Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
song eller utdelning erhöll B. aldrig,
säger han. Som sångare arbetade han
fortfarande vid operan. I november
under säsongen Behrens & Bollé
erbjöds B. af Lamoureux i Paris (hvilken
hört honom i England) att sjunga
kungens parti vid de tillämnade
»Lohen-grin» -representationerna i Paris följande
vår. B. begaf sig dit i början af
december och var nog förtänksam att
af generalkonsuln Egidius i Amsterdam
skaffa sig pass som »sujet suédois».
Berättelsen om B:s bemötande i det
tyskhatande Paris, der han aldrig kom
att uppträda och der »Lohengrin» blott
en enda gång kunde uppföras, ha vi
förut anfört i förra årets l:a
juni-nummer, som utkom under B:s senaste
gästspel här.
I april 1889 firade Behrens i
Rotterdam sitt 25-års sångarjubileum,
hvar-vid han hedrades med stora ovationer
och skänker. Den festliga tilldragelsen
firades äfven i Haag, Amsterdam,
Arn-heim och Utrecht, öfverallt med samma
prägel af hjertlighet. I början af
maj reste han till Stockholm för att
uppträda i ett antal gästroler å Kgl.
operan. Hvad Behrens nu yttrar i sin
bok om Stockholm och dess opera m.
m. samt om siua konserter här låta vi
honom med egna ord, ehuru med några
uteslutningar, här anföra;
- Det mottagande och den framgång,
som der kom mig till del, var verkligen
lysande. Det nordiska Venedigs
konst-älskande publik firade mig på ett sätt,
som kom mitt hjerta att slå raskare.
Minnen af längesedan försvunna tider
dykade upp hos mig; jag har ju
till-bragt de skönaste åren af mitt lif i
Stockholm, »Mälardrottningen», såsom
den praktfulla staden med rätta kallas.
— Den som en gång berest Sverige
och lärt känna landet med de dystert
mörka barrskogarne, med dess tusen
sjöar och öar drages mäktigt dit igen;
de ljusa sommarnätterna, den italienskt
blåa himlen blifva för främlingen
oförgätliga, och med skalden utropar jag:
»Och hvem det landet en »äng sett,
Han längtar dit, liingtar dit igen.»
Men den, som haft tillfälle att
komma i närmare beröring med kärnfolket
i Sverige, den måste erkänna, att en
ridderligare, intelligentare och dertill
öppenhjertigare nation knappt finnes
på någon annan fläck af jorden.
Under sin högst intelligente konung,
som utan motsägelse är verldens mest
bildade monark, har svenskarne under
de sista decennierna på vetenskapens,
konstens och industriens områden
utvecklat sig på ett sätt, hvartill man i
andra europeiska stater ej finner ett
motstycke. — Den moderna kulturen
har också öfver Sverige sträckt sina
polyparmar, men den blaserade anda,
som så allmänt synes ha på
Central- »Syd- och Vesteuropa tryckt sin
sjukliga prägel, har ännu icke nått
det kraftiga naturfriska slagtet i höga
norden och skall icke finna jordmån
der, så länge öppenhet, redbarhet och
äkta nordisk sinnesart bildar ett
klippfast värn mot invasion af främmande
vekligbet». — Efter ytterligare
smickrande och välvilliga uttalanden i
samma stil om oss och vårt land
omnämner nu Behrens sina konstresor här
sålunda:
»Bland de många konsertresor, som
jag företagit i Skandinavien träda i
förgrunden de, som gjordes tillsammans
med m:me Zelia Trebelli och m:me
Christine Nilsson. M:me Trebelli gjorde
hos den skandinaviska halföns
innevånare fullständig furore och creerade den
till ordspråk blifna »Trebellifebern»,
för hvilken hjertan och portemonnaier
föllo offer. Hon var också en storhet
af allra första rangen. Christina
Nilson hade för sina framgångar i norden
mera att tacka sin nationalitet, och
framför allt sina barndomsöden med
bilden af den barfotade bondflickan som
drog från by till by, från stad till
stad och sjöng sina visor. Såsom
sångerska har jag aldrig kunnat ställa
henne på samma höjd som Trebelli,
ty Trebelli var den klassiskt bildade
sångstorheten, Nilsson helt och hållet
autodidakt. Trots det att hon varit
elev af de förnämsta sånglärare, blef
hon dock i allt hvad hon sjöng och
spelade allt för subjektiv och kunde
aldrig åt sina prestationer förläna ett
fullständigt objektivt oberoende.
Trebelli blef i Stockholm vid hofvet och
i den högre societeten alldeles
undantagsvis firad icke blott för sitt eminenta
konstnärsskap, utan lika mycket på
grund af sitt älskvärda ladjdika
umgängessätt. — Christine Nilssons hela
väsen hade någonting emanciperadt,
manligt; äkta qvinlighet förde hon ej
i skölden. — I Stockholm bodde jag
lilkasora Christine Nilsson på herr
Ca-diers präktiga Grand hotel. I samma
våning som vi logerade Dom Pedro,
kejsaren af Brasilien. Strax efter vår
ankomst blefvo M:me Nilsson och jag
mottagna i audiens hos konung Oscar,
och samma dag begaf sig äfven den
brasilianske monarken till slottet för
att besöka konungen. Dagen derpå
kom kung Oscar till Grand hotel för
att besvara Dom Pedros visit. Nilsson
och jag sågo de kungliga ekipagen
köra fram till hotellet. Nilsson var
nu fast öfvertygad om att kungen skulle
besöka icke blott kejsaren utan äfven
göra en återvisit hos henne,
»drottningen i sångens rike», såsom några
öfver-förtjusta recensenter kallat henne.
Oscar II infann sig emellertid icke hos
divan, och då hans vagn rullade
tillbaka från hotellet, var hon mycket
stött öfver den brist på
uppmärksamhet, hvilken, såsom hon uttryckte sig,
konungen lagt i dagen emot henne
genom att icke besvara hennes visit.
Så långt kan en teaterprinsessas
forblindelse sträcka sig.»
På andra tournéer i Sverige konser-
terade jag med den oförgätlige Henry
Wieniawsky och min sedan blifvande
svärson Richard Henneberg. Jag bör
ej heller förbigå m:me Déméric
La-blache, Lilli Lehmann och
hofopera-sångaren Franz Betz från Berlin, hvilka
äfven gjorde konsertresor med mig i
Sverige. På mina sista resor
medverkade som pianist och ackompagnatör
en ung man från Rotterdam, hr Dirk
Haagmans, som i norden vann stora
sympatier.
Stockholmsoperan, som har haft sina
år af den högsta blomstring, då
konstnärer sådana som Oskar Arnoldson,
Fritz Arlberg, Anders Willman, Louise
Michaeli, Fredrika Stenhammar, Mina
Gelhaar, Charlotte Strandberg och
kapellmästarna Ludvig Norman och
August Söderman verkade vid densamma,
namn, hvilka skulle ha varit en
prydnad för hvilket konstinstitut som helst
på kontinenten, förfogar visserligen icke
nu öfver en sådan elitpersonal, men
intager likväl som konstinstitut en
framstående plats. Dampersonalen eger
äfven nu förträffliga krafter i fruar
Östberg och Edling samt fröknar
Klem-ming och Karlsohn. Herrpersonalen
står ej på samma höjd. Bland den
framstår så till röst, som i kroppsligt
hänseende baritonisten Lundqvist, men
då man har utsigt att återfå den
framstående tenoristen Ödmann, som
öfver-gifvit operan, kommer detta
reengage-ment att fylla en betänklig lucka». —
Som man ser skrefs detta under herr
Ödmanns anställning i Köpenhamn.
Med en eloge till hofkapellmästaren
och operadirektören Nordquist och äfven
ett berömmande ord för kapellm.
Henneberg vänder sig Behrens från
Stockholm och Sverige samt fortsätter sin
Rotterdamhistoria, vid hvilken vi ej
flnna skäl att vidare uppehålla oss,
hvarföre vi härmed afsluta dessa
utdrag. Behrens uppehåller sig, såsom
bekant, för närvarande i Amerika.
(Slut.)
Från Trollflöjten till Parsifal.
TfT^nder denna titel lemnade Ludw.
Hartmann, den i Dresden bosatte
komponisten och musikskrifställaren,
en jemförande skildring i »Sächs.
Lan-deszeitung» för ett par år sedan, och
detta inlägg i frågan om
nutidsmusi-kens förhållande till den
gammalklassiska synes vara af det intresse, att
artikeln förtjenar komma till våra lä
sares kännedom, kvarför den här i öf
versättning följer:
Under det på festspelens kulle
Baireuth den svårmodigt allvarliga Par
sifalmusikens toner ljuda som en själa
messa för den hädangångne mästaren
af nutiden, öppnade Kgl. hofteatern
Dresden ett nytt spelår med W. A
Mozarts evigt UDgdomliga, oöfverträflliga
mästerverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
