Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen af det manliga könet, ehuru dessa
mera ega slagdängans natur.
Egendomligt för den obildade sången är
bristen på egentlig nyansering,
likasom språket, texten naturligtvis blir
den genuina otuktade provinsdialekten.
SångeD, som ofta nog upprepas i flere
verser, utföres med genomstark
forcering af friska lungor, och den starkaste
och gällaste stämman vinner priset,
dock ej i form af applåder och
lagerkransar, om ej i det sällsynta fall att
af den unga röstbegåfvade bondjäntan
blir en — Kristina Nilsson, men röst
och uttryck få då en annan natur. Vi
komma då från natursången in på
kapitlet om den skolade, bildade rösten,
och detta gömma vi till en annan gång.
––<-?–
Gades Ossian-Uvertyr.
Komponisten 03h Förläggaren.
os den store musikförläggaren i
Leipzig »Breitkopf et Härtel»
sökte för omkring 50 år sedan en helt
ung man från Köpenhamn sin
utbildning i yrket. En af de mindre
underhållande sysselsättningar, som föllo på
den unge mannens lott, var att besvara
de äfven från aflägsnare länder i mängd
ingående anbud af kompositioner, som
man önskade få förlagda. Var det
icke redan kända goda namn eller
åtminstone utmärkta rekommendationer,
som åtföljde manuskripten, så var i
regeln deras öde snart afgjordt.
En dag under år 1841 lade den ene
af principalerna, d:r juris Härtel, med
det sedvanliga ödesdigra ordet
»beklagar» en packe inkomna bref fram för
den unge köpenhamnske volontären,
som strax begynte variera det
ledsamma temat i åtskilliga bref och på olika
språk. Ett prydligt bref, dateradt
»Köpenhamn» från »Musikföreningens
Administration» hejdade den unge
expediten i farten. Hjertelaget gjorde
sig gällande, i det han närmare tog
reda på detta bref.
Det var en anmodan om att firman
skulle trycka ett fyrhändigt klavérutdrag
till en uvertyr: »Nachklänge von Ossian»,
komponered af N. W. Gade, och som
på rekommendation af domare sådana
som Spobr i Cassel och Schneider i
Dessau hade vunnit ett af
Musikföreningen utsatt pris. Man gjorde ej
fordran på något honorar och forpligtigede
sig till och med att betala 150
exemplar af uvertyren till boklådspris.
I all vördsamhet tilllät sig den unge
mannen att fästa d:r Härtels
uppmärksamhet på, att detta bref utgjorde ett
undantag och att en komposition, som
var så bedömd af slika notabiliteter
kanske ändå kunde förläggas, i
synnerhet när omkostnaderna täcktes af
betalningen för de 150 exemplaren. Skulle
afslag det oaktadt gifvas, utbad sig
den unge dansken att han måtte be-
frias från att skrifva detta bref, på
det hans handskrift icke skulle gifva
anledning till någon som helst
misstanke om hans sinnelag hvad denna
sak beträffade.
Först nu såg d:r Härtel närmare på
brefvet, och resolutionen ljöd: »Nå,
då kunna vi ju trycka uvertyren».
Manuskriptet sändes till
nottryckeri-ateliern, men denna var så strängt
upptagen, att flere månader gingo om
och Musikföreningens styrelse måste
slutligen påminna om saken, hvilket
den danske volontären begagnade sig
af för att få Gades uvertyr framskjuten
framför tidigare antagna manuskript.
Den blef graverad, tryckt och försänd
som nyhet till alla verldens trakter;
men, som det vanligtvis går med
obekanta komponisters verk, samlades
nästa »påskmessa» alla exemplaren åter
på firmans lager i Leipzig. Ingen
hade bryt sig om det geniala arbetet,
och ännu ett år gick förbi innan
Gades namn blef bekant i Tyskland.
Den unge dansken hade i Leipzig
en värderad bekantskap i den
talangfulle holländaren Jean Verhulst, med
hvilken han ofta sammanträffade.
Verhulst, ett år äldre än Gade, som sedan
blef lians gode vän, studerade hos
Men-delssohn och blef på dennes
rekommendation i en ålder af 24 år vald till
dirigent för den med Gewandhaus
rivaliserande mindre musikföreningen
»Euterpe» i Leipzig. En dag då det
på en spatsertur blef fråga om nordens
komponister blef dansken af Verhulst
uppfordrad att göra närmare reda för
musikförhållandena der, men hvad den
unge mannen från norden kunde
meddela var ej särdeles mycket eller
djupgående då han tidigt begifvit sig från
hemlandet. Tillfälligtvis nämnde han
dock Gade som en uppgående stjerna
på musikens himmel, och Verhulst fick
till lifs hela historien om uvertyren,
som nu låg gömd i Breitkopf et
Härtels magasin.
»Det vore något för er i Enterpe»,
tillade komponistens landsman, och det
var detta i en lycklig stund fälda
yttrande, som blef anledning till första
uppförandet i utlandet. När Verhulst
hörde att första partitunnanuskriptet
ännu hvilade hos förläggarne, fick han
lust att se både detta och den
fyrhändiga upplagan. Begge delarne
undersöktes vid pianot i Verhulsts hem. Fyra
eller fem timmar derefter fick man
höra en stark, litet skrällande stämma
afbryta tystnaden i de Breitkopfska
kontorslokalerna.
»Gudomligt, gudomligt!» upprepade
Verhulst gång på gång, hvilken till
väsen, figur och manér hade en
påfallen likhet med H. C. Andersen.
»Hvad är det som är gudomligt?»
sporde d:r Härtel, som skyndade fram
till den förtjuste musikern.
»Ack jo, Gades uvertyr».
»Hvad för en uvertyr af Gade?»
»Ossian-uvertyren, som ni förlagt».
»Ha vi förlagt en uvertyr af Gade?»
frågade Härtel kontorspersonalen.
Den unge dansken tillät sig nu att
vördsamligen lemna de begärda
upplysningarna.
»Jag skall genast låta uppföra den
i Euterpe», yttrade Verhulst i det han
lemnade lokalen. Fjorton dagar
derefter spelades uvertyren, som gjorde
sådan lycka, att Mendelssohn, som ej
varit närvarande, bad Verhulst taga
om den veckan derpå. En önskan af
Mendelsson var i Leipzig så godt som
en befallniug. Uvertyren spelades och
Mendelsson var hänryckt. Nästa dag
besökte han förläggaren och bad
dansken berätta honom litet om Gade samt
gifva honom komponistens adress,
emedan han hade i sinnet att skrifva till
honom och uttala sin glädje öfver hans
betydande talang samt bedja honom
om hans nästa komposition.
Det var mycket knappa
upplysningar, som Mendelssohn kunde få oin
Gade, och adressen kände man icke,
men den unge hr Lose, sedan egare
af firman C. C. Lose, ännu ett af
för-lagsbyråus anseddaste namn (Delbanco,
Gad, Hegel, Lose) lofvade att brefvet
säkert skulle komma fram genom Lose
& Oken. Löftet hölls. När Lose 1842
sent på året vände åter till Köpenhamn,
fann han Gade, som bebodde två rum
i andra våningen öfver porten i C. C.
Loses, nu Wilhelm Hansens egendom,
Gothersgade n:o 11, sysselsatt med att
lägga sista hand vid sin första symfoni
och Lose hjelpte honom med att
expediera den till Leipzig. En liten strid
uppstod mellan komponisten och den
unge affärsmannen om namnet N. W.
Gade, i det Lose föreslog honom att
kalla sig Xiels 17. Gade.
»Niels är ett så simpelt namn»,
yttrade Gade leende.
»Var glad öfver detta namn, det
kommer att bli ett brillant namn i
utlandet; Ni kan tro mig: Ole Bull
fästade sig hastigare i utlandets håg
komst genom sitt egna namn», svarade
Lose.
Symfonien afsändes till Mendelssohn
genom advokaten d:r Schleinitz, som
var själen i Gewaudhausstyrelsen, en
äregirig och myndig man, som hade
väsentlig del i att Mendelssohn, som
han kallade sin vän, kom till Leipzig.
Hur det gick med syrafonieu och
sedan med Gade sjelf är nogsamt bekant.
Vi hänvisa till hans biografi i årets
första nummer af denna tidning.
(Ur danska »Musikbladet»).
––––-
Musikbref från England.
Newcastle on Tyne, januari 16:de 1891.
^jjSpelt nyligen har det varit sådan
uppsjö af konserter i London,
att det gafs mer än 40 i hvarje vecka.
Bland utländska kouserterande artister
som låta, och ha låtit höra sig i Eng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
