Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga bränningar, häri uppmuntrad nf Fritz Arlberg, som gaf honom
kostnadsfri sångundervisning, och af hvars såDgmetod han kan sägas vara en typ. Arlbergs grundsats är nämligen den, att de kroppsdelars funktioner, t. ex. lungornas, hvilka af naturen hafva sin rörelse utstakad, behöfva allraminst åtgöranden från konstens sida, då
der-emot de, hvilka, såsom läpparnes, icke hafva någon bestämd rörelse, behöfva det mest. Ganska riktigt lemnar också Luudqvists respiration ett och annat att önska, hvaremot hans artikulation är förträfflig, ej minst derför, att han sjunger ren och tydlig svenska, och icke vet af någon »tjarlek > eller
»strykande aptät», eller »bligg få
kävleks-vavm» — alt fonografiskt trogna citat från våra sångare och sångerskor. Det var som »Skapelsens» Uriel, Lundqvist 186S i Upsala domkyrka väckte allmännare uppmärksamhet. Han berömdes då för sin stämmas förvånande styrka och jämnhet äfvensom
föredragets okonstlade flärdlöshet och trohet mot ämnet, hvarvid dock intrycket stördes genom »den utförandes allt för tydligt förnimbara längtan till slutet». På scenen uppträdde han till en
början namnlös i obetydliga roler, till dess han i juni 1869 fick debutera i Josefs parti, hvari Olof Strandberg några
dagar förut tagit afsked af allmänheten. Om hans debut yttrade en tidning, att han väl hade att lära i gester, mimik och talets nyansering, men att »af stämningen i Josefs parti lånade hans stora röst en värme och skönhet, som klädde den förträffligt och gjorde att den äfven med sparade resurser kan göra ett synnerligen behagligt intryck.» Han engagerades från den 1 juli s. å. och fick närmast tenorpartier; till baritonfacket öfvergick han först 1874 efter det Arlberg slutat, och ännu mera afgjordt efter Sandströms
sjelf-mord följande år. Hans nästa rol blef titelpartiet i den opera, der han först spelat korist. På hans Rienzi (1870) stälde man nog stora förväntningar — hälst man visste att detta länge varit föremål för hans ärelystnad — men dock endast
musikaliska; angenäm var derför
öfverrask-ningen att finna äfven ett dramatiskt framsteg. I Flygande holländaren (1872) fick han blott styrmannens lilla parti, men följande år vid operainstitutionens hundraårsfest fick han göra Gustaf Wasa, då en tidning fann att röst och utseende passade bra, att han förde sig med värdighet, sjöng rent och
musikaliskt och skulle gjort sin sak ännu bättre, om han mera kunnat beherrska sin sinnesrörelse. Masaniello var det sista af hans
tenorpartier; slummervisan gick på en hals, i följd af den svåra
andhämtningen, men vansinnighetsscenen gjordes ej utan dramatisk styrka. Efter Arlbergs afgång fick han sedan flera
baritonpar-tier, först den vigtiga Telramund, der framsteget utöfver Masaniello var
betydligt. Ar 1885, då Lohengrin
åter-upptogs, var L. den enda qvar af gamla uppsättningen, och han sa*te då än mera öfvertygnnde värme och
lidelsefullhet i den olycklige, af demonen Ortruds förförelse insnärjde ädlingen, som på detta sätt fattad blef
sympatisk i st. f. osmaklig. Efter Sandström ärfde han följande år (1875) Nelusko, der den kroppsliga vältaligheten var alltför dominerande och rörligheten för liten, men de
musikaliska kraftställena väl beräknade. I Valentin fick han s. å. en af sina bästa uppgifter; den hedersamme och trofaste, men brutalt obarmhertige
brodern till Margareta framstäldes med styrka, i synnerhet i dödsscenen, som knappast någon på vår scen gjort bättre. Som grefve Luna (1S76)
misslyckades han alldeles. Den italienska hel canto låg icke för honom, och rädslan förderfvade allt. Jag mins ett samtal på parkett: »Ser du, hvad är det för en
strål-gloria kring kanten af Lunkans
vapenrock ? » »Jo, det är ju silfverfransarna, som darra så förfärligt som ett norrsken!» Denna darrning har man sedermera ofta iakttagit, ända i senaste tider. Så mycket bättre blofvo året derpå hans Tell och Björn, två typer, liksom
skapade för Lundqvists kynne. Hans uppfattning af Tells karakter var den rätta. Tell är nämligen alls icke den rufvande pessimist, som
Simonsen — visserligen med större
talang och formfulländning än Lundqvist ville göra honom till; han är helt
enkelt »ein schlichter Biedermann», en okonstlad och lugnt kraftfull natur, utan några ovanliga egenskaper utom sin dugande dyrd och manliga
fosterlandskärlek. I uttrycket af den
fruktansvärda tortyr, som
faderskärleken har att utstå i tredje akten,
lyckades Lundqvist, i följd af sitt
outvecklade min- och åtbördsspel,
jämförelsevis mindre; men svaret (på Gesslers fråga om hvem den andra pilen var tillämnad): »Dig, tyrann!»
utslungades med en förening af energi och måttfullhet, som äfven i öfrigt på ett fördelaktigt sätt utmärkte hela
framställningen. Att partiet ligger något lågt för hans röst, störde endast på ett par ställen. Omotiveradt är — i den svenska operan »Vikingarne» — Björns tilltag att söka döden på samma gång som sin fosterbror. »Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl» — så lydde fast mera sista paragrafen i fostbrödralagets stadgar. Men med detta undantag är Björns karakter väl tecknad. Okufligt rättänkande, tvekar han icke att draga svärdet mot sin äreförgätne konung och vän, men på Astrids, den
skymfades, egna förböner sticker han det åter i skidan. Den nordiska dugande kraften saknas icke och lika litet den ’ nordiska hetsigheten. L. gaf en
lycklig tolkning åt båda delarne. Och att han äfven som enskild person icke är att leka med, då han blir vred, deraf torde en oförsigtig
landsortskorrespon-dent sedan fjolåret ännu hafva ett minne. Då Tannhäuser 1878 kom upp,
kreerade L. Wolframs parti, som han
sedan ständigt innehaft; denna rol gör sig sjelf i hans händer och får en viss prägel af allvar och flärdfrihet. Som Agamemnon i Ifigenia blef han
ingenting ovanligt, men fylde sin plats. Aldrig har emellertid Lundqvists sång på undertecknad gjort sådant
intryck som 1878 i Troeadérosalen, der L. sjöng med upsalastudenterna, sedan han förut varit med äfven vid deras första pariserfärd. Jag mins det som i går. Den väldiga salongen var
besatt af fyra och ett halft tusental
men-niskor, visserligen åtskilliga
skandinaver, men mest parisare — och hvad deras applåder vilja säga, derom vet vår operasalong intet (möjligtvis våra variététeatrar, sedan herrarne hunnit bli riktigt förplägade). Sorlet var
lifligt efter Du Puys »Harmonie», den enda originaltext, som parisarne
be-grepo. »Le ministre de 1’agriculture et du commerce» satt och skruf vade sig i sin loge. Ivar Hedenblad hade nyss varit nere och presenterat sig för
Kristina Nilsson, som gemytligt
samspråkade med marskalk Canrobert. Jag satt i närheten på parkett och
tillro-pades just från raden ofvanför af en bekant röst på god svenska — då allt med ens tystnade och straxt efteråt i Du gamla, du friska, du fjällliöga Nord» dånade genom den stora salongens
half-cirkel, der de starka tonerna kastade sig som radier och segment, klättrade öfver utsprång och balustrader samt studsade från de gamla franska
komponistporträtten, hvilka spetsade öronen vid denna sällsamma klang, som de väl aldrig förr hört. I nordiska bröst väcktes hemkänslor och hemlängtan; och vid sångens slut utbröt en sådan åska af bifall, att den narrade sjelfva himlen att instämma med sina verkliga åskor. s Den som på detta rum bryter
tystnaden» — säger presten i Trollflöjten — »den straffa gudarne med blixt och dunder». Men i Trocadérou var det tvärt om: der belönade gudarne med blixt och dunder den, som bäst kunde bryta tystnaden — och att detta var Lunkans röst, behöfver ju knappast tilläggas. * * * Af Asthons parti i Lucie (1879) tycktes L. icke alls vara intresserad. Men som Carl V i Ernani redde han sig bättre, och första aktens duo
klingade bra — ehuru i allmänhet som sagdt den italienska sången icke är hans starka sida. Aret 1880 blef hans rikaste på nya uppgifter. Utom den obetydliga mun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
