla täcka staden
Brannau. Joseph Tichatschek var der
en ung blyg studiosus. Ingen rik
student — nej han måste för att hjelpa
upp sin ställning ge lektioner och sjunga
i kyrkan, derjemte hade han matdagar
i de välmående borgarhusen. Så också
hos värdshusvärden N.
Källarmästarens lilla dotter Rosa var
ett litet näpet och vackert ting,
munter bildad och förståndig. Hon tog
lektioner af studenten, och studenten
törälskade sig i henne. Man förälskar
sig vid den åldern vanligtvis i »husets
dotter på det ställe man får sitt
middagsmål,» det är såväl af
tacksamhetens pligt som hjertats behof, hvilket
sjelf icke vet livad det vill men är
förälskadt i — kärleken. Tichatschek
hade den tiden i kikarn att blifva
doktor eller också skrifvare.
På dessa utsigter grundade han sitt
frieri, som han i otaliga kärleksbref
lade under den sköna Rosas servet.
Att tala tilltrodde han sig naturligtvis
ej, ty Rosas föräldrar voro så rika och
han behöfde ännu en så lång tid
arbeta innan han kunde taga sin examen,
och sedan måste han, himlen vete hur
länge praktisera utan tillräckliga
inkomster.
Den sköna Rosa tog emot alla
epistlarna, läste dem och — sade en dag
till den blyge studenten, då hon
händelsevis en skymningsstund mötte
honom i trappan: »Ni vill alltså gifta er
med mig, herr Tichatschek?» Den
skygge stackars storvuxne ynglingen
1 darrade som ett asplöf och trodde att
han skulle sjunka till jorden. »Ack,
fröken Rosa, jag . . . jag . . . det skulle
jag aldrig kunna understå mig, men ...»
»Men ni har ändå skrifvit det till
mig!»
»Att jag älskar er, ja! Jag kunde
ej låta bli det, fröken Rosa! Men hur
kunde jag hoppas, fröken Rosa, att ni
någonsin skulle bifalla ...» »Bäste
herr Tichatschek, jag vill en gång för
alla säga er, att jag aldrig vill ha en
älskare, som icke från början har för
afsigt att gifta sig med mig. Om ni
sålunda vill vara flitig, taga en bra
examen och så snart som möjligt skalfa
er en anställning, då ...»
»Då?!» utropade han med darrande
stämma, förvirrad af kärlek och
förtjusning, och vågade fatta hennes hand.
»Sålunda äro vi från i dag
förlofva-de!» sade den praktiska lilla
skönheten.
Tichatschek såg himlen öppnad för
sig. Den stackars gode ynglingen trodde
sig drömma. Hans hjerta var
öfver-fullt, han stammade, kysste hennes
händer och begynto gråta.
Hon smålog. »Men livarför gråter
du då Joseph?» sade hon. »Hur
barnslig du är! . . .»
»Af lycka, fröken Rosa!» sade den
barnslige unge mannen, hvars själ ännu
var full af illusioner trots hans dugtiga
storväxta figur. Han var som en jätte
emot den der lilla fén och kunde ha
stoppat henne i sin ficka. Och när
han föll på knä för henne behöfde hon
ej böja sig för att kyssa honom.
Efter denna scen trippade hon lätt
uppför trappan och han stod orörlig
qvar i mörkret liksom bedöfvad,
lutande sig intill väggen.
Hvilken sagolikt skön tid upplefde
icke nu studenten. Kärleken
genom-flödade hela hans väsen och gjorde
honom stark, modig att arbeta, att
kämpa af alla krafter för detta höga pris
— att göra den lilla näpna varelsen
till sitt lifs herskarinna! Herkules vid
Omphules fötter!
Den tiden fans i Brannau ett
musiksällskap, som då och då utom sina
abonnementskonserter äfven gaf operor.
Fröken Rosa sjöng i dessa operor
su-brettpartier, och Tichatschek fick
instudera rolerna med henne. Dessa
timmar gjorde honom ännu mera
kärlekskrank och berusad. Hvilka
uppoffringar ålade han sig ej, huru många
nätter tillbragte han icke vid studiebordet
för att komma framåt, för att vinna
henne!
Och när han med lysande framgång
bestått sina första prof och sknlle
be-gifva sig till Wien, då tyckte han att
han gick ur verlden med detsamma
han slets ifrån henne, från den lilla
leende fén och sin allt mera glödande
kärlek. Men han tröstade sig med att
han nu kunde arbeta för hennes
fram-tidslycka, och han kastade sig med all
den kraft, som — icke hans
äregirighet men lians kärlek förlänade honom,
på de medicinska studierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
