Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det erhölls äfven. Denna gången
bedrog man sig emellertid. Herrar
ko-mitterade hade nu annorlunda beslutit.
De ville visserligen fortfarande
understödja operan, men de önskade också
få en misshaglig person utesluten ur
kommissionen. För detta ändamål
sammankallades de för operan intresserade,
och ett ultimatum uppstäldes med
fordran af 25,000 fl. i subsidier; annars
skulle kommissionen afgå. Man visste
att denna summa ej skulle beviljas,
och på så sätt skulle en ny
kommission komma till stånd. Den gamla
med en herr Anthony i spetsen afgick
äfven och en hr Hijinans van
Wenen-daal, tillhörande en ansedd
köpmans-familj och som länge eftersträfvat
protektoratet öfver tyska operan, stäldes
nu i spetsen för den nya kommissionen.
Denna kallade derpå till sig Behrens
och frågade houom om han ville åtaga
sig att blifva direktör för tyska operan.
»Jag var såsom fallen från skyarne»,
säger B. sjag kände mig såsom den
falske profeten, hvilken vederdöparne
tillropa ’Du regera skall!’ Jag begärde
j betänketid till följande dag och var
optimistisk och sangvinisk nog att gå
in på förslaget. Detta var ilen största
dumhet jag i mitt lif begått. Hur har
jag ej sedan ångrat det! Hvilka
be-kymmerfulla stunder, sömnlösa nätter
och pekuniära förluster har icke detta
beredt mig! Ack! Om jag ändå stått
emot vederdöparaes lockelser!» —
Sommaren 1885 företog sig Behrens en
resa genom Tyskland för att
komplettera sin personal och hade i början af
augusti fått ihop en ensemble af
sångare och sångerskor, bättre än den
tyska operan i Rotterdam förut egt.
Till regissör hade han sin vän E. Bollé
och i Constantin Zschoppe och Gustav
Starke ett par goda kapellmästare. B.
berättar nu åtskilliga vedervärdigheter
han utstått såsom operachef, men
lof-i ordar pressen, som i allmänhet bemött
houom och hans verksamhet såsom
sådan med välvilja. Emellertid blef han
mycket tadlad för att han sjelf icke
i sjöng vidare och försvarar sig dermed
att hans administrativa pligter hindra
honom derifrån, och de bassångare, som
berlinagenter skickade honom kunde
icke ersätta honom sjelf. På tal
härom framställer Behrens om operasångare
i allmänhet tankar och åsigter, som
förtjena att uppmärksammas. Vi
anföra här hvad han derom har att säga:
»Det är nästan otroligt hvad allt en
operasångare vill vara eller hur lätt
han tror sig förtjena detta namn. Ja,
jag går så långt, att jag påstår att
man i Tyskland verkligen drifver ofog
med att tillegna sig heder och
värdighet af operasångare. Har någon hos
sig upptäckt röst, eller ha goda vänner
gjort honom uppmärksam pä att han
det har, så vänder sig denne till en
routinerad »inpluggare». Ar man icke
absolut i saknad af gehör, så lär man
sig på ett halft år tre eller fyra partier.
Om allvarliga sångstudier, tonbildning
och framför allt rigtig tonansättning talas
nästan ingenting alls, sådant betraktas
som bisaker. — Operasångaren går till
en teateragent, sjunger eller i de flesta
fall skrålar fram någonting för denne.
Den ungdomliga kraften imponerar på
agenten, som sjelf vanligtvis förstår
sig på sångkonsten lika litet som den
blinde på färgen, och snart erhåller
den nyupptäckta maskulina »stjernan»
ett engagement vid en liten hofteater
eller en stadsteater af tredje eller allra
yttersta rangen. Han beträder scenen
som Lionel, Luna eller Sarastro, och
med det vänliga öfverseende publiken
vanligen skänker dilettanter och
debutanter, blir han applåderad och slår
sig igenom. — Teater-facktidningarne
öfverflöda af lof och pris, och inför
den förvånade verlden står der en
nyskapad konstnär med fenomenala
röstmedel och fulländad sångkonst. Men
saken hämnar sig snart nog. Den
liksom genom ett trollslag vordne store
konstnären, f. d. kommis en eller
handt-verkaren har ingen aning om >bel
canto;» han sjunger efter sin näbb och
sätter om tonen så, som hans animala
naturel anvisar houom. Ganska ofta
lider han af »tuppar» eller
åstadkommer en olåt, som mer liknar det ljud
vi bilda när vi gurgla oss i halsen,
än det ädlaste af alla ljud: sången.
Och för sådant skall publiken ge ut
sina pengar! Helt annorlunda är det
med italienarne och fransmännen. Båda
måste flera år göra sångstudier, men
också bjuda de oss vanligtvis äkta
sångkonst. Det är skada på de tyska
såugarne; ingen nation lemnar så
förträffligt manligt sångmaterial, som
germanerna, men i de flesta fall blifver
det okultiveradt och rått. Mycket
bidrager härtill bristen på goda
sånglärare, Utom Stoc-khausen samt två eller
tre erkända sångprofessorer vet jag
i Tyskland ingen, åt hvilken jag skulle
vilja anförtro min röst. Och hur
försummas ej uttalet! Vid sång får ingen
dialekt existera, men jag slår vad, att
jag hos de flesta tyska operasångare
genast kan utleta om de härstamma från
Sachsen eller Preussen, Wiirtemberg
eller Hannover. A propos uttal», säger
B. »så tänker jag alltid med lifliga
känslor på den afton, då jag
absolve-rade min andra debutrol såsom
kardinalen i ’Judinnan’. Efter den stora
duetten i 4:de akten med Eleasar
(Theodor Formes) kom generalintendenten
von Hiilsen till mig på scenen och
meddelade mig, att kejsaren ville tala
med mig. Jag begaf mig till den
historiska svängtrappan, som från scenen
ledde upp till monarkens loge, och från
hvars nedersta trappsteg han vanligen
brukade tala med kontsnärerna.
Kejsaren tilltalade mig med dessa ord;
’Jag gör er min komplimang för ert
rena tyska uttal, något som i vår tid
är sällsynt hos en operasångare och
hos en svensk så mycket märkvärdigare’.
’Ers majestät!’ var mitt svar, ’jag
vågar ej acceptera den nådiga
komplimangen; jag är visserligen
naturalise-rad svensk men född tysk’. ’Ah!’
fortfor kejsaren i den vänligaste ton, ’då
har min komplimang för er endast
halfva värdet, men det är vackert så’.
Sedermera vid mitt treåriga
engagement vid hofoperau i Berlin fick jag
ofta tillfälle att tala med H. majestät,
ty han var nästan hvarje afton på
teatern och underhöll sig på lmldrikaste
sätt med konstnärspersonalen, särdeles
med dem, som hade att utföra någon
framstående rol. Vid ett sådant
tillfälle sade han till mig en gång: Nå,
mein alter Schwede, vid förträfflig röst
i dag!’»
Här kommer jag också att tänka på
en annan föreställning, som kan
betraktas såsom en historisk tilldragelse.
Efter slutet af det stora kriget 1871
i början af maj egde i Kgl. operahuset
i Berlin en galaföreställning rum,
hvar-till generalitetet och de högre oflicerarne
voro inbjudna, och vid hvilket tillfälle
kejsar Wilhelm första gången efter sin
återkomst från Frankrikes blodiga
slagfält besökte operan. Det var en
oförgätlig anblick. Alla i paraduniform.
»Lohengrin» var den opera, som
kejsaren befallt skulle uppföras. Den
preusiska folkhymnen uppspelades först,
och derefter begynte operan. Då jag
kom till det bekanta stället i början
af operan: »Hvad tyskt land namnes
ruste sig till kampen, då smädar ingen
mer vårt rikes rätt» blef det ett
gränslöst jubel i salongen.
Hofkapellmästa-ren Eckert måste ge tecken till en
lång generalpans, och först efter flere
minuters manifestationer och
entusiastisk hyllning åt kejsaren kunde
Henrik fortsätta sitt tal till männerna af
Brabant».
Behrens hade beslutat sig för att
öfvertaga operadirektionen i Rotterdam
äfven för säsongen 1880—7, men ju
mer speltermiuen 1885—80 närmade
sig sitt slut, desto tydligare insåg han,
att det ej gick för sig att förena
sångare och direktör i en person. Den
ene måste försummas för den andre.
Han föreslog derför kommissionen, att
han med säsongens slut skulle träda
tillbaka. Men det var lättare sagdt
än gjordt, emedan subsidierna för den
kommande säsongen voro tecknade och
stälda på honom samt kontrakter af
honom uppgjorda med flera solister, kör och
orkester. Kommissionen var
emellertid mycket tillmötesgående, och saken
stäldes slutligen så, att regissören E.
Bollé utnämndes till direktör under
firma Behrens & Bollé.» B. var nu
nominelt deltagare i det nya företaget
och finansielt så tillvida, att af det
eventuela öfverskottet 1886—87 firman
skulle få !7io, Bollé Vio. Denna
öf-verenskommelse föranleddes af de
förluster Behrens lidit under sitt
direktörskap, och hvilka uppgingo till 10,000
fl. Någon redovisning för nämnda sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
