Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland dessa befann sig en till kostym
som manér originel gammal dam från
Boston, som rest till de arktiska
trakterna för att söka bot för sin af
asth-ma lidande — mops, ett gammalt fult
kräk, som var hennes ögonsten.
Resan utsträktes sedan vidare ända till
Vardö och Vadsö. I Vardö låg
ångaren »Constantin», just färdig att gå
till Archangel, och B. fick en
oemotståndlig lust att lära känna äfven denna
affägsna stad men blef vid besiktigande
af fartyget afskräckt derifrån genom
åsynen af, som han säger, den massa
af små blodtörstiga djur, på hvilka
redan Göt.he riktat uppmärksamheten
i sin sång: »Es war einmal ein
Kö-mg.»
På tal om sina tournéer och innan
Behrens återkommer till redogörelsen
för sin verksamhet i Rotterdam,
meddelar han en berättelse från teater- och
operaverlden, i afseende på de
förhållanden, som der kunna existera, så
karakteristisk, att vi e] kunna neka oss
nöjet att med hans egna ord anföra
den. Berättelsen, som hufvudsakligen
rör en dam, hvilken, lockad af nordens
sköna natur, bereste Skandinavien på
80-talet i sällskap med Behrens, följer
här:
»Denna dam var M:tne Emelie
Am-bre. Af arabisk härkomst, född i
Al-gier, kom hon som barn till Paris,
erhöll en sorgfällig uppfostran och
studerade äfven sång. Hon vände sig
till operetten och väckte med rätta
uppseende, hvartill ej så litet bidrog
hennes intressanta yttre, den gulaktiga
hyn och det korpsvarta håret, tydliga
tecken till hennes afrikanska ursprung.
Hon kom till Holland, stannade längre
tid i Haag och hade att fägna sig åt
synnerlig protektion derstädes. Belastad
med ädelstenar och smycken reste
Emelie från Haag till London för att
presentera sig för Mr. Mapleson. Den
företagsamme impressarion lät m:me
Ambre, ’öknens barn’, såsom han
kallade henne, debutera som Violetta i
»Traviata». Det intresse, som hennes
apparition och hennes väl skolade röst
väckte beredde henne en berättigad
framgång; denna förhöjdes särskildt
genom en kolossal mängd briljanter,
hvarmed >:Okenbarnet» bokstafligen var
öfversålladt, och som lära ha förskrifvit
sig från en furstlig hand. Som
skicklig impressario försummade naturligtvis
ej Mapleson att framhålla den furstliga
handen såsom storartad reklam; sedan
följde Emelie den maplesonska truppen
till Amerika och väckte der uppseende
med sin Aida. Vi bereste på denna
tourné alla betydligare städer i Förenta
staterna från Newyork till San
Francisco, ja, till och med i Utah
konser-terade vi. I april 1880 kommo vi
åter till Newyorlr, der säsongen slöts
med en beneficeföreställning för
Mapleson, hvari heia personalen deltog. Vid
denna föreställning, som egde rum i
Academy of Music, gåfvos akter och
scener ur åtskilliga operor. Utom
Ambre hade Mapleson ännu en primadonna
m:me Marie Marimon, en mycket
framstående belgisk sångerska. Emellan
de båda damerna herskade naturligtvis
den oundvikliga primadonnajalousien,
hvilken redan gifvit anledning till de
djerfvaste anfall i tidningarna.
Beneficeaftonen kom och med denna
nöden. Det fans nämligen för
primadonnorna endast ett rum att kläda sig
uti. Naturligtvis ville hvar och en af
dem ha det för sin egen räkning.
Mapleson tillkallades och förklarade för
de båda damerna, hvilka stodo som ett
par stridsfärdiga tuppar emot
hvarandra, att han öfverlemnade åt en af
damerna sitt direktionsrum, en fint
möblerad budoar, till klädrum. Ingenting
hjelpte. Trätan och uttrycken de retade
’näktergalarne’ emellan hade redan
öfvergått till termer som tillhöra ’les
dames de la halles’, och man kunde
hvarje ögonblick befara, att de små
hvita händerna med deras klolika
naglar (ett afskyvärdt tidens mod) skulle
skrida till personligt angrepp.
Mapleson stod ett ögonblick alldeles rådlös.
Huset var utsåldt, och föreställningen
skulle börja om en halftimma. Då
for som blixten en tanke genom
huf-vudet på honom. Tanken förvandlades
till handling. Han lät hemta en spansk
vägg och delade med denna de båda
damernas stridsäpple i två delar. ’Se
så, mina damer, nu åren I hulpna
båda två.’ Med dessa ord förde han
de uppretade sångerskorna, en under
hvardera armen, in i det omtvistade
gemaket. Vi stannade nyfikna utanför
tillsammans med Mapleson, ty kriget
var ännu ej på länge afslutadt.
Den spanska väggen räckte endast
upp till halfva rummets höjd. Först
talade damerna om sig sjelfva, talade
om partiskhet af tidningarna, betalta
recensenter, intima förhållanden till
im-presarion och andra om deras
älskvärdhet vittnande saker. Men ett tu tre
började ’näktergalarne’ höja rösten, och
stämniugen kommer mer och mer i
stigande. Båda hade fljditat stolar till
spanska väggen, hade stigit upp på
dem och striden fortsattes å båda sidor
med tilltagande häftighet. M:me
Marimon var ursinnig öfver att hon
måste kläda af och på sig i ett rum,
som ej hade tillräckligt privat
karaktär, och att hon skulle vara utsatt för
sin rivals oförskämda blickar. M:me
Ambre replikerade: ’Ah, madame, jag
kan nog förstå att ni skall finna er
generad inför mig, ty hos er är ju allt
falskt och med konst frambragt’.
Kol-lekti vbegreppet ’allt’ slungades med
särdeles eftertryck öfver den spanska
väggen. ’Men hos mig är allt äkta
och natur;’ dervid upplöste hon med
. välbehag sitt ebenholzsvarta hår, som
räckte henne ända ned till fotterna.
M:me Marimon lät henne ej länge vänta
på svar. Med hänsyftning på Ambres
holländska förhållanden slungade hon
I henne i hufvudet med den
anmärkningen : ’Madame, vous étes connu comme
le frommage hollandais’. — Detta blef
signalen till ett formligt bombardemang.
Pudervippor, strumpeband, små
förtjusande tofflor, en tournure af betänkliga
dimensioner och andra projektiler flögo
öfver den spanska väggen
Allvarsamma kroppskador blefvo visserligen ej
följden, men föreställningens början
I fördröjdes omkring en halftimme.
Morgonen derpå hade Newyork
He-j raid på äkta amerikanskt vis en lång
detaljerad berättelse med öfverskrift:
’War between two primadonnas’, jemte
en skiss, som återgaf
primadonnegema-ket med spanska väggen och de
använda projektilerna. (Forts.)
––#––
Första uppförandet af ”Robert
af Normandie” i Paris.
(Ur »mémoires d un bourgeois de Paris» af
L. Veron.) (Forts.)
Brefvet lyder som följer:
Paris d. 9 febr. 1854.
»Min Herre!
Af gammalt har jag fattat den
princip, den oföränderliga vana, att aldrig
söka vederlägga ett om mig
cirkulerande falskt rykte.
Jag måste emellertid bekänna för er,
huruledes mitt samvete ofta förebrått
mig, att jag, äfven då det egentligen
icke rörde mig ensam, ej gjort från
denna regel något undantag; nu vill
jag dock icke med tystnad förbigå ett
tillfälle, der man, med hänsigt till ett
af mina arbeten, vill för orätt beskylla
en person, som har några anspråk på
mig. Jag talar nämligen här om de
falska rykten, hvilka en mängd
tidningar utspridt som sanna, till följd
hvar-af ni skulle med motvilja låtit
uppsätta Robert le Diable — och till följd
af hvilka rykten jag dessutom skulle
af egna medel låtit bekosta den i femte
akten begagnade orgeln. Mitt samvete
har ofta anklagat mig, att jag icke
genast sjelf i flera tidningar mot dessa
osanningar uppträdde med någon
vederläggning, men tiden gick undan,
och när året var tilländalupet, fruktado
jag att det vore nog sent att vidröra
dessa för så länge sedan passerade
händelser.
Nu har ett sådant tillfälle yppats,
och det är ni sjelf som uppmanar mig
dertill, då ni offentliggör edra
memoirer och deri måhända kommer att egna
några rader åt ett verk, hvilket väl
kan förtjena att kallas en märklig
företeelse i er lysande förvaltning af
stora operans angelägenheter. Jag
skyndar då att taga detta tillfälle i akt,
och förklarar i denna stund, att alla
dessa ofvan omnämnda fakta äro i grund
falska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
