Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestående i att finna
nödhjelpsfinger-sättning. Med otrolig påhittighet visste
lian att fördela stora grepp på begge
händerna.
Men de stora greppen trotsa ju ofta
hvarje påfund, och aldrig har jag sett
någon ha så stort bekymmer och besvär,
som Janko med Chopins Etude i A
moll (op. 10 n:o 2). Då han absolut
ville spela den moderna pianomusiken
och ej kunde uppnå det fulla
herraväldet deröfver, förlorade den äregirige
ungraren humöret, grämde sig deröfver,
absolverade sina andra studier i Wien
och reste till Berlin för att utbilda sig
till matematiker under Helmholtz. Men
den vackra framtid hans flit, ypperliga
anlag och inflytelserika familj anvisade
honom kunde ej förqväfva hans
konstnärliga längtan, och plötsligen föddes
i hans själ en tanke, som på nytt
lif-vade hans hopp att blifva en virtuos
med fullt herravälde öfver den moderna
pianomusiken.
Problemet måtte kunna lösas på ett
annat sätt, än det hittills brukliga.
Är handen för liten för pianot, så måtte
detta vara för stort för handen. Alltså
måste pianot ombildas. En dag kom
Janko till mig och visade modellen till
sin nya klaviatur. Jag blef alldeles
förskräckt öfver att han ville ändra
den århundraden gamla formen, och
helt ängslig åhörde jag min käre väns
och elevs förklaring öfver det nya
systemet. Men då Janko med
öfverty-gande klarhet utvecklade fördelarne af
den nya tangentordningen och fasthöll,
att vid sidan af något aldrig så
förträffligt gammalt dock ofta kan tänkas
något värdefullt nytt, kände jag min
afsky öfver den, som jag först tyckte,
förmätna idén efter hand försvinna.
Den vördnad, hvari jag uppväxt, för
pianokonsteus stormän: Bach, Handel,
Scarlatti, Haydn, Mozart, Beethoven,
Clementi, Hummel, Moscheles, Weber,
Schubert, Mendelssohn, Chopiu,
Scliu-mann, var så djup, att dessa tycktes
mig liksom stå upp ur grafven och
vinka åt mig en varning.
Det oaktadt tordes jag ej fördöma,
men sökte ännu värja mig med att
förbehålla mig domen till dess jag hört
tonen hos den nya modellen, och Janko
tog genast i tu med arbetet. Med
biträde af en rask snickare i hemmet
hos hans fader, som var godsförvaltare
hos grefve Esterhazy, blef en modell
med toner till tangenterna färdig.
Tonredskapen voro de från barninstrument
bekanta tunna stålskifvorna; det var
ett mycket naivt instrument, men man
hörde dock stämda toner. Flere
klangfigurer och det förut omöjliga
kroma-tiska glissandot måste väcka
uppmärksamhet. Modellen förevisades en
pianofabrikant, som i många år med stor
oegeunytta men utan framgåug offrat
mycket på att föra nya uppfinningar
ut i veriden. Men han afslog att bygga
det föreslagna instrumentet, i det han
menade att detta aldrig skulle kunna
tillåta ett precist spelsätt på grund af
några tangenters allt för stora längd,
och derför att tangenterna skulle gå
strålformigt ut från hvarandra, hvilket
måste medföra brist på egalitet i
spelsättet.
Svårigheterna förstod jag men ej
deras oöfvervinlighet, då man ju icke i våra
dagar misstänker en menniskas för
stånd, ifall det talas om att i Europa
per kabel pröfva en orgel, spelad i
Amerika. Redan intresserad för saken
bad jag min vän
hofharmoniumfabri-kanten Kotykiewicz att bygga ett
harmonium efter Jankos system. Det är
denne dugtige man, som först har
hedern utaf att ha trädt inom skrankorua
för Janko. Hur glad blef ej denne,
då han i sitt hem Totis i Ungern
mottog det väl förfärdigade harmoniet.
Men första glädjen blef kort. Den
mängd möjligheter, i stället för
visshet, dem instrumentet erbjöd, det ännu
felande systemet för fingersättning, de
oändliga försök, påträngande nyfikenhet,
dumma och hånande anmärkningar, som
han underkastades af åtskilligt folk i
den lilla staden — allt bidrog att göra
lifvet surt för Janko och beröfva honom
glädjen öfver att se sin idé lyckligt
realiserad.
Medan oankö nu icke är långt ifrån
att vara sin hembygds stolthet, kunde
stadens goda folk den tiden inte få i
hufvudet, att en talangfull man i en
god ställning öfvergaf en efter allt
utseende lysande lefnadsbana för att
månader i ända hänga näsan öfver ett
tokigt instrument, på hvilket han icke
kunde spela någorlunda flytande ens så
mycket som ■ Acli, du lieber Augustin!»
Men Janko höll ut; efter hand började
han andas friare och med pilgrimskören
ur »Tannhäuser» gjorde han sitt inträde
i musikverlden. Redan med detta enda
stycke hade han den lycksaliga
förnimmelsen, att hans dröm om ett verkligt
framsteg i musiken blifvit en sanning.
Så som han hade ingen förut på ett
simpelt harmonium gjort en sådan
verkan med denna pilgrimskor. Nu gick
det raskt framåt. Det ena stycket
instuderades efter det andra, och ett år
derefter uppträdde Janko offentligt i
Wien och gjorde sin uppfinning gällande
med ett hittills ohördt spel. Allt
erkännande och all beundran ändades
dock med det spörsmålet, om
uppfinningen med samma fördel kunde
öfver-föras på pianot.
Men ännu ville ingen pianofabrikant
bygga ett instrument efter det nya
systemet, ehuru uppfinningen syntes
långt vigtigare för pianot än för
harmoniet eller orgeln, der ett enda
registerdrag kan bringa flere toner att ljuda
på en gång. Omsider anmälde sig dock
Rud. Willi. Kurka, som byggde det
första pianot efter det nya systemet,
och som hade den lyckiga idén att
inrätta den nya klaviaturen så, att den
kan anbringas i vanliga pianon på så
vis, att man efter behag kan vexla
mellan den nya och gamla klaviaturen.
Denna förbättring följes nu för det
mesta. Hr Kurka öfvertog
fabrikationen och lenmade konstruktionen fri,
emot att få uteslutande rättighet till
fabrikationen i Osterrike-Ungern för
fem år. I oktober 1885 var
instrumentet färdigt, och d. 25 mars 188G
gaf Paul von Jaukö sin första
piano-konsert i Wien med följande program:
Orgelfuga af Bach, Rhapsodi i G moll
af Brahms, Sonat i B moll och Etyder
af Chopin, »Erlkönig», *Wanderer»,
»Spinnerliei» af Schubert-Liszt,
Ungersk Rhapsodi af Székely,
»Pilgrimskor» af Wagner, Valse ur Delibes
»Nai-la», för det nya pianot af Janko.
Uppfinnaren hade segrat. Konserten väckte
stor sensation. Sedan dess har
Jankö-pianot vunnit inånga vänner och
ytterligare förbättring.
Paul von Janko är född d. 2 juli
1856 i Totis i Ungern.
––––-
Vilkoren för en god
sångundervisning.
Af Josrf Sittard.
II.
^jjäur lärjungen gjort sig förtrogen
med de i förra artikeln uppstälda
grundlärorna, så börjas nu med
utbildning af mellanregistret; detta omfattar
de toner, som ligga naturligast för
rö-steu oeh utan all ansträngning kunna
anslås. Utbildningen af detta register
är den enda rigtiga basen för en
rationel sångundervisning; hvarje
onaturlig forcering af organet uppåt eller
nedåt kan ha röstens förlust till följd.
De första öfningarna böra hålla sig till
hexackordet, sextonsföljden, och dessa
toner vidare öfvas på alla vokaler.
Men härvidlag bör man iakttaga två
saker. Först och främst låter man
eleven sjunga dessa toner jemnt och
med samma styrkegrad under åtlydande
af de redan gifna föreskrifterna, vidare
bör han återigen försöka sjunga med
mörk klangfärg, i falsett och utan
ändring af läget eller koloriten sedan
öfvergå i bröströsteu; struphufvudets
ställning får emellertid icke det ringaste
förändras. Är tonen inne i
bröstregistret måste struphufvudet höjas, svalget
vidgas, hvarigenom en ljusare
klangfärg bildas. Vid aftagandet erhåller
brösttonen en något mörkare
schattering, struphufvudets ställning blir lägre
och dess öfversta del, alltså pharynx,
drager sig tillsammans för att vid den
nu inträdande registervexlingen undvika
tvära ryck. Härefter går eleven
långsamt från bröstregistret öfver till fal
setten, utspänner pharynx och låter
tonen så småningom förklinga.
Alldeles förkastlig anse vi den af flere lärare
anbefalda häftiga tonansatsen; derigenom
icke allenast förbrukar eleven en onö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
