Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en stor orkester, hvari vid slutet af
en sats än en gång hufvudtemat
upptages af basuner och trumpeter, samt
de andra instrumentens yppiga
figuration strålande bryter sig igenom.
Äf-ven må man tänka på Liszts nya
fingersättning bestående deri att vid
hastigare skalpassager tummen slås öfver
femte fingret och tvärtom, en effekt
som erinrar om glissandot, men är mera
perlande; eller att ett och samma
finger (merendels det andra) anslår eller
hugger till flere upp- eller nedåtgående
tonsteg; ytterligare flere nya verkningar,
som man har Liszt att tacka för, kunna
här ej uppräknas. För att fatta Liszt
är det nödigt att ge akt på gången af
hans konstnärliga utveckling. Redan
såsom gosse väckte han ett ovanligt
uppseende, och den sällsynt tidiga
mognaden hos detta snille, hvilket genom
grundliga studier och uppsigten af en
intelligent och kärleksfull fader leddes
in på rigtiga vägar, påminner
ovilkor-ligen om Mozart. Detta får man
till-skrifva den omständigheten, att den
unge virtuosen, om han än ställde sig
i den bländande, briljanta färdighetens
tjenst, likväl beherskade hela området
af den klassiska litteraturen ända ifrån
Scarlatti till det bästa af hvad hans
samtid hade att bjuda och hvars
betydelse han genast fattade. Han skiljer
sig derigenora väsentligen från de af
honom öfvervunna rivalerna, hvilka
vanligtvis af en trångbröstad egoism
endast bragte till åhörande sina egna, en
förderfvad tidssmak hyllande
kompositioner. Paganinis underbara konst,
som förenade den lekfullt beherskade
tekniken med det mest lidelsefulla
uttryck, som försatte åhörarnes fantasi,
i den lifligaste rörelse och trängde
djupt ner i själen, bragte hos Liszt
till mognad beslutet att blifva pianots
Paganini; — han blef det och nådde
likasom denne gränsen af de utförbara
vare sig i fråga om det rent tekniska
eller den dynamiska sinnliga effekten.
Så besteg Liszt pianovirtuositetens
yttersta höjdpunkt. Fråga vi nu
hvilken ställning han intager som
komponist, så blir svaret det, att
tyngdpunkten i hans skapande verksamhet
mindre tillhör pianot (hvarom vi här ha
att tala) än orkestern*. Den allra
största delen af hans
pianokompositioner äro transkriptioner och
bearbetningar, likväl af en så ny, sjelfständig
och af hans egen mångsidiga och
snillrika individualitet genomträngd art, att
de väl kunna betraktas såsom
originalverk. Yi tänka här företrädesvis på
Rhapsodierna, med hvilka han gaf
ett konstnärligt och bedårande uttryck
åt den ungerska zigenarmusiken,
* Undan tagandes Berlioz fann
programmu-siken hos Liszt sin ifrigaste och mest geniale
förkämpe, filand den senares symfoniska
dikter, hvilka till sitt värde äro af olika halt,
framstår synuerligast Kaust-fantasien, ett verk
som ensamt for sig utgör ett bevis på Liszts
stora uppfinningsförmåga.
uti hvars väsen Liszt var kallad att
djupast intränga och detta kanske
min-mindre till följd af sin nationalitet än
af sin inre själsfrändskap. Liszt
yttrar sjelf härom följande: »Den
öfver-tygelsen uppväxte hos oss, att dessa
styckade, strödda melodier voro irrande,
sväfvande delar af ett stort helt och
med sina egendomliga skönheter vore
ett slags folkepos. Såsom detta folk
i allt sitt görande och låtande skiljer
sig från andra folk i vanor och bruk,
så har det också sjungit på ett sätt
och under en form som ej hör till det
vanliga. Från denna synpunkt måste
vi snart finna att zigenarmusikens
otaliga slags stycken, såsom oden,
dithy-ramber, elegier, ballader, ghaseler,
di-sticher, krigshymner, grafsånger,
kär-leksqnäden och dryckessånger låta
förena sig till ett fullständigt helt så att
hvarje särskild säng är på en gång
ett helt för sig och en del af det
hela —.
Det kan ej bestridas att en stor del
äfven af Liszts originalkompositioner,
till och med bland de mest betydande
såsom de båda konserterna och h
mollsonaten, ega en rlmpsodisk karaktär.
Deraf låter förklara sig att Liszt
såsom komponist ej bildat »skola», ty
hans efterapare kunna väl tillegna sig
hans pianosats, vissa djerfva
harmoniska, modulatoriska och rhytmiska
elementer men aldrig dessa former som
ha sitt ursprung i en obunden,
ögonblicklig inspiration eller en
öfversval-lande fantasi, former, som om de ej äro
fylda af hans individualitet, hvilken i
hvarje löpning, hvarje figur ända till
de minsta blad och arabesker ingöt
hans anda, utan lif och gestalt fly
undan de händer som vilja framkalla dem
på tangenterna. Liszts mäktigt
ingripande verksamhet som lärare är
allmänt bekant. Hos honom skulle länge
och väl hvarje pianist lösa
mästarbref-vet; dock fick det stora namnet ofta
tjena som skylt för rätt medelmåttiga
förmågor, ty att ha spelat för Liszt
och kunna spela en Liszt-fantasi är
dock ett ganska osäkert kriterium på
verklig konstnärlighet och virtuositet.
Den nyare tidens största virtuoser:
Karl Tausig (f. 1841—d. 1871),
Hans v. Biilow (f. 1830), Dionys
Pruckner (f. 1834), Eugen d’Albert
f. 1874), Sophie Menter (f. 1848)
och nyaste tidens mest lofvande
talanger: Alex. v. Siloti (f. 1863),
Arthur Friedheim (f. 1859), Bernhard
Stavenhagen och flere andra ha
suttit vid mästaren Liszts fötter och han
upptände hos dem inspirationens
gnistor till klara värmande lågor.
Bort-sedt från de konstnärliga skuggsidor
och personliga svagheter som Liszt
delade med andra menniskor, måste man
erkänna att konsten sällan haft en så
entusiastisk och oegennyttig tjenare, en
af poetisk och hög ideel
verldsåskåd-ning så besjälad dyrkare som han.
Oaktadt pianospelets allmänhet i vår
tid och ’tillväxten af pianovirtuoser är
efter Schumann och Mendelssohn de
framstående och betydande
pianokomponisternas antal ganska ringa; dess
mer florerar den simpla dilettantmessiga
salongsstilen. I främsta ledet bland
nu lefvande komponister för pianot få
vi väl ställa utom de ofvannämnda
ryssen Peter Tschaikowsky (f. 1840),
tyskarne Wald. Bargiel (f. 1826),
Karl lleinecke (f. 1824), bröderna
Xaver och Philip Xarvenka och
Nicolai v. Wilm (f. 1834),
fransmännen Benjam. Godard (f. 1849)
och Ch. Widor (f. 1845), bland äldre
ännu lefvande pianokomponister ega vi
Jules Schulhoff (f. 1S25) och
kunna afsluta förteckningen med ett par
framstående män: Moritz
Moszkow-ski (f. 1854) och italienaren Sgambati.
Af nu bortgångna, en senare tid
tillhörande pianokomponister må här
nämnas Rob. Volkmann (1815—83),
Adolf Jensen (1843—79), Alex.
Dreyschock (1818—69), Charles
May er (1799—1862). Bland våra
nordiska komponister på detta område
erinra vi om Ludvig Norman (1831
—85), Herman Berens (1826—
80), Emil Sjögren (f. 1853) inom
vårt eget land; Edmund Neupert
(1842—88) och Agathe
Backer-G rön da hl (f. 1847) i Norge; Au g.
Winding (f. 1835), Ludv. Schytte
i Danmark, der äfven J. P. E.
Hart-mann och (f. 1805), J. O. E.
Hor-nemann (1809—70) af den äldre
skolan riktat pianolitteraturen med goda
saker.
Till slut må ur pianovirtuosernas
stora klass uppräknas följande mera
bekanta namn, hvilka vi uppställa i
alfabetisk ordning: Louis Brassin
(1840—84), Anton Door (f. 1833),
M.nx Erdmansdör ffer (f. 1848)
Annette Essipoff (f. 1851), Alfred
Fischof (f. 1858), Alfred Grunfeld
(f. 1852), Charles Hallé (f. 1819),
Alfr. Jaell (1832—82), Mary Krebs
(f. 1851), Th. Leschetizki (f. 1831),
Vladimir v. Pachmann (f. 1848),
Francis Planté (f. 1839), Alfred
Reissenauer (f. 1840), Martha
Remmert (f. 1854), Theodor
Ritter (1834—86), Franz Rummel (f.
1853), Nikolas Rubinstein (1835
—81), Gustaf Sätter (f. 1832), Emil
Sauer (f. 1862), Clara Schumann
(f. 1819), Benno Schönberger,
Karl Tausig (1841—71), Thomas
Tellcfsen (1823—74, Josef
Wieni-awski (f. 1837) — Marie Wieck,
Rud. "Willmers (1821—78) och den
enarmade grefve Géza von Zichy
(f. 1849).
–-^––
Rossini besökte de 30 sista åren af
sitt lif aldrig teatern. När man
frågade honom hvarför, svarade han:
»Emedan man ej mer förstår att
sjunga; man skriker, man tjuter man boxas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
