Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i den finnes stor rikedom af me- j
lodi och kraft utvecklad. Solopartierna
hålla sig ej på samma höjd änskönt i
dem mycken dramatisk skicklighet
röjer sig — men de sakna på visst sätt
dessa lätta saker, som hastigt inpregla
sig i minnet och i Italien äro
tillräckliga att skaffa framgång åt en opera.
Hos denne unge komponist) röjes en
fruktsam fantasi och säkerhet i smaken,
parade med ovanligt allvar och
kännedom om konstens hjelpkällor och han
kommer säkert att producera någonting ,
alldeles utmärkt, blott han ej afviker i
från den rätta vägen».
Spådomen om den unge komponisten
har gått i fullbordan. Hans glanstid
började dock ej egentligen förr än med
Rigoletto» i Milano 1853, »Il
Trova-tore» (»Trubaduren») i Rom och »La
traviata» (»Den vilseförda») i Venedig
två år derefter, dessa Verdis ännu mest
populära verk från hans äldre period.
Står än Yerdi sina ofvannämnda
landsmän efter i melodiken, så kan dock ej
frånkännas honom en stor uppfinnings- ;
rikedom, hvilken dock ofta gaf sig
uttryck i effektsökeri efter Meyerbeers
föredöme, och särdeles för vår tid
synes han för mycket skattat åt den
italienska smaken för odramatisk
sångvirtuositet. Mycket af det, som äldre
generationer faun så förträffligt eller ’
njutbart, förefaller oss rätt trivialt och
osmakligt. Så är ju tidens gång. Hela
den förr så gouterade, seriösa operan,
som de italienska mästarne så flitigt
odlade, är nu till sin stil föråldrad.
Verdis framstående talang som
dramatisk komponist är emellertid obestridlig,
och det väckte hela den musikaliska
verldens både förundran och beundran,
då han, reformerande sig sjelf, frångick
den gamla italienska operastilen och
med anslutning till de Wagnerska
idéerna framträdde med sin »Aida», detta
mästerverk af den nära sextiofirige
tonsättaren, med hvilket han ryckte fram
i främsta ledet af vår tids
operakomponister. Man trodde att denna
varden gamle mästarens svanesång, då
ryktet spreds att en ny opera af honom
i samma stil vore att förvänta.
Ryktet besannades, och i början af 1887
såg den då 74-årige maestron sitt
senaste operaverk »Othello» gå öfver
scenen i Milano, en ny triumf för
komponistveteranen. Operan gör nu sin
rund öfver verldens förnämsta scener
och är innan kort att förvänta äfven
hos oss. Icke heller denna opera
synes blifva hans sista; vi ha nyligen
berättat att han för närvarande är
sysselsatt med komponerandet af en ny
sådan.
Giuseppe Verdi föddes d. 9 okt. 1813
i Roncole en by nära Busseto (i
Par-ma) der hans fader var värdshusvärd.
Staden Busseto gaf honom ett
understöd, tillökadt af en rik privatman
Barazzi, hvilket satte honom i stånd
att söka sin musikaliska utbildning i
Milano. Direktören för konservatoriet
Basili ansåg hans musikaliska talang
för ringa och vägrade att upptaga
honom bland lärjungarne. Verdi fick då
till lärare »maestro al cembalo» vid
Scalateatern, Lavigna, och skref till en
början mindre sångsaker och
orkesterverk, till dess han uppträdde med sin
första opera. Hans andra verk: »Un
giorno di regno» (Scalateatern 1840)
gjorde ingen lycka och gafs blott en
gång, deremot firade han en triumf
med sin »Nabuccodonosor* (»Nabucco»)
på samma teater 1842. Hans
framgångar stegrades med »I Lombardi»
(1843) och »Ernani» (1844) under det
»I due Foscari» (1844) »(fiovanna
d’Arco» (1845) »Alzira» (Carloteatern
i Neapel 1845), »Attila» (Venedig 1846)
»Macbeth» (Florens 1847), »I
Masna-dieri» (London 1847), »Jerusalem»
(beaibetn. af »Lombardi» i Paris 1847),
»Il Corsaro» (Triest 1848), »La
bat-taglia de Legnano» (Rom 1849) och
»Siffelio» (Triest 1850) dels gjorde
fiasco, dels endast en svag succés
d’esti-me. Jemte »Ernani» och »Macbeth»
är det blott »Luisa Miller» (Neapel
1849) från denna tid som hållit sig
längre uppe.
Efter de tre omnämnda
glansoperorna från början af 1850-talet voro
Verdis triumfer för en tid afslutade. »Les
vépres siciliennes», skrifven för stora
operan i Paris 1855 rönte ett kyligt
emottagande, »Simone Boccanegra»
(Venedig 1856) gjorde ringa intryck,
»Aroldo» (omarbetning af »Stiffelio»),
gifven i Rimini 1857, kom ej upp på
någon annan scen. »Ballo in maschera»,
skrifven för Neapel 1858 men först
uppförd på Apolloteatern i Rom, hade
bättre tur med sig och gafs i Paris på
Théätre italien och i fransk
öfversätt-ning 1869 på Théätre lyrique.
Operan »Maskeradbalen», hvars text är en
fri behandling af händelsen med
Gustaf III:s moid på maskeraden i
operahuset, kan naturligt nog ej gifvas
inför en svensk publik. Ännu uppföres
denna opera flerstädes i andra länder.
Efter densamma följde »Inno delle
na-zioni» (dramatisk kantat, London 1862)
och »La forza del destino» (Petersburg
1862, med nya nummer i Milano 1869,
Paris 1876). Denna opera likasom
»Don Carlos», får man stundom ännu
se på den utländska repertoaren; en
omarbetning af »Macbeth» gafs 1865
på Théätre lyrique i Paris. I sina för
stora operan i Paris skrifna verk »Les
vepres siciliennes» och »Don Carlos»
har Verdi frångått sin gamla italienska
stil och sökt utländska mönster,
maskerande sin person i en främmande
kostym. Detta framträder särdeles i
hans senare omarbetning af »Don
Carlos», hvari Verdi imiterar såväl
fransmännen som Wagner, anslutande sig
till dennes andra kompositionsperiod.
En mognare frukt af dessa hans
sträf-vanden efter sannare dramatisk
karakteristik i Wagners anda blef, såsom vi
förut nämnt,hans »Aida», skrifven 1871
på föranledning af vicekonungen
Isma-el Pascha till invigning af italienska
operan i Kairo. Denna operas
framgång var enorm och hon har snart gjort
sin ronde kring verlden, öfverallt lika
beundrad och omtyckt. Det återstår
nu att se om hans »Othello» röner
samma framgång. Densamma upplefde
sin första representation d. 5 Febr.
1887 i Milano.
Här i Stockholm fick man först göra
bekantskap med Verdi genom operan
»I Lombardi» som gafs af den
italienska operatruppen, hvilken gästade här
1848—49 med Foroni som
kapellmästare. På Kgl. operan gjorde sedan
»Macbeth» och »Ernani» 1852 sitt
inträde, »Trubaduren» 1860 den sista
maj, »Rigoletto» i början af juni 1861,
senare kom »Den vilseförda» och
slutligen den 16 febr. 1880 »Aida».
Ar 1874 öfverraskade Verdi den
musikaliska verlden, som förut firat
honom blott såsom dramatisk
komponist, med ett verk som hörde till
kyrkomusikens område: han stora Requiem
(till minne af den 1873 aflidne
skalden Alessandro Manzoni), först
upp-fördt i Milano (1874), ett i stor och
ädel stil hållet och med gripande sköna
partier utrustadt verk. År 1875 i juni
dirigerade Verdi sjelf detta sitt verk i
Wien ej mindre än fyra gånger och
med största bifall. Här i Stohkholm
har det gifvits ett par gånger, såsom
vi minnas, senast i nov. 1887 af
Musikföreningen. Verdi har utom
ofvannämnda verk skrifvit åtskilliga
romanser, en Notturno för tre stämmor med
obligat flöjt och en stråkquartett (1873),
som berömmes.
Giuseppe Verdi har emellertid sin
största betydelse såsom operakomponist,
och såsom sådan kommer han helt visst
att allestädes firas på sin jubileumsdag,
äfven hos oss, der hans »Aida» för
detta ändamål då går öfver vår
operascen.
Pianot.
Historik öfver dess uppkomst samt om
utvecklingen af stilen oeh tekniken för detta
instrument.
II.
Utveckling äf stilen och tekniken
(Forts, fr n:o 17.)
Liszt fördubblade pianots tonstyrka
i det han riktade det med hittills
okända orkestrala verkningar, gjorde nya
upptäckter i dess högsta och djupaste
regioner och gaf ett anderikt innehåll
åt de nyvunna effekterna.
Vidare förstärker han en melodi af
heroisk karaktär genom flerfaldig
oktavfördubbling, låter denna förmedelst
pedalen fortklinga och ackompaguerar
den med en mängd passager och ackord;
en imposant verkan, som erinrar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
