Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom, från våra skolor, från folkets stora
flertal? När få vi höra sång i våra
kyrkor eller ens vid våi a universiteter?
Ar icke detta ett hårdt tal? Låtom
oss sc, eller här måhända rättare sagdt,
höra efter. Vi börja med hemmen.
Sjunga vi der? Mycket litet. Om vi
ega en vän eller väninna, begåfvad
med sångröst, så är han eller hon
någon gång så vänlig och låter oss höra
en eller ett par, vanligen utländska
sånger. Så få vi ock emellanåt höra
en ofta af tämligen motspänstiga
stämmor hopkommen qvartett. Men när
sjunga far och mor och barnen? Och
dock hvilken stor sinnets lyftning
ligger icke uti sången, hvilken källa till
okonstlad fröjd äfven för barnasinnet.
Nå, men i skolan få vi väl sjunga?
Ja visserligen; men här inträder ett
märkligt förhållande. Under det
alla öfriga skolans ämnen äro
obligatoriska för barnet, och den enskilde
läraren, ja icke ens lärarekollegiet i sin
helhet kan dispensera ett enda barn
från ett enda ämne, så är i afseende
på mitt barns rättighet att få lära sjunga
sångläraren så godt som enväldig och
kan beröfva detta barn en rätt, som
bör vara och verkligen är allas.
Härvidlag hjelper icke, om barnet sjelf
vill eller föräldrarne vilja. Det heter:
»du har ingen röst, intet öra». Men
hvem svarar för, att icke genom öfning
barnet får både röst och öra; ty ännu
har ingen kunnat uppdraga gränsen
för den menskliga öfningens möjliga
resultat. Tvärtom synes det vara
billigt, att, om anlaget i början visar sig
vara ringa och obetydligt, man derför
så mycket mera bemödar sig om dess
uppöfning. Huru mycket arbete få vi
icke använda för att utbilda barnets
slumrande förmåga i t. ex. räkning, i
skrifning. Men icke går det der an
att säga: »din begåfning för räkning,
för skrifning, mitt barn, är så liten,
att vi anse det icke löna mödan att
uppöfva den». Ett sådant tal skulle
med rätta anses för dåraktigt. Men
just så dåraktigt behandlas merendels
våra barn i våra skolor, då det är fråga
om sångförmågau, som dock är en
allmänt mänsklig egenskap, nästan lika
ojta förekommande som förmågan att
tänka och tala. Följden blir
naturligtvis, hvad skolsången angår, att blott
ett fåtal af barnskaran får någon
utbildning i sång. De öfriga få alls
ingen sådan, få alls icke sjunga, om jag
undantager psalmsången vid
morgonbönen. Den stora massan af skolbarn
i Sverige får icke lära sjunga, icke
deltaga i sång. — Nå, men i kyrkorna
sjunges väl? Ja något; men antag,
att orgeln och den på flere ställen
befintliga s. k. kyrkokören oförmodadt
upphörde med sina toner, hur skulle
då vår kyrkosång taga sig ut? Jag
fruktar jämmerligt. — Men studentsången
då? Den är ju skön och välklingande!
Ja visserligen; men äfven den är
liksom skolsången aristokratisk, d. v. s.
blott några utvaldes icke allas
tillhörighet. Af en studentkår på cirka
2,(JOO medlemmar sjunga i medeltal 2
å 300. Alla de öfrige, den stora
massan af studenter, sjunga icke. De få
ingen utbildning i sång. Sången vid
deras tillställningar är ofta mera skrål
än sång ty de hafva icke fått lär-a
sig konsten hvarken i skolan eller vid
universitetet.
Hvad kan nu orsaken vara till, att
ett sådant abnormt förhållande i
afseende på sångutbildningen eger rum
hos oss? Svaret ligger nära till hands.
Orsaken är, att vi icke göra rättvisa
åt den lilla, obetydliga sångförmågan,
åt den lilla, svaga rösten, utan gå
den förbi och göra ett urval ur de
med större röstresurser begåfvade
lär-jungarne såväl i skolan som vid
universitetet. Endast de erhålla
någon utbildning i sång. Vid urvalet
heter det väl: »du har ingen röst;»
men det korta talets tysta mening
är: »du har icke nog stor, nog
vaker röst, derför har du ingen rätt
att utbilda det lilla du har, ty här
utbildas endast de mera röstbegåfvade».
Men skolan har till ändamål att stärka,
förädla och till harmonisk samverkan
bringa människonaturens allmänt
mänskliga egenskaper och bör således bland
sina uppgifter äfven upptaga sången
och upptaga den så, att dess karaktär
af generelt anlag icke går förlorad.
Man kan med skäl säga, att ungdomens
rätt, att barnets rätt krankes, om det
ej får utgjuta sina känslor i toner, låt
vara att de äro af mindre styrka och
skönhet än ett annat barns, en annan
ynglings.
Detta åsidosättande af den mindre
röstbegåfningen har bland annat haft
den följden med sig, att, såvida det ej
är solosång af rang, vi icke sätta värde
på annan sång än flerstämmig.
Följden häraf åter har blifvit, att vi
värdera en sång efter dess flerstämmighet,
den fyistämmiga sången mer än den
trestämmiga, under det att den
enstämmiga körsången har så godt som intet
värde. Jag, jag är viss på, att i vårt
kära fädernesland många menniskor
finnas, som kanske aldrig vetat, att
det verkligen gifves- enstämmig körsång
och säkerligen, om jag undantager
kyrkosången, aldrig hört sådan
enstämmig sång. Jag tror icke, att jag säger
för mycket, om jag påstår, att just i
denna öfverdrifua dyrkan af
flerstämmig sång ligger ett af de förnämsta
skälen till sångutöfniugens och sångens
aftagande i hela vårt land, den folkets
sång, som fordomtima hördes i våra
bygder. — Den flerstämmiga sången har
derigenom, att den icke vill
tillgodogöra sig den mindre rösten, hindrat
dennas utbildning och derigenom mot
sin vilja bidragit att minska sångens
utbredning. Det är icke fint, om det
ej är stämsång. Derföre dekreteras
det: kan du ej sjunga i stämma, så
får du icke alls sjunga; du är dömd
till tystnad hela ditt lif, ehuru din
röst väl skulle kunna fylla en liten
plats i en enstämmig körsång. Det
tyranni, som var dyrkan af flerstämmig
sång, isynnerhet qvartetten utöfvar, är
icke obetydligt. Ty utom det, att den
förhindrar den enstämmiga körsången,
der alla röster, äfven den minsta, hafva
plats öppen för sig, så tvingar oss
ofta denna dyrkan att hålla till godo
med stämsång, så usel, så illa
hopkommen och skrikande, att vi ofta rent af
blygas derför. Men så stor är modets
och vanaus makt, att vi hellre höra
denna öronpinande cjvartettsång än
gemensamt uppstämma en sång, en unison
sång, der de olika förmågorna icke
sättas på så hårda sångprof som i
qvar-tettsäugen. Denna vår dyrkau af
qvar-tettsång har ledt derkän, att numera
i de flesta skolor i landet, från de
allmänna läroverken till folkskolan,
gosskolor som flickskolor, nästan
uteslutande öfvas flerstämmig sång.
Sång-läraren utväljer efter en vauligtvis
knapphändig s. k. pröfuing -—- dem
som äro lämpliga till sång, tror någon
måhända — nej visst icke; han väljer
dem, som äro lämplige till flerstämmig
sång och desse få utvalde »tränas» nu
i den ädla sångkonsten alla såugtimmar
genom idkeliga omsjungningar, och det
ofta med några få sångstycken hela
terminen igenom. Hvad intresse och
kärlek för sången barnet häraf får, är
klart. Derför klagas i allmänhet öfver
våra barns ringa lust för skolsång,
öfver dålig disciplin under
sånglektionerna m. m. Och det är väl ej att undra
på. Tänkom oss ett barn med dess
ålders liflighet en half eller hel termin
tvunget att sjunga andra, tredje eller
fjerde stämman i et t stycke, att under
rättelser och anvisningar upprepa
samma ljud, samma ord dag efter dag.
Det är, jag tager ej ordet tillbaka, i
de fles a fall tortyr, ett onaturligt
hämmande af barnasinnets kärlek till sång,
ett vanhelgande af sångens väsende
och sångstyckets innehåll. Ty här vid
delta ointuggaude med stämmornas ljud
inträffar, att sången, melodien, stämman
blir allt; men det finnes väl något annat
i en ädel sång än ljudet; det linnes
någonting, kanske för sinnet lika vigtigt,
som kallas: ord, innehåll. Hur det
går med orden och innehållet under
inlärandet af stämsången, är klart. Ord
och innehåll förintas och detta så
mycket mera, som ju till öfningen i
stämsång sällan begagnas mer än eti vers.
Såsom man. hos oss sjunger
flerstämmig sång, skulle en skald icke behöfva
skrifva mer än en vers, eller på sin
höjd en begynnelse- och en slutvers,
emedan de mellanliggande alltid
öfver-hoppas. Men livad är det som
föranledde tonsättningen, om icke just
innehållets gedigenhet, tankarnes skönhet
och känslans entusiasm, hvilka liksom
icke funno tillräckligt rum i ordets
torra och trånga form, utan behöfde
yppa sin rikedom i tonernas anderikare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
