Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tifonislc davidisk psalmsång, s. k. cantika,
ambrosianska och gregorianska hymner
ocii vanlig psalmsång. I deras
historiskt gifna form höll han strängt på
att dessa gudstjcnster skidle bibehållas.
Dessutom gaf ban äfveu fullt liturgiskt,
berättigande åt den efter folkvisans
urbild si rofiskt- metriskt bygda
församlings-sången på modersmålet. Till
för-samlingarnes tjenst utgåfvos ständigt
nya och tillökade sångböcker med
melodier uti, och deras nytta visade sig
uti ökad kraft och fulltoninghet vid
församlingssåugen. Slutligen hyllade
han äfven den flerstämmiga körsången
och gaf äfven den liturgiskt
berättigande. Sjelf bade han i sitt hem en
liten sångförening som med förkärlek
föredrog Josquiu de Prez’s och Senfl’s
mångstämmiga körer. Den första
lutherska körsångboken för kyrkan och
den högre skolan utgafs också redan
1524 af Luthers vän Johan Walter.
Förf. skildrar härefter utförligt huru
detta, under Luthers tid så blomstrande
andliga musiklif efter
reformationstide-hvarfvets slut småningom aftynade och
urartade. Orsakerna till detta förfall
söker han} i kyrkliga stridigheter,
instrumental- och vokalmusikens rika,
konstnärliga utveckling, (den moderna
operan, den Bach’ska passionsmusiken
och det Händelska oratoriet) hvilken
drog sinnet bort från de gamla enkla
formerna. Orgelns utveckling och det
i jemnbredd dermed gående
virtuos-raessiga orgelspelet bidrog äfven i sin
mån att minska intresset för den enkla
rytmiska kyrkovisan, hvilken nu sä
småningom började »utjemnas» till den
släpiga koralform vi nu hvarje söndag
få till lifs i våra kyrkor. J. S. Bach
var snart sagdt den ende bland
ton-sättarne, som eguade sina krafter åt
den lutherska kyrkan, de öfriga hade
operan och de katolska körmessorna
helt och hållet eröfrat åt sig.
Efter att sålunda hafva berört den
lutherska kyrkosångens historia i
Tyskland öfvergår förf. till en kortfattad
redogörelse för dess öden i vårt land,
hvarefter han låter följande
beaktans-värda ord undfalla sig;
»Afofvanstå-ende hastiga historiska återblick torde
tydligt framgå, att historisk
sakkännedom är en oundgängligt nödvändig
förutsättning för kyrkosångens
upphjel-pande i äkta luthersk anda. Om
flertalet prester och organister icke redan
äga sådan tillräcklig historisk
sakkännedom i fråga om hvad som är
kyrkosång i äkta luthersk anda, och derföre
förfäkta meningar, som gå åtskiljs i
många riktningar, så är det ju ej att
undra öfver, då någon egentlig,
obligatorisk eller frivillig, kurs i
kyrkosångens historia (dess musikaliska sida
nämligen) ej ingår vare sig i
prest-eller organistbildningen. Saklig insigt
häri kunna båda parterna således
endast vinna genom att studera den
hithörande musikhistoriska litteraturen».
Efter att sedan hafva framhållit
namnen på flere af dem, som på
senare tid genom litterära och
musikaliska arbeten bidragit till denna
litteraturs riktande och frågans
framåtskridande, samt nämt en mängd utländska
författare och deras arbeten till ledning
för dem som vilja kasta en djupare
inblick i denna vigtiga sak, afslutur
han sin lika intressanta som lärorika
skrift med en liteu historia, som visar
med hvilket stort intresse den kyrko
musikaliska frågan i Tyskland på senare
tid omfattats.
An en gång uppmana vi hvar och
en med intresse för kyrkosångens
höjande i vårt land att taga del af denna
hr Noréns broschyr! Den skall
klargöra mångens i kyrkosångsfrågan
grumliga tankar.
Med glädje se vi af ett par ställen i
brochyren antydt att förf. inom en ej
allt för långt aflägsen framtid med en
utförligare afhandling i samma sak
ämnar återkomma. Vi kunna ej annat
än till dess helsa honom välkommen
åter, då vårt språks litteratur i allt
hvad musik heter ju är skäligen klent
tillgodosedd.
Hugo L—t.
Vilkoren för en god
sangundervisning.
Af Josef Sittard.
III.
5S;m också i våra dagar koloraturen
icke kan anses för det högsta
målet i samma grad som under
föregående århundraden, så är densamma
likväl ej utan vigt såsom röstbildande
faktor, ty utan röstens böjlighet och
lediga rörelse kan sångaren icke i den
långsamma, utdragna sången
åstadkomma någonting fullkomligt. Men äfven
för uppnående af större välljud och
större mjukhet i tonen, särdeles i
fråga om röster, som af naturen äro hårda,
hafva dessa öfningar varit rent af
nödvändiga. Såsom vigtiga förberedelser
till denna högre utbildning af organet
ha vi redan lärt känna messa voce’t
och den gradvisa anknytningen till
hvarandra af flere toner, att börja me 1
i skalans omfång. Härtill kommer
också det språngvisa fortskridandet i
omfång af ters, qvart, qvint o. s. v.
Dessa öfningar har eleven att utföra i
småningom tilltagande hastighet.
Såsom förträfflig till åstadkommande af
en lätt rörlighet hos organet och
tilllika såsom en god förskola till drillen
kan följande öfuing tjena. Man
sjunger de båda första intervallen i
dur-skalan strängt bundna en takt igenom,
först såsom fjerdedelar, sedan som
åttondedelar och sist som sextondelar i
ett, utan ny andheratning; dessa
se-kundöfningar utföras genom hela skalan
i upp och nedgående rigtning och i
allt hastigare tempo, sedan öfve man
på samma sätt förbindelsen mellan
ters-qvart- qvint- och sextgångar, äfven i
moll. Beherskar eleven någorlunda
säkert dessa gångar, så fördubblar och
tredubblar man takten. Tillika låte
man eleven sjunga igenom skalan flere
gånger upp och ned i samma andetag
och utsträcka omfånget småningom ända
till decitnan och duodeciman.
Passagerna böra äfven sjungas i omvänd
ordningsföljd.
En nyttig och genom praxis
stadfästad förberedande öfning i fråga om
prydnader, sådana som förslag,
dubbelslag, pralldrillar och mordenter, är
följande: eleven ans’år t. ex. ettstrukna
c, håller länge ut detta och anslår
sedan den andra ton, först sekunden,
kort och bestämdf, samt vänder sedan
åter till c. Denna öfning, som äfven
sjunges i skalans större intervallafstånd
upp och ned, således i stora och små
terser och sexter, i förminskade, rena
och öfverstigande qvarter och qvinter
utföre lärjungen i ett andetag flere
takter igenom. Hvad den kromatiska
skalan beträffar, bör denna först öfvas
i hexakordets omfång och i organets
midtelläge, först långsamt sedan allt
hastigare. Hit höra äfven hastigt
utförda tonträffningar i septima-
nona-och decimasprång; äfven de förminskade
och öfverstigande intervallen böra
beaktas.
En vacker, åt alla sidor afrundad
drill är kronan på en stämmas tekniska
utbildning, men den når sällan till
högsta fullkomling. Lättast sker det
hos sopranröster, emedan stämbanden
här äro smidigare och tunnare, hvarför
de bättre egna sig åt hastigt utförda
svängningar. Svårast faller sig en vac
ker drill för alt- och basröster, dock
måste äfven dessa underkastas dugliga
drillöfningar, då dessa väsentligen
bidraga till röstens smidighet.
När skall lärjungen göra bekantskap
med sånglitteraturen? Detta beror på
de framsteg han gör. Dillettantiskt,
ja rent af lättsinnigt kan man kalla
det, då läraren redan vid de första
lektionerna låter eleven sjunga sånger
och arier eller efter ett par veckor
in-öfvar opera och oratoriepartier Detta
förekommer oftare än man tror. Blå
sånganlagen vara aldrig så betydande
och framstående, utan allvarligt och
grundligt skolande af organet kan ingen
sångare, han må af naturen vara så
rikt utrustad som helst, åstadkomma
en konstnärlig framställning i ordets
sanna bemärkelse.
Han kan under do första åren genom
sina utomordentliga röstmedel besticka
åhörarne, alltför snart skall likväl den
tid komma, då organet förlorar sin
klang och alla de skador och brister
yppa sig, hvilka ha sin rot i organets
felaktiga behandling. Ingen lärare
förmår skapa röster, men att utveckla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
