Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur har det väl kommit sig, att man
såsom motsatser uppfattat de båda
konst-rigtningar, livilkas högsta spetsar
fram-glänsa i de namn, som öfverskriften
framhåller? Man handlar dermed
snörrätt mot Eichard Wagners egna
konstfilosofiska åsigter. Wagner har aldrig,
under ingen tid och ingen form, sagdt
eller gjort något, som med
nödvändighet stält honom såsom en motsats till
Mozart. Han har beundrat Mozart
såsom den gudomligaste musiker — hans
egna ord — och med obegränsad
vördnad blickat upp till Beethoven. Hafva
under ordfäktningar i tidningar och
broschyrer taktlösheter förekommit,
hvilka med beklaglig kortsynthet upphöjt
det moderna på klassikernas bekostnad,
så var säkert icke Wagner skuld
der-till.
Man får ej förvexla denne store och
praktiskt kloke man med hans adepter
och efterapare. Lika litet som
Wagner skulle gillat att i våra dagar
Bai-reuth blifvit platsen för en fanatisk
sektkult, vid hvilken presterna blifvit
räknade för gudar, lika litet har
Wagner del i den kolossalt dumma åsigten,
att den’ klassiska konsten bragts på
fall genom hans sträfvanden och
framgångar. Det är hög tid att
wagneri-anerna af den gamla observansen
offentligt uttala: att Wagners lära var
genomträngd af den djupaste vördnad för
J. S. Bach, Gluck, Mozart och
Beet-; hoven, att han städse muntligen och
skriftligen erkände den strängaste
kontinuitet i konstutvecklingen och
betraktade sig sjelf endast som en länk i
utvecklingskedjan. Det bästa som
skrif-vits om Mozart och Beethoven härrör
från Wagner, som var lika stor
kritiker, som han såsom skapande konstnär
egde förmåga att sätta en verid i
rörelse. Emot konstens urartande har
han farit ut med berserkaraseri; icke
mot någon före honom blomstrande,
mera betydande konstart.
Erån Trollflöjten till Parsifal — är
då vägen så oerhördt lång, att en
men-niska ej förmår i ett öfverskåda
densamma från utgångs- till ändpunkten?
Äro idéerna i Parsifal upphöjdare än
i Trollflöjten? Olika äro de men ej
till graden skiljaktiga. Parsifal grundar
sig på mysteriet af Kristi
mennisko-blifvande och försoningen genom trons
och kärlekens kraft. Trollflöjten hvilar
på de upphöjda lärorna om sanning
och dygd, rättfärdighet och
mennisko-kärlek. Mål och medel må vara olika,
men i ett kunde Wagner dock ej bjuda
öfver Mozart: i den djupaste
uppfattning af all konsts väsen. De upphöjda
tankar, som Mozart inkarnerat i
Trollflöjtens prestkörer, de gripande
underbara tonerna i hans Requiem, — de
stå så högt öfver det verkligas verld, att
det enda en framtida tonkonst kan
förmå består i fullföljandet af Mozarts
tankar.
De der i Bayreuth veta ingenting
härom. Men Wagner sjelf har vetat
det; han har bet3’gat och lärt: det
fins blott en Mozart. Hvad som
tilldrog sig efter Mozarts död var en
naturnödvändighet. Uttrycket för det
rent musikaliska var genom honom
ut-tömdt. Den omedelbara
gudomligheten i hans melodier, hvilka liksom solen,
stjernorna och blommorna S3’ntes
skapade för att bevisa Guds närvaro i
naturen, har aldrig åter uppnåtts. Den
förtrollande skönheten hos Trollflöjtens
och Requiems musik är en gränssten
i menniskoandens historia.
Generationer skola i helig vördnad akta sig
sig för att vilja rubba detta råmärke.
Då denne gudomlige musiker dog,
måste konsten söka sig andra vägar.
Hennes naiva, l3Tcksaliga barndom var
förbi. Smärtan, beräkningen,
grubbleriet drogo in i tonkonstens
konungarike. En titan, Ludvig van Beethoven,
förde sedan spiran i den verlden, som
nu icke utgjordes ensamt af
blomsterrika fält, utan der underbara djup af
tänkande och metaf3’sik nu öppnade
sig. Likasom, Beethovens tid var
upp-fyld af de väldigaste strider på det
andliga och politiska området, så är
också hans musik af öfverväldigande
makt och bringar en inre verld i
skak-ning. Beethoven var Mozarts
nödvändiga komplettering. Men de, som
skapade efter eller vid sidan af dessa,
saknade all generel egendomlighet.
Schubert kan man fatta som mozartian
(likasom i lägre grad äfven
Mendels-sohn); i väsentligt hänseende också C.
M. v. Weber; Rob. Schumann deremot
och Rich. Wagner stå direkt under
Beethovens inftytelse. Wagner står
emellertid (frånsedt de många
skiljaktigheterna dem emellan i deras konst)
framför Schumann i den samtidiga
anslutningen till Mozart. Efter
Beethovens mönster är hos Wagner
intentionens storslagenhet, tankens djup och
rikedom. Men trots allt grubbleri,
trots Schopenhauer och Edda filosofi,
låg dock hos Wagner förborgad något
af Mozarts intagande barnslighet. Att
båda, Mozart liksom Wagner i sina
sista sceniska verk afsågo den ene den
filantropiska, den andre den religiösa
förlossningen ur ondskans våld, deri
ligger väl blott en tillfällig likhet.
Vigtigare är deremot gemenskapen i
de båda stora musikernas böjelse för
det barnsliga. Dock får man härvid
ej tänka på Parsifal och det nu varande
Baireuth. Men Siegfried och
Rhein-gold — äro de icke likasom ekon af
den mozartska trollsagokonsten ? Så
kommer man till den ganska märkliga
upptäckten: Hvad Rich. Wagner i
särskilda, sinsemellan helt olika verk
sökt och uppnått, det finnes hos Mozart
förenadt i ett verk. Siegfried och
Parsifal hafva sin gemensamma förebild i
Trollflöjten.
Och här beröra vi tillika skiluaden
mellan konstskapandet förr och nu:
Mozart var icke ensidig såsom efter
honom redan Beethoven var och i hög-
sta potens Rich. Wagner. Den
utomordentliga segheten hos Wagner i
fasthållande af det en gång funna, hans
ändlösa längder, den af honom odlade
förmågan att åstadkomma en f\’sisk och
ps3’kisk utmattning, allt detta ger hos
Mozart vika för hans snilles
obeskrif-ligt vexlande rörlighet. I samma
andedrag de älskligaste tokerier,
utkläd-ningar och trollerier såsom för att roa
barn, och så den djupaste, mest
gripande andakt i frimurareritual!
Wagner har deremot delat detta: etiken åt
Parsifal, sagan åt Siegfried.
Wagner har trott sig fått ärfva
huf-vudsumman af sin förmåga från
Beethoven, och det heliga allvaret, de
»ti-tanlika» idéernas fasthållande bekräftar
den åsigten. Som filosof står Wagner
Beethoven så nära som möjligt. Men
Wagners hinnor är icke beethoveniausk;
den pekar på Mozart. Afven när
Beethoven ler, bringar han en att darra,
såsom lians scherzon i S3’infonierna
bevisat äfvensom bizarrerierna i hans sista
stråkqvartetter. Deremot är Wagners
humor i Siegfried dramat äkta
mozar-tisk. Det är den Rcksaliga glömskan
af verklighetens hela elände. Så klara,
ljusa och glädjestrålande, som Troll
flöjtens sånger, återljuda Siegfrieds i
våra efter fantasi törstande hjertan
Den t3’ska sagan med sina naiva orim
ligheter och vishetsrika bakgrund upp
lefver i båda mästarnes toner, i Mozarts
Trollflöjten som i Wagners Siegfried.
Dock -—- medlen äro ju hos båda
tonmästarne så olika. Ja, hvem kan
bestrida det. Inom den diatoniska
skalan har Mozart uppnått detsamma,
livar-till Wagner bi-höft hela berg af
enhar-monik ‘>ch kr,matik. Illa nog; men
den moderne konstnären kunde icke
annorlunda, och det är ett
fattigdomsbevis för den pseudoklassiska kritiken,
när den kastat ut mot Wagner den
besk3’llningen, att han användt för
m37cket medel. Nu har allmänheten
vant sig vid det förr utomordentliga,
och vi betrakta det beklagansvärda
hopandet af konstmedel såsom
någonting vidt skildt från klassikerna, emot
hvilket den moderne tonsättaren står
maktlös, då han ej kan undvika
detsamma.
Upphör då ändtligen att betrakta
Wagner och Mozart såsom »motsatser».
Om man i Baireuth hör »Parsifal», i
Dresden »Trollflöjten» eller i Hamburg
»Fidelio», så är det en konst, snillets
konst. Talangernas konst må vara hur
skiftande som helst. Denna plockar
flitigt ihop de brokigaste stycken, och
allt hvarmed den tyckats behaga är
efter ett par år förgätet, bortblåst,
liksom »hade det aldrig varit till». Men
snillets konst, på hvilken afund och
småsinne i alla tider naggat — det
gäller Beethoven och Mozart likaväl
som Wagner — denna konst sluter
sig strängt inom sig sjelf: den har
sin rot i hjertat hos dem, som skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
