Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theorie der Musik», är inspireradt af
Munch af Kosenschöld, kan
undertecknad ej afgöra, enär det varit mig
omöjligt att öfverkomma denna bok, som
ntgafs 1852, således fyra år efter den
svenske fysikerns publikation. Enligt
den redogörelse, som en författare i
Mendel-Reissmanns musiklexikon (art.
Temperatur) lemnar öfver Opelts teori,
befinnes den emellertid vara alldeles
densamma som M. af R:s. Samme
artikelförfattare anmärker mot teorien,
att den väl skiljer mellan Cis och Des,
Dis och Es etc., men låter Fes och
Eis, Ces och His sammanfalla, hvilket
redan ensamt låter denna temperatur
synas obrukbar, då identiteten af sådana
toner är musikaliskt orimlig; vår
notation utbyter vid enharmoniska
förvex-lingar aldrig Fes eller Ces mot Eis
eller His, utan alltid mot E eller H.
Och mot alla system med mer än 12
toner riktar samme förf. denna
general-amnärkning: »Liksväfvande tempera-
turer med så stor kvintcirkel tillhöra
naturligen blott den teoretiska
betraktelsen och sakna verklig betydelse för
musikalisk praxis, för hvilken, så vidt
den afser instrument med fixerad
intonation, det vanliga systemet med 12
tonsteg hittills ensamt är erkändt såsom
det bästa.»
Detta »ensamt erkända» system är
emellertid lika litet odeladt gilladt, som
det är synnerl igen gammalt.
Uppfostrade som vi äro i den vanliga
liksväfvande temperaturen, äro vi alltför
mycket böjda att förbise, att först S.
Bach genomförde det konsekvent i sitt
»Wohltemperirte Clavier», men n. b.
endast för klaveret, icke för orgeln,
der han ännu förutsätter en äldre
temperatur, hvadan han ock i sina
orgelkompositioner i regeln icke använder
några aflägsnare tonarter med många
förteckningar. Annu vid Mozarts död
var liksväfvande temperatur icke
allmänt anbragt på tyska orglar; i
England tillämpades densamma på orgel
först 1854, och i Spaniens orglar lär
den ännu i dag icke vara införd!
Men hvem skulle å andra sidan kunna
tro, att idén med nitton toner är 300
år gammal? Vägledd af en notis hos
Helmholtz, slog jag upp Prætorius’
Syntagma (II, V’olfenbiittel 1618, Neuer
Abdruch Berlin 1884, s. 75) och fann
der en beskrifning på ett harmonium,
»i hvilket ej allenast alla halftoner allt
igenom voro fördubblade, utan äfven
en särskild halfton inskjuten mellan e
och f samt h och c.» Att detta just
är Munch af Rosenschölds idé, ser man
genast, och det lemnas utom allt
tvif-vel, då Prætorius straxt derpå
uppräknar de befintliga tonerna, hvilka äro
alldeles desamma som den svenske
vetenskapsmannens (C, Cis, Des, D, etc.)
I sjelfva verket ligger det ganska nära
till hands att fördubbla ’alla svarta
tangenter och inskjuta en ny tangent
mellan två och två hvita, och det
finnes ingen anledning misstänka, att icke
den svenske fysikern kommit på sin
I idé sjelfmant, utan kännedom om
an-! dras, liksom detsamma äfven är möjligt
beträffande tysken Opelt. I en punkt
j måste Munch af Rosenchölds harmonium
I vara olikt det af Prætorius beskrifna,
nämligen deri att det senare svårligen
kunde vara liksväfvande tempereradt,
utan sannolikt efter någon utvidgad
princip af den då allmänt rådande
»medel-1 tonstemperaturen».
Denna temperatur, som gick ut på
j att hålla kvinterna något för lågt, men
terserna rena (och således var
öfver-lägsen vår, som gör terserna för stora),
var fullt tillfredsställande, så länge
man icke använde någon aflägsnare
ton-’ art än B dur på b-sidan och A dur
; på korssidan, ty då behöfde man inga
andra toner än de på den tidens
tolf-i tons-klaviatur vanligen befintliga: C,
; Cis, D, Es, E, F, Fis, G, Gis, A, B, H,
men icke deras enharmoniska
förvex-lingar, således aldrig något Des eller
| Ass eller Ais o. s. v. Men då med
[ tiden tonarterna utvidgades och sist
I nämda toner äfven blefvo nödvändiga,
så såg man närmast ingen annan utväg
än att antingen fördubbla tangenterna
på sätt Prætorius beskrifvit (hvilket
är ett enstaka undantag), eller ock
öf-vergå till en »oliksväfvande
temperatur», d. v. s. stämma de hvita och mest
använda tangenterna någorlunda rent,
men i stället hopa orenheterna på de
svarta, hvilka derigenom blefvo så
missljudande, att de kallades »vargtoner»
och ådrogo sig följande vitsord af
Prætorius: »Det är bäst att vargen med
sitt vidriga tjut stannar i skogen och
icke förderfvar våra harmoniska
samklanger». Ju mera de svarta
tangenterna måste anlitas, dess mera
outhärdligt blef småningom detta system, och
denna omständighet var just anledning
till uppfinningen af den »liksväfvande»
temperaturen, som fördelar orenheterna
jämt på alla intervall (utom oktaven),
hvarigenom de märkas mindre.
Att således — med bibehållande af
12 toner—den liksväfvande
temperaturen var ett önskvärdt framsteg
ut-öfvar den oliksväfvande, derom är ingen
fråga. Men väl kan det ifråga sättas,
huruvida densamma bör vara allena
berättigad, eller huruvida icke
åtminstone för vissa ändamål, t. ex. utförande
af äldre musik, en renare stämning
vore önskvärd. Helmholtz är emot all
temperering och vill ha så stor renhet
som möjligt. Han frågar ej utan skäl,
hvarför just all musik skall rätta sig
efter tangentinstrumenten med bunden
intonation, då likväl både sång och
orkester kunna göra sig oberoende af
temperatur, enär i sång och
stråkinstrument intonationen är fullt fri, i
träinstrument åtminstone kan något
modifieras och i messingen hvilar på
naturtonerna. Han påminner om, att den
för sin renhet berömda sången på
Pa-lestrinas tid inöfvades efter monokorden,
hvilken efter Zarlino var stämd i na-
turtoner. Han påpekar, att den
engelska »tonic sol fa association»
uteslutande sjunger efter gehör, och att
sam-spelta stråkkvartetter eller mansröster,
som göra sig oberoende af pianot, kunna
ernå en häpnadsväckande renhet.
Försök att på tangentinstrument
åstadkomma större renhet hafva ej heller
saknats äfven efter Munch af
Rosenschölds tid. Helmholtz lät åt sig
konstruera ett harmonium i och för
vetenskapliga experiment, med 34 toner i
oktaven. Thompson bygde en
enharmonisk orgel med 40 pipor för oktaven,
och Poole en dylik med 78 pipor.
Bo-sanquets harmonium har 53 intervall
i oktaven, så ordnade bakom och öfver
hvarandra, att oktavens bredd ändå
icke är större än den vanliga. Det
senare är äfven fallet på den nyaste
uppfinning af nämda art jag sett
be-skrifven, nemligen det i Allgem.
JIu-sikzeitung n:r 5 d. å. omtalade
harmonium med 26 toner i oktaven och
enligt uppgift matematiskt ren stämning,
konstrueradt af en ung japanesisk lärd,
d:r Shohé Tanaka. För att med så
få toner som 26 kunna ernå absolut
ren stämning, var naturligtvis en
särskild inrättning nödig, och den består
i en transpositionsmekanism,
hvarme-delst samma renhet, som är egen för
normaltonarterna C dur och A moll,
öfverföres på alla andra tonarter: man
ställer en visare på D, spelar på
tastaturen i C dur, så klingar stycket rent
i D dur, o. s. v. Prof. H. Schröder
i Berlin har afgifvit ett utlåtande om
Tanakas harmonium, hvari det bl. a.
heter, att durtreklangen är så
underbart skön och ren, som på intet
tempereradt instrument är möjligt, men
att deremot förminskade septackordet
och öfverstigande treklangen klinga så
fult, att de ej kunna användas (äfven
Helmholtz fann på sitt harmonium
förminskade septackordet outhärdligt).
Det vill således synas, som skulle
den moderna instrumentalmusiken,
hvilken är beräknad på liksväfvande
temperatur och mycket rör sig med
öfverstigande och förminskade ackord,
enharmoniska förvexlingar m. m., vara
föga betjent med renare stämning. Men
detta hindrar ej, att en sådan kunde
med fördel införas för äldre musik,
som ieke var beräknad på liksväfning,
t. ex. Bachs och Händeis orgelsaker,
äfvensom för pedagogisk öfning af
gehöret. Ur denna synpunkt må vi
önska slutlig framgång åt de många
dit-hörande akustiska experiment, till hvilka
äfven en svensk fysiker med heder
och fyndighet bidragit.
A. L.
Den falskaste, Nestray säger i ett
af sina stycken, att större falskhet fins
ej, än den hos en gosse som — spelar
violin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
