Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullare och raora nyanserade rymder.
Ja man skulle kunna säga, att vid
inlärandet och afsjungandet af våra
flerstämmiga sånger, dessa skulle klinga
lika skönt utan andra »ord» än ha, be,
bi, bo, etc. eller med ungefär samma
fadda innehåll som i allmänhet
operatexten eger.
Afven i ett annat hänseende verkar
den flerstämmiga sången hämmande på
sångens allmänna utöfning. Ty denna
sång, satt i qvartett, kunna vi ej sjunga,
utan att alla stämmorna äro
tillfinnandes, men några minuter sedan den
sista sångöfningen slutat och hennes
ackord förklingat, skingras skaran för
att kanske aldrig mera sammanträffa
och förena de toner, som man nedlagt
så mycken möda på och lärt sig att
hoppassa. Just af detta skäl inträffar,
som jag förut sagdt, att vi ofta få
höra från dessa olika sångöfningar
hopkomna qvartetter, hvilka mången gång
utgöra vårt umgäugeslifs plågoris. Det
ser ut, som om sångöfningen i våra
skolor egde rum icke för sångens egen
skull, för barnens skull, utan för
uppvisningens, icke för de sjungandes skull,
utan för åhörarnes. Egde den rum
för sångens och barnens skull, så skulle
den så öfvas, att barnen hade glädje
af den, icke blott under öfningen utan
efter öfningen, i hemmet, i lifvet efter
skoltidens slut. I enstämmig sång är
en hvar sig sjelf nog, sitt eget
instrument, utan påhäng af kamrater eller
stämmor.
Ingen må af livad ofvan blifvit sagdt
tro, att jag ogillar den flerstämmiga
sångöfningen. Visst icke, men hvad
jag önskar är, att vi till barnens och
äfven till alla mindre sångbegåfvades
glädje och helsosamma förströelse samt
till sångens återupplifvande icke
ensidigt öfva den för flertalet af menniskor
allt för svårlärda flerstämmiga sången,
utan afpassa sångöfningen efter
flertalets natur och begåfning, samt att vi
ej så fästa oss vid melodien, att
sångens ord och innehåll förintas eller
rent af förstöras och karrikeras.
Sången är ju ett uttryck förnämligast för
känslan, känslan af glädje eller sorg,
och bör afspegla den för tillfället
rådande siunesstämuingeu. Alla dessa
fördelar vinnas genom att något
undanskjuta den flerstämmiga sången för att
ur sin undangömda vrå åter bringa den
enstämmiga körsången till heders. Den
innehar alla egenskaper för en rätt
ledd pedagogisk sångöfning, är
nämligen lätt att lära, fordrar mindre tid
och inga större röstresurser, upplager
i sitt vänliga sköte äfven det minsta,
obetydligaste sångbidrag, stöter ingen
tillbaka, lämpar sig både till körsång,
sång i hemmen, på kalaser, på fältet,
på utmarscher, i större och mindre
folksamlingar, med ett ord lämpar sig
till en folksång för alla. Då den är
lätt att lära, tröttar den således icke
ut barnet med ständiga omtagniugar.
Skulle ett missljud här inkomma, så
stör det föga. Vi kunna saklöst låta
det ljuda så länge. Om några dagar
måhända ljuder det mindre skarpt,
mindre illa. Måhända gör den
sångaren äfven sitt bästa, det bästa han kan,
och hvem vet, om icke han glädes af
sia röst, af sin sång lika mycket som
den sångbegåfvade. Att förbjuda den
mindre begåfvade sångaren att deltaga
i sångens ädla utöfning, är ungefär
lika omänskligt som alt förbjuda den
närsynte att skåda ut öfver ett
solbelyst landskap Båda kunna väl ej
uppfatta skönheten vare sig i sången eller
landskapet i samma grad som de mera
begåfvade; men de höra, de se det
sköna efter sin begåfning, och vi göra
ej rätt att beröfva dem denna glädje
derför, att vi måhända genom den
störas i vår uppfattning. Den enstämmiga
körsången är folklig, demokratisk i
ädlaste mening.
Afven i rent vokalt-tekniskt
hänseende eller hvad röstens utveckling
beträffar, måste vi medgifva, att
enstämmig sång så till vida är tjenligare än
den flerstämmiga, som det är för
sångläraren möjligt att välja melodier, hvilka
röra sig på ett större omfång och mera
sysselsätta de olika registren, än vare
sig sjelfva melodien eller de
ackom-pagnerande stämmorna i flerstämmig
sång kunna göra, då dessa för
harmoniens skull måste hopträngas och
ytter-stämmorua tvingas ut mot röstens
gränstoner.
En annan fördel af den enstämmiga
sångens flitigare öfvande är, att vi
der-igenotn kunna hysa en förhoppning om
återupptagande i sången af våra härliga
folkmelodier, i hvilka vi ega en skatt
af sånger och toner i den innerligaste
melodiösa förening, sådan som kanske
intet annat folk eger. Rossiui
förklarade sig icke kunna komponera en
melodi jämngod med vår »Necken», och
just med denna sköna sång eröfrade
Christina Nilsson först den europeiska
publiken. Då hon, efter sitt för
minnet sorgliga sista besök här, gästade
Wien och icke med sina arior förmådde
entusiasmera musikkännare i Mozarts och
Beethovens verksamhetshärd, var det
med den svenska folkvisan, säges det,
som hon lade dem för sina fotter.
Man fordrar ej för mycket af ett
folks sångundervisning, då man begär,
att den skall motarbeta skrål och oljud,
och det kan den göra derigenoin, att
barnen i ungdomen inlära sådana
sånger, i hvilka stundens öfversvallande
känslolif kan få ett naturligt aflopp.
Det kan väl hända att våra
musik-kri-tici skola finna sådana »aflopp» mycket
omusikaliska. Ja väl, men de äro dock
att föredraga framför det skrål, som
t. o. m. af så kallade bildade personer
åstadkommes, då stämningen är något
hög. Hade dessa personer från
barndomens sangundervisning fört med sig
ut i lifvet orden och melodierna till
ett 50 eller 100-tal sånger, så hade
skrålet måhända förvandlats till några
enstämmiga sånger, der så väl ord som
melodi medverkat till en mera sansad,
men derför icke miudre glad
sinnesstämning. Den enda enstämmiga sång,
som s. k. bildade menniskor här i
landet i allmänhet kunna och hvilken
också enstämmigt sjunges i samqväm,
torde vara »helan går», »halfvan går»,
i sanning ett sorgligt bevis på
svenskarnes nuvarande sångkärlek och
sång-fönnåga. — Lärjungarne i en större
gosskola i Stockholm gjorde en gång
en utfärd; då de utkommit på landet
och voro under inflytande af den glädje,
som landet skänker stadsbarnen,
föreslogs af gymnastikläraren, att gossarne
skulle gemensamt sjunga en fosterländsk
sång. Det befanns då, att de icke
kunde en enda; den enda, flertalet
kunde melodi och ord till, var en usel
slagdänga. I en af våra större
flickskolor här i landet höll en gång en
framstående författare frän ett af våra
grannland ett föredrag och föreslog,
att flickorna efter föredragets slut jämte
skolans öfriga personal skulle sjunga
en uppfriskande sång. Han föreslog
än deu ena, än den andra sången;
men de kunde ingen. Slutligen frågade
lian om de kunde sjunga folksången.
Ja, svarade de, melodien kunna vi, men
ej orden.
Anno 1890 under juni månad var
det trettonde allmänna svenska
läraremötet församladt i Helsingborg.
Under mötesdagarne företogs en utfärd
till Fredriksborg. Sedan slottet med
dess fosterländska minnen beskådats
samt ett angenämt samqväm tagit sin
början och sinnena genom ett högstämdt
tal om fosterland och fosterlandskärlek
satts i dallring, uttalades en allmän
önskan om afsjungandet af en sång;
men, mina herrar — nittvfem — säger
95 — svenske elementarlärare mäktade
ej åstadkomma en enda sång.
Betecknande i sanning för ett folk, som
framför alla andra vill anses för ett
sång-älskande, sjungande folk.
I många andra hänseende, äfven i
rent sociala, skulle ett allmännare
öfvande af den enstämmiga sången utöfva
ett välgörande inflytande. Vore det
icke tänkbart, att om ungdomen icke
blott lärde sig att gemensamt, vackert
och kraftfullt sjunga enstämmiga
sånger och om dertill komme, att vid
högtidliga anledningar allmänheten vore
van att gemensamt stämma upp en
fosterländsk sång, — vore det icke
tänkbart, att detta aktiva deltagande
i festligheten skulle beröfva gaminen
lust för sådana exesser, som föröfvadas,
exempelvis, under den i Stockholm för
några år sedan firade minnesfesten
öfver Gustaf Adolf. Man skulle då
känna sig icke som en öfverflödig
åskådare vid festen, utan som en
be-höflig och verksam deltagare i den.
Och — för att taga ett annat exempel
— huru annorlunda skulle ej festen,
om man ens för flertalet kan kalla den
så, vid Linné-stodens aftäckande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
