Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 75
handlingen sluter sig nära intill
Sha-kespeares sorgspel, dock är allt
uteslutet, som icke är omedelbart
nödvändigt för grundtankens utveckling. Scenen i dogepalatset i Venedig, i
sorgspelets l:sta akt, är utesluten;
Handlingen börjar med Othellos ankomst till ön Cypern. Endast Jago har
blif-vit mera en djefvul än en skurk, hans förhånande af den gudomliga
treenigheten är ett af Boito tillagt drag. Operan innehåller flera vackra
musikstycken ; ganska karakteristisk är den vilda tonmålningen i början af operan, hvari stormen skildras;
uppburen af en rik och djup känsla är
kärleksduetten mellan Otello och
Desde-mona i slutet af första akten. I andra akten utmärker sig för intagande
friskhet hyllningen åt Desdemona af Cyperns (jvinnor, barn och sjöfolk, af gripande verkan är sedan orkesterpartiet i
Otel-los monolog; »Hvad annan smärta och sorg som än sändes», hvilken ensam utgjör tredje aktens 3:e scen. Fjerde akten börjar med ett mycket
stämningsfullt orkesterförspel, efter hvilket, sedan ridån gått upp den sorgbundna
Desde-monas sång om »videkransarne»
inträder. I denna akt har man slutligen hennes »Ave Maria», en af operans skönaste perlor.» Vid sidan af detta omdöme vilja vi ställa ett uttalande af Max v. Flotow i »Neue Musikzeitung» efter operans första uppförande i Frankfurt a. M. 1888. Vi anföra derur följande: Vägen från Italien till Tyskland är icke läng, men för Verdi betyder den ett helt konstnärslif. Och det är just detta, som gör att vi med vördnad gå att emottaga denna opera, att
»Trubadurens» och »Traviatas» sångare i »Otello» uttalar sitt sista ord; han
uttalar det med särdeles eftertryck och en dramatisk accentuering, som man
aldrig förut hört från lians mun. Vi lyssna äfven till honom med stegradt intresse för att sedan göra oss den frågan, om detta sista ord också varit hans bästa. Man skall ej obetingadt kunna besvara den frågan jakande. Hos den unge Verdi dominerar känslan, hos den gamle Verdi förståndet. Dermed är i få ord motsatsen mellan »Otello» och mästarens äldre skapelser
betecknad. Men det oaktadt är den nya operan ett verk af högsta konstnärliga betydelse, mindre genom sitt inre värde, än såsom ändpunkt i en
skapareverksamhet, som genom den italienska
operans föråldrade former trängt sig fram till idealet för den musikalisk-dramatiska konsten. Man kunde kalla »Otello» för ett förfeladt lifs syndabekännelse, om icke den unge Verdis forsyndelser emot fordringarne på en sträng
dramatisk stil länge sedan vore försonade
genom likaså många skönheter af melodisk art. Verdi från fordom offrade
sanningen för uttryckets skönhet, Verdi för i dag söker att förena båda, och der Jdetta ej lyckas, går han öfver på sanningens sida. Dermed bekänner han sig öppet som anhängare af denna stora
framstegsrö-relse, som genom Rich. Wagner kallats till lif och funnit sitt fulländade
konstnärliga uttryck i formerna för hans musikdrama. Men hvad som hos
Wagner framträder såsom en logisk följd af den- tyska operans utvecklingsgång står hos Verdi under inflytelsen af ett konstnärligt tvång, hvilket lägger band på den medfödda känslans uttryck och genom en reflekterande konsts stränga tukt söker visa nya banor för den
italienska operan. Redan i »Aida» hade mästaren vändt ryggen åt den gamla italienska operastilen, men han intager dock der en annan ståndpunkt än nu i »Otello*. I »Aida» försöker han sig på formerna för en orientalisk musik och ställer operan genom den nationella koloriten i motsats till sina föregående skapelser. Annorledes i »Otello», der ämnet icke fordrar förnekandet af de konstprinciper han hittills följt. En landsman och äldre konstbroder till
honom, Rossini, har för länge sedan
bearbetat samma ämne noga efter den italienska operastilens regler och
tillförsäkrat den med koloratur och drillar till döden gåeide Desdemona åtminstone lika mycket bifall, som nu Verdi
bereder åt sin efter musikdramats former bildade hjeltinna. Det är alltså blott det förändrade åskådningssättet
beträffande operans fordringar, som träder i opposition till »Otello»-komponistens hela forna skapelsemetod. »Otello» är sålunda resultatet af en tankeprocess, som i motsats till den italienska
operans skönhets-foriaer funnit
konstnärs-idealet i det tyska musikdramats
san-nings-former. Denna på kritisk väg funna kunskap förlamar den italienska mästarens skaparkraft, tränger den efter uttryck kämpande melodiska
uppfinningen tillbaka och tvingar i och med den skarpa betoningen af det
karakteriserande element konstnären till en musikalisk produkt, i hvilken han, ined allt tekniskt mästerskap för öfrigt
blif-ver oss ständigt främmande.
Reflexionens skuggor hafva skrämt bort
känslans omedelbarhet och dermed beröfvat arbetet den ursprungliga tjusningskraft, som i så hög grad utmärkte Verdis äldre operor. Vi vilja ej spilla ett ord på den banalitet i stilen, hvilken i dem träder emot oss, men jemte denna
strömmade dock i bred melodik ett
passionens språk, hvars tändande kraft vi förgäfves söka i »Otello.» Komponisten har blifvit icke blott äldre utan också allvarligare, grundligare, gedignare — men naiviteten, den varma
ungdomskänslan har gått förlorad hos honom. »Otello» eger en rad musikaliska
skönheter af första rangen, är dramatiskt koncentrerad och åtnjuter företrädet af en förträfflig libretto — men den
tändande gnistan, som springer öfver till publiken och sätter dess hänförelse i brand, spåras endast här och der. Ett mästerverk af musikaliskt
stämnings-måleri erbjuder första akten; den
stormscen, som inleder densamma hör till det mest karakteristiska den moderna operan kan uppvisa: orkestern målar med färger af en slående realism under det handlingen börjar med dramatiskt rörlig ensemble. Vi befinna oss på kusten af Cypern. Blixtar ljunga, åskan dånar, en häftig storm piskar hafvets vågor; de förskräckta
cyprio-terna anropa himlens hjelp mot de
rasande elementerna — en introduktion af präktig verkan. Otello uppträder; midt under stormen har han landat. Den här förekommande, skönt
instru-menterade glädjekören, Jagos
dryckessång och den akten afslutande duetten mellan Otello och Desdemona utgöra första aktens skönaste nummer.
Handlingen i denna akt rör sig för öfrigt om fänriken Jagos försök att berusa Cassio, löjtnant vid lifvakten, för att störta honom, dennes strid med
Mon-tano, förre guvernören på Cypern,
hvilken såras i striden, då ett tumult
uppstår, som framkallar Otello och leder till att Cassio afskedas af denne. Högst intagande är den af en smältande
vio-loncellkantilena inledda vackra duetten mellan Othello och Desdemona, der man i somliga partier igenkänner Verdis forna, af sinlig glöd genomträngda
uttryckssätt — vi erinra om Otellos: »Jag fick ditt hjerta för de qval jag pröfvat» o. s. v. äfvensom de senare förekommande orden: »dig kyssa — dig åter kyssa». Andra akten med sin näsduksintrig och Jagos försök att uppväcka Otellos svartsjuka mot Cassio lemnar magert ämne för musikalisk behandling men får mera dramatiskt lif genom
inskjutande af ett tyriskt intermezzo i form af en hyllningsscen för Desdemona. Om icke synnerligen betydande i
melodiskt hänseende, är tonsättningen här likväl rätt anslående och har genom instrumentationen fått en nationel
färgläggning. Karakteristisk är här Jagos pessimistiska trosbekännelse likasom Jagos i rytmiskt hänseende
egendomligt verkande berättelse om Cassios dröm. Här förekommer qvartetten
mellan Otello, Jago, Desdemona och
Emilia. Morens svartsjuka, till sin höjd uppdrifven af Jago, målas i slutet af denna akt med lidelsens färger — al fresco — ett af dessa bredt anlagda ställen i partituret, der den rena
skönheten offras för det karakteristiska i uttrycket. Tredje akten visar en stor sal med öppet galleri i fonden, en pelargång på ena sidan. En härold förkunnar för Otello att den venetianska galeasen med sändebu len till Cypern nalkas. Jago planerar att snärja Cassio med listiga frågor och uppmanar Otello att lyssna i pelargången. Derpå följer en melodiskt vacker duett mellan Othell > och Desdemona hvartill en skarpt ac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
