Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en lavin vältrar sig öfver sången och
begrafver den äkta vokala skönheten.
När komponisterna ha så förälskat sig
i orkesterveiken, att sången tager sig
ut som ett öfverflödigt afbrott deri, så
synes den tidpunkt vara inne, då det
instrumentala och det vokala få gå
hvar sin väg.
Utan att på något sätt vilja angripa
Wagners storhet eller underkänna det
oöfverträffliga mästerskap, hvarmed han
gjort orkesterns instrumenter till eko
af de menskliga lidelserna i alla
grader, så må dock Wagner betraktas
såsom den största fara för alla sångare,
som den grundligaste ödeläggaren af
sångstämman. Det bästa beviset för
att hans fordringar på rösten äro
onaturliga och skadliga för den, är det
faktum, att med Wagners musik för
ögonen uppdykt en särskild lärometod,
som skall kunna gifva rösten den
volym och bröstet den kraft, som fordras
af dem som sjunga i hans operor.
Julius Hev har med stor ihärdighet
arbetat för en »tysk-nationel sångkonst,
hvars föremål är den rätta vokala
tolkningen af Wagner, och han bar
utarbetat ett stort verk i fyra delar, »Tysk
sångundervisning», bestämdt för tyska
Wagn ersångare. I denna lärometod
äro naturligtvis alla den moderna
skolans fel och extravaganser drifna till
det yttersta under försöket, att uppnå
det mest forcerade dramatiska
jubel-och smärteskri.
Den gamla italienska metoden
behandlade rösten som om den blott
innehöll ett enda register, d. v. s. den
tillät hvarken en förändring af
strup-hufvudets ställning, af dess helt
naturliga, jemna höjning och sänkning, eller
någon olika beskaffenhet bos tonerna,
från den högsta till den lägsta. Den
tillät deiför icke mellanröstens plötsliga
nedsjunkande i pressade struptoner eller
röstens ständigt fortsatta pressning ju
mera djup den kommer ner, hvarvid
struphufvudet med våld tryckes ned
ur sitt rätta läge, med andra ord ur
sin normala jemna, knappt känbara
sänkning vid de djupa tonerna. Den
gamla italienska sångmetoden fordrar
deremot, att tonen stadigt föres högre
ju djupare den blifver, medan
struphufvudet alltid hålles öppet och lugnt.
Detta medför mindre kraftanvändning,
en helt lätt och fint afraätt
luftutström-ning, och endast dessa lätt utandade
toner kunna ega den kraft, skönhet
och fasthet, som vid fortsatt öfning
och vård kunna uppnå den
utsträckning, resonans och uttrycksförmåga,
som de forcerade struptonerna alltid
gå miste om. De vanliga s. k.
registerbrott, som åtfölja den nya
sammansatta metoden, när icke en särskild
naturbegåfning skyddar deremot,
förebyggas alldeles af den italienska
lärometoden.
Det var just den här omtalade, till
fullkomlighet utbildade tonernas
egalitet, som så mycket bidrog till att för-
_ j ~ i
läna en så stor trollmakt åt Jenny
Linds sång. När Mierzwinskis sång
väcker beundran, får man ofta höra
sägas: »Det är, dock förvånande, så
som han ansätter sina hög3ta toner
med bröströsten!» Intet vittnar mer
om den okunnighet, som berskar
rörande sångstämmans rätta utbildning.
Mierzwinsky använder aldrig den så
kallade bröströsten, utan alltid den s.
k. »voix mixte». Hans toner komma
alla, som de också skulle, från bröstet,
och han sparar på rösten och
ande-drägten när ban går ned i de djupa
tonerna. När han åter går uppåt,
förökar han i den rätta proportion bägge
delarne, sjunger nu de högsta tonerna
med samma lätthet som de djupaste
och håller sålunda hela tonsträckan
fullständigt jernn hvad röstqvaliteten
beträffar. Det är intet mera
tillfredsställande än att ha förvärfvat sig det
rätta sångsättet, och Mierzwinski är
ett ypperligt exempel på hvilken
förnöjelse en verklig röstkonstnär kan
bereda både sig sjelf och sina åhörare
vid presentationen af sin
konstfärdighet. Han gör en kolossal verkan utan
någon synlig ansträngning och tyckes
roa sig sjelf lika mycket som åhörarne
med denna intressanta lek, i det han
känner sitt alldeles säkra herravälde
öfver de mäktiga röstmedlen. Hade
han varit en lika begåfvad musiker,
som han är begåfvad med röst och
färdighet i att bruka den, skulle han
höra till verldens förnämsta sångare.
Adelina Pattis oförlikneliga sång kan
anföras som ett exempel på den äkta
och sanna metoden, som också visar
sig i röstens dermed förenade långa
varaktighet. Den som icke i rätt tid
förvärfvar sig det lätta och naturliga
sångsättet, hvilket är fritt från fysisk,
våldsam kraftansträngning, kan ej vänta
sig hålla ut länge. Endast en
förderf-vad smak kan finna sig i den plötsliga
vexlingen af röstregister, livaraf örat nu
så ofta såras. När den berömda Marie
Malibran-Garcia auföres såsom exempel
på en i den rätta skolan utbildad
framstående sångerska, som brukade
register-vexling i de djupa tonerna, må dertill
svaras, att Malibran förutom en
präktig höjd tillika rådde öfver ett ganska
ovanligt djup, och att man ej kan rätta
sig efter en allenaståeude begåfning,
som kanske utan kränkande af det
sköna kan tillåta sig hvad ingen annan
kan göra efter, och slutligen, a’t
hennes stora djupa toner kanske ändå icke
kränkt den gamla italienska skolans
hufvudprinciper.
Nutidens urartade smak kan endast
vara ett öfvergående osundt och oskönt
mod, som åter skall vika tillbaka, och
det visar sig många tecken till en
förnuftig reaktion, trots den popularitet,
j som de flesta af Wagners musikdramer
förvärfvat sig i Tyskland och
annorstädes, der det blifvit comme il faut
\ att hylla Wagner och förhärda sina
i öron och nerver. Men just deras all-
männa moderna utbredning och
upptagande på större och mindre scener,
oafsedt om der finnas hjeltekrafter för
deras utförande eller ej, samt dermed
följande olägenhet för rösterna, synas
befordra denna reaktion, som med
längtan motses af alla dem, som föredraga
naturlig och skön sång framför det
gallskrik, som man nu får höra och
som kan förliknas vid ett öfver det
upprörda orkesterhafvets brus
fram-slungadt nöd och jämmerskri. Om
nutidens komponister icke äro nog
praktiska och menniskoälskande att tänka
på den menskliga stämmans förmåga,
nog förståndiga att rätta sig efter
dennas skönhetsgräns, så borde åtminstone
kapellmästarne, om de än så mycket
som möjligt äro skyldiga att följa
komponistens intentioner, alltid taga
hänsyn till förmågan hos de förhander.
-varande sångkrafterna på scenen, så
väl för åstadkommande af total verkan,
som också för att bevara de sceniska
sångarnes röster såväl åt teatern som
åt dem sjelfva. Om sångkonst och
konstsång kan icke blifva någon fråga,
der sången upphör och skriket vidtager.
gången sjöngs.
(Ur i Finland».)
SESjmru touerna till »Vårt land» första
gången öfverväldigade
studenternas och finska folkets hjertan, derom
kunna för nu lefvande generation
följande rader vara ett litet vittnesbörd
af en som vid tillfället var ined.
Flora i maj anno 1848 var färdigt
utstyrd att firas med en allmän
studentfest. På f. m. samma dag repeterades
de sedvanliga festsångerna. Tillika
utdelades bland sångarne handskrifna
stämmor till en ny sång, för att
jem-väl inöfvas till dagens fest, och det
befans vara en tonsättning till
Runebergs »Vårt land.»
Oblida makter tycktes likväl ha
sammansvurit sig, icke mot skaldens
ord, ej heller så mycket mot den nya
sången, men desto mer mot dess
utförande af den tidens till stor del icke
notfasta sångare. Huru ofta än sången
åter och åter togs om, hvarje gång
gick det lika befängdt som vid Sven
Dufvas första exercis. Huru ifrigt än
anförarens taktpinne arbetade i luften,
ingen rigtig takt kom der fram, än
mindre nyansering eller annat som sig
borde. En smått obehaglig stämning
uppstod. Snart hörde man balfhöga
anmärkningar och nästan spefulla
yttranden. Nog hade man väntat något
annat och bättre. — Men, invände
någon, sången går ju ändå an, och i alla
fall måste den i dag sjungas sådan
den är. — Men hurudan är den då?
Liknar den icke »Ännu på tidens
mörka vågor?» (en sång som då för tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
