Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
sohn, aldrig har jag sett ett sådant drag
af förklaring i ett menniskoanlete.»
Jag fann intet lämpligt ord för att
motivera ett nytt afslag och följde
derfor, ehuru ogerna, med honom. Döden
var för mig någonting underligt,
ohyggligt ; jag hade ännu aldrig stått vid
en kär varelses bår, tanken på
förgängelsen uppskakade mig i djupet af min
själ. Jag hade uttalat ordet »död»,
som hvarje annat ord i språket, men
— med den friska lifskälla som då
qvällde inom mig — var betydelsen af
det ordet helt dunkelt för mig. Det
gifves en tid då vi alldeles vända vår
tanke bort från ett slut, då en fullhet
af kraft arbetar inom oss, hvilken
kommer döden att synas oss hemsk och
onaturlig. Och jag skulle nu se ett
offer för hans härjniugar! Under
sådana känslor beträdde jag rummet, der
det dödliga omhöljet af Felix
Mendels-sohn hvilade.
Odlingen och det luxuösa
användan-j det af blommor hade då ej nått den
| höjd, som i vår tid, och doften af
rosor och violer, som här strömmade emot
mig, föreföll mig derför underbar.
Wilhelm Hensel, m ålarartisten, enkling
efter Mendelssohns liksom han sjelf högt
begåfvade och musikaliska syster
Fanny, som dött på våren samma år, hade
ordnat likrummet, der vaxljus i höga
kandelabrar spridde en rik belysning.
Långsamt, dröjande närmade jag mig
för att betrakta den döendes drag,
Med hufvudet hvilande på hvita
atlas-kuddar och bekrönt med välförtjent
lager, medan hela gestalten för öfrigt
var höljd af blommor, låg den aflidne
der, och en känsla öfverföll mig, lika
ny som högtidlig. Hans drag, der
han låg, talade om en salig hvila, en
frid, som icke var af denna verlden.
Här fans intet som kunde förvirra eller
ängsla sinnet. De fina, nästan till ett
förklaradt leende dragna läpparne,
tycktes säga: »Hos mig är ljus; I alle
vandren i mörkret!» Jag kunde
knappast lösslita mig från den ädla, för
mig oförgätliga bilden och lemnade
först min plats, då jag såg att andra
väntade på att få intaga densamma. —
På söndagen klockan 4 satte sig det
storartade liktåget i rörelse, hvilket
skulle föra den döde till
universitets-kyrkan. Alla gator och platser, som
tåget passerade, voro uppfylda af
men-niskor och det började redan skymma,
då det hann fram till kyrkan. Den
stora midtelgången var fri från folk
och vid slutet af densamma nedsattes
på en katafalk den med palmer och
praktfulla blommor betäckta kistan.
Nu brusade orgelns toner genom
kyrkans livalf; de harmoniska tonvågor,
kvilka så ofta lydt mästarens trollstaf,
strömmade nu fram öfver hans bår!
Efter ett preludium ur »Antigone» hvari
musiken skildrar mottagandet af
Hai-mons lik, sjöngs koralen »Erkenne mich
mein Hiiter». Textorden: »Wenn ich
einmaf soll scheiden» lemnade visst in-
i
i
I
53
tet öga tårfritt. Derpå följde koralen
ur »Paulus»: »Dir, Herr, dir will ich
mich ergcben» och så ett minnestal af
predikanten Howard; efter kören ur
»Paulus»: »Siehe, wir preisen selig,
die erduldet haben» lästes välsignelsen,
Nu kom den mest gripande delen af
festen; i outsägligt rörande toner ljöd
ur Bachs Matteus-Passion, som den
tjuguårige Mendelssohn d. 1 1 mars
1829 efter dess hundraåriga hvila
kallade till nytt lif, kören
Vi sätta oss med turar neder
Och ropa dig i gvafven till:
Somna ljufligt, somna still! . . .
Det var afskedshelsningeu till den
dyre hädangångne, från hvilken man nu
för sista gången skildes. »Somna ljufligt,
somna still!» upprepade nog mången
inom sig med tårade ögon, då de sista
tonerna af sorgfesten ledsagade
menni-skorna vid deras långsamma tåg ur
kyrkan.
—— –––
Ur
August Södermans
Resebref.
Dresden den 21 sept.
kl. Vä 3 e. m.
Min kära Eva!
Denna gång får du sorgliga
underrättelser från mig. Nyss hemkommen
från några dagars resa i Sachsiska
Schweitz möttes jag vid jernvägsstation
af den underrättelsen att K. hofteatern
stod i ljusan låga — kl. var då Vä
1 e. m. och sedan jag satt upp min
nattsäck på mitt rum for jag genast
till teatern (den vackra teatern) — och
såg nu deraf endast en rykande ruin.
Detta har på mig gjort ett så gripande,
obehagligt intryck att du får förlåta
ett rysligt tråkigt bref. Elden utbröt
kl. :’/i 12 (genom gasexplosion) och
innan timmens slut låg hela den
granna byggnaden i aska. Det lär icke
ha funnits någon menniska på sjelfva
scenen (der explosionen lär ha skett)
utan endast en pianorepetition (Ernani)
på sångrnmmet, och Rietz och Labatt,
som voro derinne, räddade sig i
förskräckelsen genom fönstret. Nu står
hela denna vackra teaterpersonal på
»bara backen», såvida icke genast
energiska mått och steg tagas. Jag kan
ännu icke lemna några vigtigare
underrättelser om den olyckliga historien,
om hvilken du troligen innan du läser
detta, får underrättelse genom
tidningar.
Kl. 9 e. m.
Du får förlåta mitt af brott, men jag
var så altererad af den sorgliga
händelsen, att jag ej kunde hålla mig
hemma. Just nyss träffade jag
Grutzma-cher och han sade mig: att hvad
orkestern angår, så har den långt till
terminens slut och kan för öfrigt uppe-
hålla sig genom konserter in. in., men
sujetterna stå, utan H. Majest.
Konungens godhet, på bara backen.
I går den 20 voro , Jacobson och
jag (vi hafva gjort resan till Schweitz
tillsamman) ute på en fotresa. Vi
började vår promenad kl. 1 — klättrade
uppför klippor och branter ett par mil
| in i landet (utan vägvisare) —- följden
uteblef icke länge. Kl. 8 då det
re-! dan var alldales mörkt befunno vi oss,
i kolsvarta mörkret, ännu midt i
skogen bland berg och moras och kunde
i icke leta oss ut derifrån. Felet var
! mitt, ty jag påstod att »nog hittar vi
! ut någonstans» — men det gjorde vi
icke. Det var så svart så vi ej sågo
: handen för ögonen, det började bli
kallt och dimmigt, vi hade inga
öfver-rockar, Jacobson var sjuk af
förskräckelse. — Vi hade redan öfvergifvit
allt hopp att komma till någon bebodd
trakt, och beredda att tillbringa natten
i skogen under ett särdeles angenämt
regn som då började —- då vi fingo
sigte på en liten gångstig, ungefär en
half aln bred, och beslöta att följa den.
Vi kommo in i skog och mark ännu
värre, men vi hade ingen annan råd
än att följa denna väg. Till slut
började den dock att bära något utföre
hvilket gaf mig hopp att vi åtminstone
kunde uppnå Hodeu Elbe. Det bar af
utför berg och backar på händer och
| fötter, allt som det föll sig i mörkret
— och ännu tackar jag ödet som icke
lät oss båda två ramla ned i något
bråddjup. Således efter (i å 7
timmars promenad uppnådde vi ändtligen
floden och voro räddade. Men nu hade
vi ytterligare 2 timmars gång för att
komma till nästa by: Schandau, der
vi fingo natthärberge. Jag vill icke
tala om sönderslitna byxor och stöflar
m. m. men våra fattiga kroppar voro
så medtagna af mattighet och törst att
vi knappt kunde sofva på natten. Jag
kryade snart upp mig, men Jacobson
är ännu dålig. Jag är rädd att han
öfveransträngt sig. Han är icke så
stark. Emellertid var resan bland de
intressantaste jag haft. Vi voro på
i alldeles okända, obanade vägar. Inga
hus, inga menniskor — öde trakt,’den
! mest storartade, granna natur man kan
tänka sig och så länge vi icke hade
följderna af vårt lättsinniga lefverne
för ögonen så var det naturligtvis
stormande förtjusning. Jag är rätt glad
att nu vara hemma i lugnet, men tror
dock ej att jag, i följd af ansträngning
och den obehagliga öfverraskningeu,
som mötte oss då vi kommo hem, kan
riktigt repa mig på ännu några dagar.
Dresden den 31 okt.
Nu, mitt gudomliga lilla sockerskrin,
j kan du tacka för nådigt straff, men så
går det då man negligerar sin lilla
| man, utaf hvilken man är så tillbedd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
