Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 83
Orgeln betalades af er; den, likasom alla saker, bvilka voro af nöden för sceneriet i »Robert», hade ni förskaffat, och jag känner mig uppmanad att
intyga, att ni, långt derifrån att blott hålla er till det nödvändigaste, i vida högre grad, än fordras kunde, har
uppfyllt alla en opera-chefs öfliga
forpligtelser emot författaren och publiken. Aldrig skall jag glömma den stora tjenst ni gjorde mig, då ni lät gifva Bertrams rol åt en annan person än jag hade ernat den åt; denna rol, som jag var nog svag att lemna åt en i öfrigt aktad konstnär, hr Dabadie, och sedan icke nog stark att taga ifrån honom. Lyckligtvis ägde ni det mod jag saknade; edra bemödanden
lyckades, och rolen blef tilldelad Levasseur. Sålunda var det äfven ni, som åt en annan utmärkt konstnär, Massol,
utdelade en mycket enkel rol:
vapenhäroldens. Eleverna vid Konservatorium fingo, genom ert föranstaltande, hvarje afton förstärka körerna, och ingenting blef sparadt i allt hvad som rörde såväl sceniska arrangementer som kostymer och öfriga requisita. Då jag här
uppräknar alla dessa enskilda fakta, så sker det blott för att derigenom, så vidt det på mig ankommer, konstatera den stora och intelligenta andel i
framgången af »Robert le Diable», hvarpå ni har att göra anspråk. Jag beklagar lifligt, att icke på
samma sätt kunna uppräkna alla de tusende små uppmärksamheter och omsorger, dem ni egnade så väl sjelfva verket som dess komponist, och för hvilka jag känner en så mycket djupare och lifligare tacksamhet, som publiken
aldrig kunnat uppskatta dem lika högt som jag. Emottag, min herre, uttrycket af min djupaste högaktning. G, Meyerbeer. Då äudtligen alla förändringar i
rol-fördelning och scenisk anordning blifvit gjorda, funno regissörerna och jag, att det skulle fordras åtminstoae ett halft år för att hinna med operans
instuderande, repetitioner och ul styrsel.
Regissörerna sammauträdde hvarje måndag hos mig för att aflemna sina raporter och inhämta mina åsigter i ämnet. På dessa sammankomster lät jag mig
angelägnast vara, att ålägga dem alla vara i ordning på en bestämd tid med sina förberedelser, hvilket de ock alla lofvade mig. Maskinisten sade: »Ni kan vara fullkomligt lugn ! innan
sång-repetitioDerna blifvit slutade skall jag hafva mitt i ordning». — »Och jag skall ha uträttat mitt uppdrag ännu innan dekorationerna blifvit fullständigt anskaffade», svarade mig
garderobs-intendenten. Sålunda trodde jag mig genom mitt förutseende och nit
förekomma alla senare invändningar och vann på detta sätt mycken tid. Ty vid operan är tiden lika dyrbar som pen- ningar, och då man icke kan anställa repetitioner hvar dag, så har, i detta hänsende, hvarje månad blott femton dagar och året blott sex månader. Repetitionerna fortgingo alltså
obehin-dradt, och dervid var jag, som nyss nämndes, icke overksam; icke desto mindre tilltog mitt bekymmer ju
närmare dagen, på hvilken första
representationen skulle äga rum, nalkades. Då, några dagar innan donna vigtiga tilldragelse skulle försiggå, fick jag en vacker morgon visit af madame
Daino-rau, hvilken dittills rgehuässigt och flitigt bevistat repetitionerna. Helt
oge-neradt och gladt bad hon få anmäla, att, som hennes kontrakt tillförsäkrade henne tvänne månaders tjenstledighet, så tänkte hon begagna sig deraf och resa sednast den l:sta december. Det är härvid att märka, att första
representationen af »Robert» omöjligen
kunde komma till stånd förr än i medio af november. »Jag finner det helt naturligt,» sade jag till madame Damoreau, »att ni, såsom ännu icke fullt återstäld från en svår bröståkomma, väljer den
kallaste årstiden för en resa; dock låtom oss tala öppet med hvaraudra! Ni
önskar att jag skall köpa af er er
tjenstledighet, ocb ni har derför valt ett alldeles ypperligt tillfälle för att tvinga mig gå in på hvad helst ni fordrar. Jag vill alldeles icke klandra denna er åtgärd men har allt för stort intresse af att se er vid god helsa, för att
tilllåta er att utsätta er för december månads stormiga och kalla väderlek. Huru mycket uppskattade man i Carl X:s tid er tjenstledighet? »Sist erhöll jag för denna
tjenstledighet 19,000 fr.» »Det är bra! Jag vill inte pruta med er; ni skall få edra 19,000 fr., men då förlitar jag mig också på er hederskänsla, att ni under dessa tvänne månader verkar så mycket för operan, som er helsa tillåter.» Hade jag å min sida handlat
ädelmodigt mot henne, så visade hon sig ock derföre tacksam och föredrog utan invändningar alla obehagen af ett
otroligt antal repetitioner. När operan sedermera gafs, var det alltid i andra och fjerde akten, som hennes sällsynta talang aflockade publiken treune
stormande bifallssalfvor. Tvänne Italienare, bröderna Gambatti, hade, på Rossinis rekommendation,
blifvit särskildt engagerade för denna opera vid ventiltrumpeterna, och en af dem hade i femte akten ett betydande solo. Äfven dessa båda herrar behagade, efter slutad generalrepetition, låta mig veta, att de icke skulle infinna sig till första representationen, såvida jag icke bekvämade mig till att förhöja deras alltför ringa lön; vid detta tillfälle var det fråga om något vida betydligare än mad. Damoreaus tvänne månaders tjenstledighet. Mig ålåg emellertid framför allt att tillförsäkra mig om, att den första representationen, och derefter att de följande måtte så snart som möjligt ega rum; långa diskussioner och processer skulle blifvit vida
kostsammare och tidsödande, än godvilligt gjorda medgifvanden; Meyerbeer skulle blifvit satt i en ganska stor
förlägenhet, i fall han blifvit tvungen att skaffa tvenne andra ventiltrumpet-virtuoser. I betraktande af allt detta gaf jag efter, utan att låta märka att jag såg mig dertill tvungen; ja, jag dref min eftergifvenhet nästan lika långt som en viss resande, hvi ken, då en bandit röfvade från honom hans ur, ganska öppenhjertligt gjorde bofveu
uppmärksam på, att uret gick betydligt efter. »Ni åtnöjer er då med att jag
fördubblar ert gage, och betingar er för ert solo icke någon särskild
gratifikation?» yttrade jag till den ena af
bröderna. Detta öfvermått af storsinnad eftergifvenhet tycktes dock göra honom en smula förbluffad. Ändtligen, efter att under fyra
månader varit strängt sysselsatta med orkester-, sång- och balettrepetitionor, kunde vi företaga generalrepetitionerna. Men dessa repetitioner äro, i
synnerhet i operan, verkliga själs- och
kropps-utmattuingar såväl för författaren och komponisten, som för teaterchefen,
artisterna, regissörerna och öfverhufvud livar och en deri medverkande. Scribe ådagalägger vid sådana tillfällen då hans verk uppsättas för scenen, och ifall han något understödes af
orkesteranföraren och balettmästaren — likaså mycket nit som förmåga och snille. Emellertid ges det lyckliga och
olyckliga repetitioner, hvilka man måste
af-sluta antingen med hopp om god
framgång eller misströstande derom, — och jag har icke saknat tillfällen att vid pjeser, dem jag uppsatt, göra många iakttagelser, hvilka jag kunnat använda till min nytta. Sålunda har jag gjort den
erfarenheten, att när en generalrepetition med solister, kör och orkester, likväl utan dekorationer, kostymer och belysning hölls, sjelfva musiken derigenom vanu ganska mycket, och att den, till följd af tystnaden i den tomma och blott sparsamt upplysta salongen, alltid
fram-bragte en förträfflig effekt. Vid dylika tillfällen, då icke något störande inverkar på de öfriga sinnena, är man så till sägandes helt och hållet öra och
förlorar icke den mista nyans, hvarkeu af sången eller instrumontmusiken. Men vid första representationen finner man sig bedragen i sin väntan; då, i den stora, af skimrande ljus strålande salongen, uppfylld af en nyfiken och öfverallt kringspridd menniskomassa, försvinna alla dessa partiturets otaliga finesser i den praktfulla utstyrseln af rikt smyckade fruntimmer och i det böljande vimlet af åhörare, hvilka
trängas nästan in på orkestern, fylla
klaff-platser, parterre och loger, och
betydligt försvaga rummets akustik. Då är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
