Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligen endast en slags introduktion till
den följande »In modo d’une
Passacag-lia» betitlade, i hvilken stycket
erhåller sin egentliga kärna, den, i enlighet
med hvars karaktär de öfriga satserna
»Intermezzo, piano Solo», samt
Finalen äro utarbetade. Melodisk rikedom,
understödd af en intressant originellt
sjelfständig rytmik och harmonik, bilda
det märkliga styckets förtjenster,
hvilket i klarhet lemnar så föga öfrigt att
önska, att herrar recensenter, om de
blott bemödat sig gå upp på
generalrepetitionen, eller på annat sätt lärt
känna det stycke, om hvilket de hade
att afgifva sitt omdöme, (hvilket med
ifrågavarande, i alla afseenden så från
gammal slentrian afvikande, väl varit
af nöden), — nog hade betänkt sig
två gånger innan de ropat sitt
anathe-ma. Man hade då ej, i likhet med
Leipziger Tageblatts recensent i sin
vänliga kritik yttrar, behöft frukta att
stycket genom sina nya ideer skulle
komma att utså hat. — Men hvarför
vill man ej tro att den förgångna
tiden är förgången, ej medgifva att den
nya tiden har minst densamma rätt att
lefva och det just derför, att den
följer det eviga framåtskridandets lagar!?
Om man stänger in sig aldrig så väl
och bommar huru väl till fönstret och
dörren, som helst, så finnes der dock
alltid en öppning, der den friska
luften tränger sig igenom Och om,
såsom nu, den kommer oväntadt och
häftigt hvirflar upp dammet i ögonen på
de gamle herrarne, så att de skrika
på attentat mot dem och deras gamle
gudar, så hejdar det ej ett ögonblick
framåtskridandet, lika litet nu som förr.
På sin höjd kan det åstadkomma att
den der inkräktande luftströmmen växer
till storm och sopar bort det gamla
templet för att skaffa plats för ett nytt.
Om nu ett sådant alls blifver
nödvändigt. — Utom sitt konsertstycke
utförde herr Busoni Beethovens Ess
durkonsert med sådan framgång, att
Ge-wandhaus dånade af applåder och
recensenterna — en gång eniga —
bekräftade hans obestridliga kapacitet
som en första rangens pianist.
Den bekräftade han senare sjelf, på
ett ännu mer lysande sätt, genom sitt
mästerliga utförande af pianopartiet i
norrmannen Sindings quintett, äfven nu
i Gewandhaus samt tillsamman med
professor Brodskys quartett.
Herr Sindings quintett, som vid sitt
första uppförande i Gewandhaus för
ett år sedan — (af samma artister) —
äfven hade lyckan att blifva i grund
ördömd af »Signale», tyckes bekräfta
den gamla till ett axiom numera
blif-na satsen, att »Signale’s» onåd bebå
dar ett långt lif. Det var kanske
också ej så litet af oppositionslusta, som
professor Brodsky nu för andra gången
framförde Sindings quintett inför
Ge-wandhauspubliken, och följden blef en
sådan succés, att signaturen Bernsdorf
nogsamt fick inse huru litet det lönar
sig att strida mot strömmen, äfven om
man strider i ett så gammalt vida
bekant och respekteradt blads spalter
som »Signale». Sign. Bernsdorf var
äfven nu på sin plats och kunde fröjda
sig åt att helsningsapplåden åt Busoni
blandades med några hyssjningar, hvilka
dock snart nedtystades. Genast med
första satsen var segern vunnen och
bifallet mer än vanligt starkt. — Sign.
Bernsdorf svettades och mådde tydligen
ej rätt väl, att döma af de mimiska
öfningar han till sina »troendes»
ledning företog under Adagiot. — Men
det hjelpte ej, denna satsen tycktes
anslå ännu mer! — Och kom så det
brillanta Scherzot, framfördt på alla
händer med en eld och en till det
otroliga gränsande bravur, så att
bifalls-yttringarne ej lade sig förr än man
fått det da capo. — Sign. Bernsdorf
började småningom komma i ett
stadium af resignation och styrkte sig
under repetitionen med ett par bakelser 1
för de väntade vedermödorna i
»Finalen». Och det behöfdes nog, ty der i
är Sinding radikalare än någonsin,
bjuder blaud annat på »förbjudna»,
harmoniska fortskridningar, som skulle
kommit håren att resa sig på de gamle
medeltida mästarne, men som dock slår
an på våra dagars menniskor af den
naturliga orsak, att de klinga
magnifikt. Och då hjelper det ej om sigu.
Bernsdorf slår sig för bröstet och
tänker på den gamla goda tiden, då
»parallella quinter» voro absolut förbjudna.
Som ofvan är sagdt: succén var
fullständig och fem framropningar kommo
så väl de exeqverande, som
komponisten till del, — något som väl sällan eller
aldrig förr händt i Gewandhaus vid
någon kammarmusiksoiré. — Herr
Busoni kommer att om en vecka spela
samma quintett i Petersburg
tillsammans med professor Auer’s qvartett.
A. P.
Musikpressen.
På Abr. Lundquists förlag har
utkommit :
för piano, 4 händer:
Godard, Benj.; Deuxiéme Maztirk,
op. 54. Pr. 2 kr.
La t ann, C.: Kongl. Kronobergs
regementes paradmarsch. Pr. 75 öre.
För sång med piano:
Jacobssohn, John: Saga på
kämpens hög, dikt af Z. Topelius, för
basbaryton och orkester, tillegnad hr
Salomon Smith op. 36, Klaverutdrag,
(ass-ess). Pr. 1 kr.
På Elkan och Schildknechts förlag
har utkommit:
För violin och piano eller orgel:
Sperati, Emanuel: Romance, op.
29, tillegn. M:r Maurice Dengremont.
Pr, 1 kr.
För sång med piano:
Nyström, Elisabeth: Ballad,
tillegnad fru Anna Norstedt (e—g.) Pris
75 öre.
Från Ph. Lindstedts förlag, Lund:
Eggelings Sångbok, Sångbok för
folkhögskolor, seminarier, folkskolor
och högre allm. läroverk, innehållande
300 en-, två- och trestämmiga svenska,
norska och danska sånger. Fjärde
tillök, och förbättr. upplagan. Pris
kr. 1,6 0.
Mazurkan af Godard hafva vi förut
anmält i den tvåhändiga
originalsättningen. Kronobergs regementes
paradmarsch, äfven utkommen för 2 händer,
är mycket bekant såsom under två
somrar träget spelad här af regementets
musikkår under dir. Aströms anförande.
Barytonsången af John Jacobsson
omnämndes i n:r 18 förra årgången i
ett bref från Lund, hvari omtalades en
konsert derstädes, på hvilken hr Smith
föredrog sången. Den väckte då så
stort bifall, att den måste bisseras.
Lätt att utföra och liggande väl för
en basbaryton, kommer säkert deDna
sång att blifva mycket spridd, och
för-tjenar det också. De poetiske orden
har i denna sång fått en vacker och
värdig musikalisk omklädnad.
Romansen af Sperati, känd som
orkesteranförare och nu violinist i
hof-kapellet, utmärker sig för vacker
melodi, är enkel till ackompaguementet.
och harmoniskt välklingande.
Balladen, hållen i gammal balladstil
är komponerad till ord af K. A. Melin
(»Stolts Adelin hon var den vänaste
mö») och vittnar om smak och
begåf-uing.
Eggelings sångbok är indelad i
Fosterländska sånger (63), Historiska S.
(19), Religiösa S. (33), Från naturen
(34), Från lifvet (58), Folkvisor (43);
Norska sånger (25), Danska S. (25).
En alfabetisk innehållsförteckning
öf-ver sångernas början äfvensom
författareregister följer efter
iudeluiugsregi-stret. I sångstycken med flere verser
upptages dessa i allmänhet i sin
helhet. Vid urvalet, som synes vara gjordt
med god urskiljning, har tagits
hänsyn till både text och melodi.
Folkvisorna äro ej endast svenska utan
äfven från andra länder. Sättningen
synes enkel och praktisk.
––––––-
Mozart II.
Jag sjunger, som den trast, som slår
Pä gren i grönan skog;
Den sång, som ur min strupe går,
Han’ är mig rikdom nog.
Så menar Göthe, och verkligen synes
icke de flesta konstnärer få nöja sig
med den rikedomen, med den belöning
som ligger i sjelfva konsten och konst
utöfningen.
Schiller fick, ännu sedan han gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
