Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liskt-dramatiska dikten klart för sig, att
de skärande dissonanserna i partituret
lia ett berättigande, ty nu uppburos
de och förklarades af den sceniska
aktionen, utan hvilken de blifva
endast abnormiteter, icke vältaliga uttryck
lör tonskaldens innersta tanke. Hvad
som icke minst väcker berättigad
beundran för Leonard Labatts återgifvande
af denna den svåraste af alla
lyriskt-dramatiska uppgifter är den i sanning
ofantliga kroppsliga kraft, hvarmed den
icke längre unge sångaren uppbär den
i ordets egentliga bemärkelse kolossala
scenen.» Förf. anmärkte i sin skildring,
skrifven efter sångarens sista
engagement vid vår opera 1888—84, att
> det trägna arbetet på en af utlandets
förnämsta och största operascener
naturligtvis icke gått spårlöst förbi äfven
för hans starka och uthålliga stämma
— han är ju icke längre i sin första
ungdomliga styrka — men om också
icke rösten längre står på höjden af
sin skönhet, så står likväl konstnären
på höjden af sin medvetna och skapande
förmåga», och vi ha nu fått bekräftelse
på att han ännu är i stånd att
imponera med sin mäktiga stämma och en
stor både vokal och dramatisk talang
i framställningen.
Från Labatts första uppträdande här
efter sin förut omnämnda debut minnas
vi i första rummet hans förträffliga
utförande af Vasco de Gama i
»Afrikanskan», och hans Masaniello; han
sjöng då äfven, ehuru ej med samma
lycka, Faust i Clouuods opera, vidare
Horace i »Sylvia», Armand i
»Vattendragaren» m. fl. partier. Med beröm
kunna äfven nämnas hans Harald i
Halléns »Harald viking», Profeten,
Trubaduren, Raoul, Rolf i
»Vikingerne» af Hallström och såsom särskildt
ypperlig hans Eleazar i »Judinnan».
Leonard Labatt, hvars fader var
to-baksfabrikör och bosatt i Stockholm,
är född här d. 4 dec. 1838. Han
egnade sig till en början åt
handels-ståndet och var chef för en modeaffär
härstädes åren 1863—67. Emellertid
hade han vid flera tillfällen, i
synnerhet på Harmoniska sällskapets
konserter, väckt uppmärksamhet för sin
kraftiga tenorröst, hvilken han utbildade
under Jul. Giinthers ledning med det
kända resultatet, att han öfvergaf
handelsyrket och blef operasångare.
Efter ett par års verksamhet vid
stockholmsoperan drogs hr Labatts håg
till de stora scenerna i Tyskland hvars
språk han såsom tysk till härkomsten
var mäktig. Den 17 aug. 1868
debuterade han sålunda på K. operan i
Dresden såsom Vasco och blef genast
engagerad der på tre år. Genom
teaterns brand 1869 kunde Labatt lösgöra
sig från Dresden för att antaga ett
engagementsanbud från den kejserliga
operan i Wien, der han äfvenledes i
Vascos rol debuterade i juli 1869 med
den framgång, att han på tre år blef
fäst vid denna scen. Engagementet
förnyades ytterligare tre gånger, så att
han tillsammans i 14 år var anstäld
rom förste och ende hjeltetenor vid
kejserliga operan, hvilket, beträffande
en så stor och ansedd scen som denna,
visar att hr Labatt der betraktades
såsom en capacitet af hög rang. Bland
partier, som b an infört på den nya
kejs. operascenen kunna nämnas
Pol-lion i »Norma», Tannhäuser, Fra
Dia-volo, Eleazar i »Judinnan», alla 1870.
Aret derpå sjöng han titelrolen i
Wag-ners »Rienzi» som d. 30 maj 1871
för första gången uppfördes i Wien.
Under följande decennium sjöng han
vidare i »Iphigenie aufTauris»,
»Iphi-genie auf Aulis», »Die Folkunger»,
»Die Walkyre», »Armide»,
»Idomcn-eus», »Medea». Det första
Wagner-parti han sjöng var Walter von
Stol-zing i »Mästersångarne i Niirnberg»
d. 21 jan. 1868, hvilket af honom
kreerades i Dresden. I nov. 1875
sjöng han Tannhäuser under Rich.
Wagners personliga ledning på
Wien-operan och i sept. 1881 sjöng han
denna rol endast i Wien för 100:de
gången. Samma antal representationer
uppnådde hans Vasco de Gama i nov.
1876 och Eleazar i dec. 1882.
Lohen-grin, Profeten och Raoul har han vid
detta lag sjungit öfver 90 gånger.
Efter slutet af det omnämnda
engagementet här i Stockholm i början af
1880-talet sjöng han i Hollands
förnämsta städer och gästade 1886—88
i flere tyska, såsom i Bremen etc.,
äfvensom i Prag. 1888 — 89 reste han
med impressarion Strakosch på en tourné
i Nordamerika. Truppen, som bestod
af 80 personer och hade till
primadonna den berömda sångerskan miss
Kellog, uppträdde då i Newyork,
Brooklyn, Montreal, Chicago, Boston,
Washington och en mängd andra af
Nordamerikas största städer. I vårt sista
nummer för år 1888 omnämnde vi från
denna hans tourné, att han i Boston
blifvit mycket firad såsom Manrico i
»Trubaduren», och att kritiken i
amerikanska pressen berömde honom såsom
»en artist af första rangen». Utom
sina nämnda gästuppträdanden å vår
opera erinra vi att han äfven åren
1871—78 och —82 lät höra sig der.
Hr Labatts gästspel denna gång har
varit helt kort, emedan han snart
måste afresa härifrån för att förbereda
en tourné i Tyskland, och derefter
skall han i januari, jemte den berömda
sångerskan fru Materna, i Paris
medverka vid ett af en framstående
konstnär iscensatt privat uppförande af
första akten i Wagners »Tristan och
Isolde». Det stora bifall hvarmed hr
Labatt nu helsats här såsom
Tannhäuser synes emellertid otvetydigt
innefatta ett: »Välkommen åter!»
Några ord om sången och
sångundervisningen i
våra skolor.
Föredrag vid Allmänna svenska läraremötet i
Helsingborg detta år af rektor
K. E. Palmgren.
IlsWå jag nu med mötets tillåtelse,
ofgi för hvilken jag frambär ett
vördsamt tack, går att framställa några
anmärkningar rörande sången ocli
sång-undervisningen i våra skolor, torde det
tillåtas mig att få förutskicka några
ord. Jag vill då nämna, att jag icke
är sångare; kan sjelf ej sjunga i
vanlig nutida svensk mening, kan ej en
not och skall således alls icke besvära
herrarue med någon undervisning, vare
sig i sång eller notläsning. Men jag
har trott och vill gerna tro, att vid
ett allmänt svenskt elementarläraremöte
det icke vore olämpligt att yttra några
ord om sången och sangundervisningen
i en annan mening och i en annan
betydelse än den vanliga. Sången och
sångundervisningen har äfven en
foster-liindsk betydelse och det är från den
synpunkten, som jag här vill yttra
några ur hjertat framsprungna ord.
Jag skall söka ställa mina ord så, att
de i någon ringa mån må kunna bidraga
till besvarandet af en af de frågor,
som förekomma till behandling vid detta
möte, den frågan nämligen: Hrad kan
skolan åtgöra för att hos sina lärjungar
väcka och underhålla kärleken till
fosterlandet.
Ingen torde väl, för så vidt han är
bekant med för handen varande
förhållanden, kunna neka till, att
sångkonsten, det vill här säga förmågan
att kunna sjunga, är stadd i märkligt
aftagande i Sverige. Här glädjas vi,
ja yfvas öfver våra utmärkta förmågor
inom sångkonstens område, vår opera,
vår studentsång och våra
sångföreningar ; men trots allt detta är likväl icke
blott sångförmågan, utan den dermed
nära förbundna lusten att sjunga
skäligen klen i vårt land. Få länder torde
gifvas, der man får höra så litet sång
som nu för tiden i Sverige. Jag fäster
mig härvid icke vid konstsången. Den
odlas nog; men den är ock måste blifva
blott ett fåtals tillhörighet. För den
stora massan af folket, deruti
inberäknade våra barn och vår ungdom, för
hela denna stora hop finnes för
närvarande så godt som ingen sång och
i följd deraf ingen lust att sjunga.
Detta är ingen paradox; det är en
verklig sanning.
Men gifves då icke undervisning i
sång vid våra skolor, vid våra
universiteter och på flera andra ställen? Jo,
visserligen undervisas i sång, det vill
jag ej förneka; men hvar, hvar i vårt
fädernesland sjunges det? Det är
frukten af sångundervisningen, som jag
söker. Hvar finnes den? Sjunga vi
numera i våra hem? När få vi höra
sång från barnaläppar, från vår ung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
