Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på »såsom tokigt att uppoffra sina
bästa lifskrafter för ett så e’andigt mål».
Liszt har rätt då lian erinrar sin
genialiske vän, att andra stora
tondiktare måst sjelfva sörja för sin existens,
och uppmanar att följa deras exempel;
men icke mindre riktig är Wagners
åsigt, att den skapande kraften icke
framkväller ur försakelsen och
umbä-I randet och att det band, som en
anställning pålägger, är till hinder för
det fria skapandet. När Wagner
önskar sig ett eget hus i en vacker
landt-lig omgifniug, fjerran från stadsbullret,
eller då han hyr en våning i ett af
Venedigs praktfulla palatser, förstå vi
honom fullkomligt. Naturskönhet och
konstprakt försätta tondiktaren i en
högre stämning, under hvilken han
förmår skapa betydande verk.
Att Wagner i Liszt haft ett godt
stöd äfven i ekonomiskt hänseende lin-
ner man af deras brefvexling, som man
° . 1
ser. Och om Liszt af sina ingalunda
så rikliga medel i flere år underkastade
sig att sörja för Wagners existens, sä
har han dermed gjort det möjligt för
sin vän att skapa en mängd storverk,
hvilkas höga värde ingen kan bestrida.
Vi lära af dessa bref att sätta högt
värde på menniskau och mäeenaten
Liszt. Att också Wagnpr ställde
honom högt bevisa många hans bref. Så
kallar han honom i dessa »du allra
älskligaste bland menniskor! du helige
Franz (Sancte Francisce, ora pro
nobis!)» En gång skrifver Wagner till
sin vän : »Du allena skulle bäst vara
i ståud att drifva fram allt det
dug-tiga, som möjligen kan gömmas hos
mig, ty du förmår bäst att elda upp
mig». Det gör ett godt intryck att
höra den varmhjertade ton af
tacksamhet som Wagner anslår. »Jag
begriper inte», skrifver Wagner till Liszt
i maj 1853, »hvad jag under de sista
i fyra åren skulle ha varit utan dig!
Och hvad har du ej gjort af mig! Det
är herrligt att under denna tidrymd
betrakta dig från min ståndpunkt! Då !
upphör begreppet och ordet ’tack’ att
hafva ett innehåll». Märklig nog är
följande vändning i ett bref från
Wagner till Liszt (Zurich 1854): Du är
skaparen af det, som jag nu är vorden;
jag l»fuev endast genom dig; sörj då
Jör din skapelse; jag anropar dig
derom såsom en pligt, hvilken åligger dig.»
Liszt yttrar ofta sin entusiasm för
Wagners verk. Så skrifver han, i
sept. 1850 från Weimar: »Vi simma
alla i etern af din ’Lohengrin’. Denna
är från början till slut ett upphöjdt
verk; tårarne ha trängt ur mitt hjerta
vid många ställen i detta. Då hela
operan är ett odelbart under, kan jag
omöjligen framhålla för dig särskilda
drag och effekter, den ena eller andra
kombinationen». Senare skrifver Liszt
om denna opera: »Jag kan ej säga
dig hur djupt jag känner mig gripen
af detta verk. Sista gången vi gingo
igenom det kände jag mig stolt å mitt \
århundrades vägnar att vi ega en man
sådan, som du uppenbarar dig deri!
Med Lohengrin’ tager den gamla
operaverlden en ända; anden sväfvar
öfver vattnen och det varder ljus!»
-— Mer än en gång framträder i denna
brefvexling abbé Liszts religiöst anlagda
natur. Så skrifver han en gång: »Allt
är förgängligt, endast Guds ord
förblif-ver evigt och Onds ord uppenbarar sig i
snillets skapelser. Vid ett annat
tillfälle yttrar han till Wagner de
märkliga orden: »Din storhet gör också
din olycka; båda äro oskiljaktigt
förbundna och måste kvälja och martera
dig . . . till dess du låter båda uppgå
i och försänka sig i tron!» . . .
Vi afsluta härmed dessa utdrag
ulden vidlyftiga brefvexlingeu, som
innehåller så många för de båda
tonmä-staruos och deras inbördes förhållanden
upplysande och karakteristiska drag.
Ur C. M. v. Webers literära
arbeten.
Skizz öfver C. M. v. Webers lif
Tcckmul al’ honom sjelf lor A. Wemlt.
(Dresden 14 mars 1818 .
Född i det Holsteinska Eutin den
18:de december J7S6 åtnjöt jag den
sorgfälligaste uppfostran med särskildt
afseende fäst vid de sköna konsterna,
dä min far sjelf spelade utmärkt
violin. De inskränkta förhållanden, under
hvilka vår familj lefde, det ständiga
umgänget med fullvuxna, bildade
personer, den ängsliga försigtigheteu att
ej låta mig komma i några andra,
förvildande ungdomssällskap, lärde mig
tidigt att lefva för mig sjelf och i
fantasiens verld och att deri söka min
sysselsättning och min lycka. Min
tid upptogs hufvudsakligeu af målning
och musik. Först försökte jag mig
med framgång på blomsterskötsel i
smått, jag målade i olja, miniatyr,
pastell och visste äfven att föra etsnålen.
Dock, denna verksamhet upphörde
ofrivilligt, och mig sjelf ovetande
utträngde musiken sin syster helt och hållet.
En egendomlig håg bestämde min
fader för att allt emellanåt ändra
uppehållsort. Den skada, som omvexling
på lärare derigenom framkallade, ersatte
sig senare desto verksammare genom
uppväckandet af den egna kraften och
nödvändigheten att fatta genom egen
eftertanke och flit. För den rigtiga
och bästa grunden till kraftigt, tydligt
och karaktärsfullt klavérspel, och båda
händernas lika utveckling, har jag den
präktige, stränge och ifrige Henschkel
i Hildburgshausen (1796—97) att tacka.
Alt efter som min fader såg den
gradvisa utvecklingen af min talang, sörjde
han med kärleksfull uppoffring för dess
utbildning. Han förde mig till Michael
Haydn i Salzburg. Den allvarsamme ,
mannen stod för vidt skild från bar- !
uet, jag lärde föga och med stor
ansträngning för honom. Här lät min
far till min uppmuntran 1798 trycka
mitt första verk, 6 fugett.or, hvilka
fördelaktigt omnämndes i
Musiktidningen. I slutet af 1798 kom jag till
Miinchen, erhöll undervisning i sång
af Vallesi och i komposition af
nuvarande hoforganisten Kalcher. Den
se-nares klara, stegvis fortskridande och
sorgfälliga undervisning har jag till
största delen att tacka för herraväldet
och behändigheten i bruket af
konstmedlen, företrädesvis med afseende på
den rena fyrstämmiga satsen, som
måste vara lika naturlig för
kompositören, om han för åhöraren tydligt skall
kunna återgifva sig och sina idéer,
sotn rättskrifningskonsteu och
stafsät-tet måste vara för diktaren. Med
outtröttlig flit utarbetade jag mina studier,
Förkärleken för det dramatiska
började att bestämdt utprägla sig. Jag
skref under min lärares ögon en opera:
Kärlekens och vinets makt»; en stor
messa; flere klaversonater, variationer,
violintrior, sånger o. s. v. hvilket alt
jag sedan offrade åt lågorna. Den
lif-liga, ungdomliga ande, som söker att
hastigt tillegna sig allt nytt och
upp-seeudeväckande, uppväckte äfven hos
mig den tanken att taga försteget i
det af Sennefelder nyuppfunna
stentrycket. Jag trodde inig också
slutligen hafva gjort uppfiuningen och
för-sedde mig t. o. m. med en
ändamålsenlig maskin. Önskan att drifva denna
sak i stort förmådde oss att flytta till
Freiberg, hvarest alla material på det
bekvämaste syntes stå oss till buds.
Men det vidlyftiga och mekaniska,
själsödande arbetet kom mig snart att
uppgifva hela saken, och med
fördubblad lust fortsatte jag att komponera.
Jag skref den af Ritter von Steinsberg
diktade operan »Das Waldmädchen»,
kvilkeu gafs i november 1800 och
senare utbreddes ganska vida (den gafs
14 gånger i Wien, öfversatt till
böh-miska i Prag och sågs med bifall i
Petersburg), hvilket just hade kunnat
vara detsamma, då det var en
synnerligen omogen produkt, hvilken kanske
på ett eller annat undantag när var
fullkomligt tom på uppfinning; jag
hade skrifvit andra akten på tio dagar.
.Se der en af de många olyckliga
följderna af de på ett så ungt sinne lifligt
inverkande, underbara anekdoterna om
framstående mästare, hvilka man
sträf-var att göra efter. En just i den
stilen affattad artikel i Musiktidningen
väckte hos mig idén att skrifva på
ett helt annat sätt, att åter bringa
äldre, glömda instrumenter i bruk o. s. v.
Ankommen till Salzburg i
familje-augelägenheter, skref jag der i
enlighet med mina nya planer operan:
»Peter Schmoll und seine Nachbarn» (1801),
hvilken föranledde min gamla lärare
Michael Haydn, högeligen förtjust som
han blifvit genom det myckna nya
deri, att tillställa mig ett utomordent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
