Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några år sedan både tagit sig ut, känts
och hågkommits om dessa till
tiotusen-detal uppgående åskådare fått tillfälle
att, understödde och ledde af här och
der utplanterade studenter och skolbarn,
uppstämma en gemensam sång? Det
skulle hafva blifvit en sång, som
bok-stafligen uppstigit till himmelen. Man
öfverläte då icke sina känslor åt andra
att tolkas, man tolkade dem sjelf af
hjertats grund. Orden till en sådan
för Linné-festen lämpad sång hade ju
en af våra skalder kunnat författa på
en allmänt känd melodi, t. ex. »Du
gamla, du friska, du fjellhöga Nord»,
och dessa ord hade sedan kunnat af
bufvudstadens press spridas genom
tid-ningarne några dagar före festen, då
en hvar för några öre kunde hafva
förskaffat sig dera. Men hur gick det
nu till vid denna fest? Jo, af den
sång, som utfördes af de från Upsala
reqvirerade studentsåugarue hörde blott
de närmast stående någonting af
melodien, af orden naturligtvis icke ett enda;
hela den öfriga massan af åskådare
hade ej den ringaste vare sig j’ttre
eller iure känsla af festen i
Humlegården, om jag undantager, att de möjligeu
skådade täckelsets borttagande.
Feststämningen var också drrföre mycket
klen. Många giugo måhända derifrån
med bitter känsla af besviken
fosterländsk hänförelse.
Den förr så berömda svenska sången
är numera ingalunda någon folkets
egendom. Derför är det ock nästan
omöjligt att vid samqväm eller högtidliga
tillfällen, äfven om dessa senare äro
af aldrig så stor fosterländsk betydelse,
åstadkomma någon sång, såsom uttryck
för stämningen; den stora massan
förhåller sig stumt åhörande, om den också
lyckas uppfånga ett eller annat
fragment af den bestälda konstsången.
Den nuvarande svenska sången är
endast en konstprodukt och den
egentliga folksången håller på att dö ut.
Våra gamla, kära folkvisor duga nu ej
längre. Vårt sociala lif är för förnämt,
för att de vidare skulle passa i våra
fina salonger. Nej, annat måste det
vara. Liksom hela hemmets utstyrsel
bär vittne om vår smak för utländskt
lånegods, så måste äfven musiken och
sången vara i stycke härmed. Våra
gamla folkvisor utträngas allt mer och
mer af kompositioner för dagen,
utländska och inländska i afseende på hvilka,
jemförda med våra gamla perlor, man
vore frestad att utropa: hvad äro alla
jordens ljus, mot en af himlens dankar.
Jag skall tillåta mig anföra några
ord af den bortgångne d:r Aug.
Sohl-man. Vi svenskar, säger han, hafva
namn för att vara en af verldens mest
musikaliska nationer. Vi drifva ju också
musiken såsom konst och såsom estetisk
njutning ganska långt. Vi exportera
en och annan Jenny Lind eller Kristina
Nilsson m. m. Men hvad betyder här
allt detta för vårt nationella lif ? Hvad 1
båtnad har den folkliga odlingen af
dessa företeelser, ifall det visar sig,
att konstsången, i stället för att gifva
stöd och kraft och lyftning åt den
folkliga sången, alldeles dödar den samma,
— om folkvisan helt och hållet har
dött bort, och ingenting annat, om icke
på sin höjd råa karikatyrmessiga
slagdängor kommit i stället. Öfverallt
annorstädes, äfven hos folk, som icke
betraktas såsom sångrika och musikaliskt
begåfvade, hörer sången ovilkorligen
med till hvarje större eller mindre
festligt samqväm. Man skrifver en eller
flere sånger till allmänt kända melodier,
och hvilka derför alla i festen
deltagande samdrägtigt och enstämmigt
kunna sjunga. Hos oss kommer numera
nästan aldrig något sådant i fråga, och
det är af det enkla skäl, att vi hunnit
så långt, att det icke fins någon
melodi, som allmänheten kan sjunga.
I andra land fiunes det åtskilliga
nationella sånger, hvilkas ord och
melodier äro kända af allmänheten, och
hvilka kunna uppstämmas af alla.
Hvarje fransman kan sjunga »Marseljäsen .
Hvilken tysk behöfver vara stum, när
man uppstämmer »Was ist der
Deut-schen Vaterland» eller »Die Wacht
am Rhein»? I Danmark sjunga alla,
höga och låga, gamla och unga: »Kong
Kristiern stod ved höien mast» och i
Norge: »Hvor herligt er mit föde-
land» m. fl. — Hos oss ha det
kommit derbän, att vid åtskilliga högtidliga
tillfällen d. s. k. »folksången»
uppspe-las, och allmänheten reser sig upp för
att sålunda lyst instämma, men ingen
öppnar sin mun, såvida man icke har
några särskildt bestälda sångare
tillstädes.
Må derför alla de, som ha lijerta
för det fosterländska, med allvar tänka
på, att bereda plats och möjlighet för
den folkliga, enstämmiga sången. Vissa
fosterländska sånger borde öfvas och
sjungas i alla skolor, och i dem skulle
alla deltaga, äfven de, som ej ega
anlag och fallenhet, hvilka påkalla en
något längre drifven öfuing. Det är
också hög tid, att man upprättar och
gifver häfd åt den seden, att vid
folk-samqväm sången bör vara med, icke
som en liten musikalisk prestation och
icke ensamt representerad genom några
bestälda sångare, utan utförd
samstämmigt af alla de närvarande med ett
hjerta och en själ, med känsla för både
ton och ord.
Såsom en afslutning och
sammanfattning af det nu sagda, beder jag att
få anföra några ord af en ännu lefvande
framstående skolman i vårt land. I
första rummet, säger han, bör man
hos lärjungarne väcka känsla och
kärlek för deras eget land, så att de för
det samma vilja offra lif och blod med
gladt mod och i förtröstan på Herrens
hjelp. Och för att få dem dertill, för
att väcka kärlek till fosterlandet, som
omfattar ej blott sjelfva marken, utan
allt ädelt och stort både i häfd, saga,
natur och konst, för att få dem att
älska detta, så skola de lära sig att
läsa och sjunga derom, liksom de skola
lära sig sjunga om Gud och hans
kärlek till oss. Store konungar och
andra ädle män och qvinnor, »mandom
och mod», den sköna och härliga
hemorten, minnet af liten Karins
uppoffrande lydnad med mycket mera, det
: är skatter, som Gud ej utan orsak
gifvit oss, och ve det folk, som blifvit
dessa sina stora och sköna minnen
otroget; olyckliga de, som af hvilken
orsak det vara må, ej taga vara på
och odla de gåfvor, Gud på ett eller
annat sätt gifvit. De folk, som så
göra, skola snart mista sin plats på
jorden som fria folk samt i och med
det samma ej kunna uppfylla det mål,
som Gud gifvit hvarje folk. Må vi
derför äfven genom sången söka att
hos de unga väcka kärlek både till
Gud och fosterland!
Mine herrar! Jag vill nu sluta med
frambringandet af ett hjertligt tack
till de närvarande, som velat höra de
enkla ord jag haft att säga. Ej illa
använd vore denna stund, om någons
eller någras hjerta kommit att klappa
fortare för det som är vårt, för vår
sång, för hem och fosterland, ty
livad tias på jorden mera värdt
att hållas dyrt och kärt!»
––#––
Gamla favoritoperor i ny drägt.
• • .
SMinnu återstår väl en och annan af
“|?o den generation, som tjusades af
eu Dalayracs, Grétrys, Isouards operor,
värmdes af deras rörande romautik och
lifvades af deras buffakomik. Vår tid
ser nu med andra ögon och finner
mycket naivt i de gamla texterna, men
melodiernas fägring i de gamla verken
håller sig ännu frisk, och många af
dessa torde ännu kunna våga sig fram
på scenen inför en publik, som ännu
icke är alltför Wagneristisk för att
kunna njuta af Mozart och
Boiel-dieu än i denna dag. Den senares
»Hvita frun på slottet Avenel» står
ännu på alla sceners repertoar; hans
»Johan af Paris» går ännu öfver tyska
scener; Grétrys »Richard Lejonhjerta»
gifves ännu i Frankrike och Méhuls
»Målaren och Modellerna» hörde man
ännu för ett par år sedan från vår
operascen, likasom Cherubinis
»Vattendragaren», hvars vackra ouverture
utfördes på sista symfonikonserten, nog
ännu håller sig på repertoaren, der
den senast stod 1886. Det är ej längre
än 7 år sedan Dalayracs »Gubben i
bergsbygden» upptogs å Mindre teatern,
och året förut fick man senast på Kgl.
operan åter höra Pergoleses »Ett litet
huskors». Längre tillbaka hafva vi på
operascenen »De begge arrestanterna»
af Dalayrac år 1870 och Grétrys
»Richard Lejonhjerta» i slutet af 50-talet,
instrumenterad af Foroni och i ny öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
