Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Armida» af Gluck, « Flygande
Holländarn» af Wagner, »Rienzi m. fl., och
detta kan möjligen vara för sädana
no-siga herrar som jag. Jag ville en dag
öfvervara en operarepetition, men det
stod jag ej ut med. Bortskämd af
min frihet har jag redan blifvit — och
när dertill, utanför teatern, solen
skiner ljus och klar, när den blåa
himmelen ler ned emot oss och och hela
naturen likasom är i godt hurneur —
då är det svårt att sitta inne under
en formiddagsrepetition på teatern.
Konsten är ett herrligt ting, men —
konsten i djupaste negligé är just ej
inbjudande. Jag har gudnås alltför
mycket sällskapat med konsten för att icke
tycka att hon behöfver sin finaste
toi-lett för att behaga mig nu mera.
Rubenson finnes för närvarande i
Dresden — han går och väntar att få
höra »Meistersinger», men den blir ej
ej förr än om en vecka. Han och jag
skulle egentligen ha rest till Miinchen
dessa dagar för att få höra på »Das
Rheingold» af Wagner (som du
kanske af mig hört talas om) men med
den operan blef det (som jag äfven
trodde) ingenting af, ty sedan
personalen hållit på med instuderandet deraf
ett halft år, hela fea’ern för uppföran- j
det deraf blifvit ombygd och man
kommer till generalrepetitionen — så
förklarar kapellmästaren att han ej vill
anföra operan, ty den kan icke ges och
det skulle vara en skandal för hela
Miinchen om den skulle gifvas i sitt
nuvarande skick. Ingen enda sångare
hade på generalrepetitionen ännu någon
idé om sin uppgift — och maskineriet
var alldeles förfeladt och kunde ej
begagnas. Kapellmästaren (han heter
Richter) blef genast suspenderad för
sin motsträfvighet, men ingen annan
kapellmästare fans att få, ty kapellm.
Biilow (som är gift med Liszts dotter)
har fått sin hustru enleverad af Wagner.
Detta skedde helt nyligen. Biilow
(förut Wagners störste beundrare och
anförare af alla hans operor) tyckte väl
nu att vänskapen blef allt för intim,
samt begärde och erhöll sitt afsked,
—- och se’n dess finnes ingen som
kan instudera Wagners operor som det
egnar och anstår. Hela historien har
väckt en allmän skandal, synnerligast
som Wagner redan förut varit illa
an-skrifven hos Miincbnarne. Du ser att
äfven i Tyskland finnes
teaterskandaler och det af värre skrot och korn
än hos oss.
Jag har subskriberat på Aftonbladet
för vintern. Om 5 å (i dagar får jag
redan det första — det sändes till mig
från posten livarje dag — så att då
du vill sända mig några nyheter så
skicka andra tidningar. Jag skulle
bra gerna vilja få hit min metronom
men kanske blir det för dyrbart att
skicka den.
Jag har ännu, oaktadt mina dyra
resor, närmare 700 Rint qvar af mina :
penningar och då skall du veta att jag
ännu blott fått ut 1000 Rint af
stipendiet och ej heller fått något af de
penningar jag har att få från
Stockholm.
—–––-
FÖLJETONG.
Ett besök hos Rossini.
Af K dr. M. Oettinger. (Forts.)
En blick på mitt ur sade mig att
klockan snart var half fyra; vi
skyndade tillbaka till Stefansgatan och
maestrons boning, men funno den
sistnämnda ännu stängd. Då vi kommit
utföre trappan och befunno oss under
gatans arkader, hörde vi rullandet af
en vagn. Min ledsagare lade venstra
hunden på pannan, såg efter det redan
långt aflägsna equipaget och utbrast:
»Der ha vi honom!»
»Rossini?» frågade jag glad.
»Nej, hans vagn!» svarade pratma
karen. »Men nu dröjer han icke länge».
Ett ögonblick derefter stannade en
elegant, med mörkröd sammet klädd
kabriolet framför huset n:o 101. Min
cicerone närmade sig de stampande
hä-starne, smekte dem och frågade
körsvennen, som på en gång var
handsekreterare, kock och kusk, om hans
husbonde, riddaren, skulle dröja länge
ännu.
Den trefaldige tjenaren såg på sitt
ur och svarade:
»Han är här om tio minuter.»
Jag gick otålig fram och tillbaka
som en skyltvakt på sin post, ända
till dess min cicerone skrek till: Ecco!
och pekade på en man som kom
gående emot mig.
»Det är han! det är han!» sjöng
jag som den trogna Agatha i det
ögonblick då hon väntar sin älskade Max.
Jag ville taga upp min näsduk, för
att hvifta emot honm ett vänskapsfullt
välkommen, men någon menuiskovän
hade befriat mig från den bördan.
Näsduken var förlorad, men Rossini var
funnen!!!
Jag skyndade emot honom. Han
stannade mer ängslig än förvånad, då
jag tog af min hatt och frågade, om
han kom ihåg mig?
»No signor!» lydde hans iskalla svar.
»För femton år sedan», fortfor jag,
»hade jag i Paris den äran, att nästan
dagligen vara i ert sällskap. Ni visade
mig då mycken vänskap».
Han eftersinnade och runkade på
hufvudet.
»Jag var då den lycklige
öfverlem-naren af en depesch ifrån signora M.
i Miinchen, som . . .
»Ah! nu kommer jag i håg, ni
uu-underrättade mig om ...»
»Hennes giftermål ...»
»Och lemnade mig en af henne
broderad kappa?»
»Alldeles riktigt.»
»Och ert namn?»
Jag sade honom det.
»Ah!» utbrast lian, »ni har gjort
mig till en hjelte i en roman.»
Jag viste icke om jag skulle svara
ja eller nej.
»Ah! neka icke till det; jag
kommer ganska väl ihåg, att ert namn stod
på titelbladet.»
»Och vågar jag fråga om ni läst
denna roman?»
Jag kiinner endast utdrag ur den,
som jag läst i ’Revue de deux mondes;’
men signor Boscos dotter, som jag ger
sånglektioner, har berättat mig mycket
om er och er bok. Satans karl, ni har
slagit många blå dunster i ögonen på
edra läsare och berättat dem mycket...»
»Som kanske är sannare än ni sjelf
vill tillstå ...»
»Passons la-dessus. Hur länge
tänker ni stanna qvar här?
»Jag reser i morgon bittida.»
»Vill ni så hastigt lemna vårt
vackra Bologna?»
»Jag har kommit hit, endast för att
få råka er».
»Jag är ty värr bjuden ut till
landet och måste genast fara ...»
»Låt mig icke genera er», sade jag
och ämnade gå.
»Nej, vänta, det var icke meningen»,
sade han och höll mig fast i en af
rockknapparna. »En lialftirama kan
jag ändå prata bort med er. Kom,
kom,» fortfor han, tog mig under
armen och förde mig till sin boning.
Under de fyratio eller femtio steg
vi tillryggalade, smålogo de till höger
och venster förbigående damernas ögon
emot honom; men han syntes vara så
fullkomligt likgiltig för elden i deras
blickar, att han icke fästade ringaste
uppmärksamhet dervid. Jag betraktade
honom och fann, att han på femton år
åldrats mer, än mången annan på ett
halft sekel. Af den en gång sköne,
högst intressante mannen återstod
ingenting mer än en vissen stomme med
grå hår; de förr så bländhvita tänderna
hade blifvit gula, den förr mörka hyn
gul. Äfven toiletten syntes försummad;
han var klädd i en gammal hvit
filthatt, en vid, skrynklig sommarpaletot
af svart serge de Brice med mörkrödt
sidenfoder ett par vida likaledes
skrynkliga nankinspantalonger och han stödde
sig mot ett spanskt rör, hans gång
var slapp och nästan trippande.
Då vi voro vid hans dörr, tog han
upp ur paletotfickan ett temmeligen
tjockt skinnfodral, uti hvilket han drog
med sig fyra eller fem stora, tunga
nycklar, likasom hans gamla doktor
Bartolo, hvilken jag, då Rossini läste
sin dörr, tyckte mig se lifslefvande
framför mig.
Vi gingo igenom ett mörkt förmak,
hvarefter vi inträdde i en temmeligen
elegant salong, der ett klavér stod midt
på golf vet; på soffan och stolarne lågo
notor omkringströdda; på väggarna
i hängde ett par i svarta ramar
infatta-j de kopparstick, af hvilka det ena före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
