Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(säger P. Pettersson) uti gamla
psalmbokens tid som melodien vid 195; i
supplementet till Mus. Akad:s
minimi-tabell anföres en ny melodi af G. v.
Rosén, och ytterligare har utgifvareu
en ny melodi af obekant författare.
Det syues i messan vara en något
besynnerlig anordning, att på kollekten
följer begrafningsmessa och derefter
messan till nattvarden. Betoningen
vid salutationen »Med dig» bör vara
stigande men icke fallande; vid »O
Guds lam» bör rätteligen ictus icke
inträda på ett pronomen relativum neml.
ordet »som», hvilket förhållande torde
vara ett förbiseende.
Slutligen tillkommer ott supplement
af 2(i st. melodier, deraf utgifvareu
sjelf komponerat eifva. Af dessa äro
sju, som kunna omnämnas med beröm.
Melodien till 22 är i metriskt
hänseende outförbar, likaså mel. till 280.
Såsom tryckfel får väl anses, att ps.
269 står anvisad att sjungas till mel.
104, men bör vara 35; äfven 461 till
2S2, bör vara 89.
Hvad koralbokens harmonisering
angår, har densamma många intressanta
saker att bjuda på, som visserligen
hafva nyhetens behag, men förlora sig
snart. Man ledsnar slutligen vid att
den ena dissonansen jagar den andra,
man önskar snart mera enkelhet och
klarhet i den harmoniska behandlingen.
Vi tro att denna önskan är kyrkan
mera värdig.
Titelbladet uppgifver, att koralboken
är afsedd för kyrkan, skolan och
hemmet. Kyrkans sträfvan till
uniformitet har i hr Heintzes koralarbete icke
blifvit tillgodosedd; för skolan kan man
icke slå upp arbetet som en mönster- [
bok vid någon lektion uti metriken;
hemmet deremot kan visserligen ej
hafva så stora fordringar på
korrekthet. H.
–-’<§^’-
FÖLJETONG.
Ett besök hos Rossini.
Af Edv. M. Oettinger.
3ppösten år 1845 befann jag mig på
en resa genom Italien. Ifrån
Florens ilade jag med brinnande
längtan till Bologna, för att der, efter en
tidrymd af femton år, återse den
man, hvars namn står öfverst på den
lilla listan af mina sympatier.
Er ödmjuka tjenare menar dermed
Rossini.
Det första jag gjorde när jag kom
till Bologna var att underrätta mig,
om Rossini’’1 var der. Det jakande *
* Rossiui slog sig ned i Paris 1824 och
blef der »inspecteur général du chant en
Fran-ce» med 20,000 frcsilön. Genom
Julirevolutionen miste han sin plats som
generalinspektör, riiddade med nöd en pension på 6,000
frcs och begaf sig till Italien, der han
vistades 1830—53. Han återvände sedan till
Paris, der han dog 1808.
svaret var musik i mina öron. Jag
tog en cicerone och lät föra mig till
hans boning. Min mentor, den
lustigaste pratmakare i hela kristenheten,
föreföll mig, genom det torra allvar,
hvarmed han lät sitt sladder tränga in
i mina öron, obeskrifligt komisk. Han
var klädd i en gammal spräcklig
peruk, smutsiga nankinsbyxor, som voro
en half aln för korta; men desto längre
syntes mig hans tunga, hvilken, ett
verkligt perpetuum mobile, icke ett
ögonblick höll sig stilla.
»Ar ni fransman?» frågade han mig
med en brytning, som var hälften
italiensk och hälften fransysk.
Jag åtnöjde mig med att atfärda
honom med ett lakoniskt nej.
»Spanior?» frågade han vidare.
»No!»
»Portugisare?»
»Niente!»
»Inglese?»
Jag runkade på hufvudet.
» Tedesco ? »
Mitt återupprepade nekande svar
bragte honom i förtviflan.
Han gick ett ögonblick funderande
bredvid mig, sladdrade sakta ett par
obegripliga ord och började ånyo att
bestorma mig med frågor.
»Känner ni maestro Rossini?»
frågade han vidare.
Jag gjorde ett jakande tecken.
»När lärde ni känna honom?»
»För femton år sedan.»
»Jag», förklarade min vägvisare,
»lärde känna honom för trettionio år
sedan och jag gaf honom under den
tid han studerade musik hos Pater
Mattei, många gånger små penningsummor,
ty maestro Giaccomo var fattig då,
mycket fattig, och jag var rik,
mycket rik. Mai nou é piu tempo che Berta
filava: dio della musica är nu
millionär och jag är fattigare än en
kyrkråtta.
»Troligen», sade jag, »harmaestron
visat sig tacksam emot er för de
tjen-ster ni gjorde honom då han var ung.
»Tacksam?» uprepade pratmakaren
med bister min, »tacksam? det ordet
finns icke i hans lexikon. Rossini e
un ingrato, un avnro, un miserabile!
Jag skrattade med misstrogen min,
men han fixerade mig skarpt och
fortsatte :
»Rossini är en gnidare, som hellre
biter af sig tungan, än han skänker
en fattig satan tio bajocehi. Han
hopar den ena peuningehögeu på den
andra och låter sina skatter multna i
väl tillslutna kistor. Der hjertat
sitter hos andra menniskor, har han en
med en gordisk knut tillsnörd
penningpung, och om han med en scudo skulle
kunna befria tio menniskor ur
skärselden, så lät han dem bli qvar der.
»Ni öfverdrifver min hedersman».
»Fråga hela staden. En tiggare, som
en gång af honom fått en almosa, är
sällsyntare än en svart svan och en
hvit korp.
Men hvad gör han i Bologna?»
»Han gäspar på sina lagrar».
»Och hans frånskiljda hustru, sig- j
nora Colbraud.
Hon ligger och dras med döden på
sin landtgård fem mil härifrån.»
»Och maestrou bekymrar sig icke
om henne?»
Min vägvisare ryckte på axlarna och
teg ett ögonblick; derefter pekade han
på ett midt framför oss beläget hus
j och sade:
»I detta hus bor fru Olympia
Pelli-cier.»
»Pellicier? hvem är den damen?»
Den beskedlige karlen såg på mig
med en medlidsam min och fortfor:
»Signora Pellicier är Rossinis
amo-rosa.»
»Är hon ung?» frågade jag.
»Har varit!» svarade han med
lakoniskt allvar; »nu är hon icke stort
yngre än vår girigbuk.»
Har hon förmögenhet?»
»Det var en fråga, det! Rossini
älskar henne, följaktligen måste hon
vara mycket rik.
»Är hon också lika frikostig som
han?
»Hon är om möjligt ännu snålare.
»Men hvad göra de då med sina
penningar?»
»Den frågan passar just en
Cochin-chines! de låna ut dem mot höga
räntor. »
»Ha de känt hvarandra länge?»
»I fjorton år.»
»Älska de hvarandra också
verkligen ? »
»Oerhördt! den ena väntar på den
andras död för att få ärfva. Här,
sig-nor, bor ’Svanen från Pesaro’.»
På strada S. Stefano, i huset n:o
101, midt emot fru Pellicier, bodde
Rossini icke en gång i sitt eget hus,
utan hos sin vän Gabussi, en i Italien
förr ganska omtyckt tonsättare. När
man kommit upp för den breda, med
marmorbyster prydda trappan, stannar
man framför en dörr, på hvilken en
hvit papperslapp är uppklistrad och på
den står skrifvet: »Cav. Rossini.»
Min cicerone ringde först piano,
sedan forte och slutligen fortissimo; men
dörren förblef stängd.
»Riddaren tyckes icke vara hemma»,
menade min mentor.
»Ring ännu en gång; kanske någon
af hans betjenter öppnar.«
»Betjenter? Rossini har ingen
betjent, han passar upp sig sjelf.»
»Hvad, har han intet tjenstfolk?»
»Rossiui har bara en kock, som
tilllika är hans handsekreterare och kusk.»
Mitt misstrogna leende syntes
förarga min följeslagare.
»Ni tycks icke tro mig. Fråga hela
Bologna om jag ljuger, men äfven denna
betjent, som han fört med sig från
Paris, hade maestron längesedan
skickat för hin i våld, om han icke vore
en så förträfflig kock.
Men hvar skola vi råka honom nu?s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
