Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under rikligt bifall både från publikens
och kritikens sida. Den 4:e okt. sjöng
hon åter Carmens parti här, första
gången sedan hon blef engagerad vid
operan, och lät i slutet af samma
månad höra sig för första gången som
Amneris i Verdis »Aida». En ny rol
hade hon i nov. samma år som
Eki-mowna i »Nordens stjerna». Under
sommarferierna 1890 reste frök. Wolf
åter till Paris för ytterligare studier
under ledning af m:me Yiardot-Garcia
och instuderade då flere partier såsom
Fides’ i »Profeten» m. fl. Helt säkert
skulle också denna rol blifva en
triumf för konstnärinnan att döma af t.
ex. hennes lyckade framställning af
Azucena i »Trubaduren», då denna
opera förra våren upptogs med
anledning af hr Bötels gästspel härstädes,
ty roler af denna seriösa, passionerade
art lämpar sig väl för hennes förmåga
af kraftig dramatisk framställning.
Öf-riga roler, hvari frk. Wolf låtit höra
sig på vår operascen hafva varit
Pantalis i »Mefistofeles», Mallika i
»Lakmé» och nu senast Lucia i
Mas-cagnis »På Sicilien». Vi hoppas att
fröken Wolf fortfarande må tillhöra
vår Kgl. opera och öka sin repertoar
derstädes med samma framgång som
hittills.
–-# —
Om Sång och Sångkonst.
I.
Ä f alla de sköna kousterna är ingen
, ■ så allmän och så ursprunglig som
tonkonsten och af denna i första
rummet sången. Om någon konst kan
kallas naturgåfva så är sången det,
och detta i så hög grad, att då andra
sköna konster måste förutsätta anlag
och fullkomnas genom studier och
erfarenhet hos menniskan, som ensam i
naturen är mäktig af deras
framställning, så är musiken en gåfva af
naturen äfven till andra varelser än menni
skan. Ty vi kunna ej förneka, att
sången af den befjädrade skaran i
luftens rymder, i skog och mark äfven
är musik och fullkomlig i sitt slag,
ja så att mången konstsångare bland
Adams söner och döttrar kunde önska
sig lärkans koloratur och den klara
fylliga ton som tjusar oss i trastens
sång. »Hon drillar som en lärka»
säger man också om en riktigt
konstfärdig sångerska. Inom djurverlden fins
intet rum för poesien, målar-eller
bild-huggarkonsten; endast byggnadskonsten
finner sig representerad inom denna
verid i de underbara byggnadsverk som
visserligen icke det fria snillet men
den bundna instinkten alstrar hos
åtskilliga mindre djur, företrädesvis
insekter. Vi sade att i motsatt till
musiken, öfriga konster fordrade anlag
och dessa utbildning för att framträda
och göra sig gällande. Ingen födes
med penseln eller mejseln i sin hand,
och för skalden liksom för de bildande
konsternas utöfvare fordras åratal af
studier och erfarenhet innan de kunna
frambringa ens de första försöken till
konstverk. Undantagen härifrån äro
mycket sällsynta, hur rik verlden än
må vara på färgkluddare och
versma-kare. Men musiken i sin
ursprunglighet, d. v. s. sången ligger hos
menniskan redan färdig i det hennes natur
tillhörande röstorganet. Då vi här
ofvan nämnde att de öfriga konsterna
förutsätta anlag och studier för sin
utbildning, och det äfven på en lägre
konstgrad, så ville vi icke dermed säga,
att ej tonkonsten, särskildt sången äfven
måste ega sådan förutsättning och
sådana medel för sin fullkomning, men
anlaget till sång saknas dock hos högst
få; sångens gåfva är en naturens skänk
i och med skapandet af instrumentet,
för dess frambringande. Den
mensk-liga stämman är det mest fulländade
och högt stående instrumentet. Det
högsta lof man kan gifva ett annat
instrument, är ju också när man säger
att det sjunger, och »vox humana»
(»meuniskorösten») är ännu allt jemt
målet för orgelbyggarnes experiment.
Redan den minderåriga
menniskoindi-viden, som på andra konstområden
står omogen för konstnärlig produktion,
kan med en skön stämma och ett
musikaliskt sinne åstadkomma något
musikaliskt skönt. Vi hafva erfarenhet
häraf från våra skolor, kyrkor och hem,
om än sången i barnaåren ännu står
mer på naturstadiet än konststadiet.
Om vi nämligen skulle söka indela
sången i särskilda arter, skulle den
lägsta af dessa böra kallas natursången;
från denna utvecklas konstsången, den
högsta arten af sång, och medlet för
denna utveckling är sångkonsten. Men
emellan den råa oodlade natursången
och konstsången ex professo sätta vi
dilettantsången inom de bildade
klasserna. Natursångens hem är
landsbygden, der den musikaliska konsten i
egentlig mening icke är hemmastadd,
alltså bland folket derstädes, bland
allmogen. Man må emellertid icke tro
att våra s. k. folkvisor höra till alstren
af denna natursång.
Orde: »folkvisor» innebär till namnet
sådana visor som uppkommit hos sjelfva
folket och genom tradition fortplantats
och hållits vid lif. Med »folk» förstår
man dock ej de s. k. lägre bildade
klasserna utan nationen, ett helt af
menniskor med samma härstamning,
språk och plägseder*. Att folket
såsom folk skulle diktat visor, och »att
en folkvisa diktar sig sjelf» (W. Grimm)
äro ohållbara satser. Hvarje
folkvisa är diktad af enskild person,
be-gåfvad med poetiskt sinne, och den
rätte folkskalden, som genom sitt
åskådningssätt tillhör folket, sjunger blott
* Nordisk Familjebok art. »Folkvisor».
sådant som alla lätt fatta och som
anslår alla. Om folkvisans melodier gäller
här ungefär detsamma som om dess
texter. Äfven de äro produkter af
enskilda, med bildning talang eller
gehör nog att skapa mer eller mindre
konstnärliga former. Fågelsången har
också haft ett omisskänligt inflytande
på folkmusiken. Karakteristisk för
folkvisan i motsats till konstdiktningen
är hennes naivetet När folket sjelf
med lust och glädje s unger sina
sånger har det ock svårt att tro dem ega
något värde för »herskapsfolk och lärdt
folk». Uppkomsten af folkvisorna är
ännu icke utredd. För att endast hålla
oss till »folkvisor» i vanlig mening,
sådana som vi ega dem tryckta i våra
folkvissamlingar och sjunga dem vid
pianot i våra hem, så är det icke
osannolikt att de leda sina anor från
den katolska kyrkosången. Denna art
af folkvisa synes haft sin tid, och
ursprungliga tonskapelser af denna form
ha väl icke nutiden många att framvisa.
Lyssna vi nu till hur »folket» sjunger
den sång, som vi benämnt »natursång»,
så är den af helt annat slag, med sin
egna karaktär både i kompositionen
och framställningen.
Hvad kompositionen beträffar finnes
nog bland den sjungande allmogen,
liksom hos »byspelemännen», anlag och
uppfinningsförmåga, såsom man finner
af musiken till dansen och lekarne på
folkets gillen. Att emellertid i
nutiden åhörandet af för folket mera
främmande musik, såsom t. ex. från
positiven och kringvandrande musikanter,
inverkat på folkmusiken är tydligt
nog och skönjes synnerligast vid
trakteringen af de nu så vanliga
handkla-veren. Men det är egentligen sången
vi här ha att fästa oss vid. Den sång
vi få höra från folkets läppar,
solosången af vallhjonen ute i skog och mark,
körsången af folket i arbete vid
slot-tern och andra tillfällen, duetterna af
hurtiga fiskarflickor, som med sin sång
underlätta sina milslånga roddturer,
liksom äfven den sång som i den stilla
sommarnatten ljuder öfver spegelklar
sjö från en landtlig ungmö eller kanske
tjenstflicka hos någon herskapsfamilj,
då dagens arbete är slut och naturen
lockar till utflykt, denna sång har
vanligen mindre slägttycke med folkvisan
än med den sentimentala romansen.
Sådana sånger röra sig ofta med
smäktande portamenton och
fjerrliggan-de intervaller (små septimor etc.) och
ka-rakterisk för densamma är det strofiska
slutet t. ex. i c durtonarten af qvinten
g och quarten f, fördröjd, samt derpå
inledningstonen kort mot hufvudtonen
c*. Ofta nog får man i stället för
den folkromantik, som tager sig
musikaliskt uttryck i sång af denna stil,
höra muntra och lifligare visor, synner-
* Nägot liknande ha vi i slutet af Verdis
»Aida» i duetten i fängelsehvalfvet, en
synnerlig trivial melodi i den for öfrigt
intressanta operan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
