Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g »
stil genom den enkla sången, visan,
som i vår storsträfvande tid kommer
allt för litet till heders. Och likväl
ega vi en ganska rik skatt af sådan
sånglitteratur icke blott i våra s. k.
folkvisor utan ock i de visor och
enklare sånger, som diktades på en tid,
då man hade sinne för en sådan
musik, af en Nordblom, E. G. Geijer, Ad.
Lindblad, J. A. Josephson. Afven G.
Wennerberg, Otto Lindblad, Dannström,
Hallström, Norman, Jacobson äro namn
som härvid böra komma i åtanke. Yåra
yngre nyare komponister kunna ej
räknas till visdiktarne i egentlig mening.
Och hvilket rikt arf har icke lemnats
våra sångare af de stora utländska
sångkomponisterna, af en Mozart,
Schu-bert, Schumann, Mendelssohn, och af
Kjerulf och Grieg bland skandinaviska
sångkomponister. Särskildt Kjerulfs
sånger ville vi påpeka såsom mönster
af ädel inspiration, af sannt uttryck
och välljud i sångstämman, klassisk
enkelhet, parad med tjusande harmoni
i ackompagnementstämman, som form
fulländad sluter sig till sången såsom
vuxen samman med denna. Kjerulfs
sånger ville vi göra till sångarens
katekes, innehållande den ädla smakens
budord. I hans sånger äro ej heller
språket ett hinder, såsom fallet kan
vara med de tyska sångklassikernas
verk, der de ej äro öfversatta. Vid
sångundervisningen borde också
smakbildande verk af ofvannämnda slag
komma till användande. Hafva vi nu
talat crn tonbildningen och
sånglitera-turen, så återstår ännu att ge en vink
om den med tonbildningen så_ nära
sammanhängande deklamationen.
Ordens, vokalernas och
konsonanternas rätta, välljudande uttal är ett
nödvändigt vilkor, ja en af grundvalarna
för en god sång och sångkonst. I
första rummet vokalerna; sjalfva ordet
vokal (af lat. vox röst) utmärker detta.
Egentligen borde hvarje
sångundervisning inledas med lektioner i ett rätt
uttal af språket och deklamation, ty
hela tonbildningen står i det närmaste
samband med språkuttalet, särskildt
vokalernas rigtiga och musikaliska uttal.
Ett allt för bredt sjunget a (såsom i
ordet hatt) ger en skarp, oskön ton,
ett uttal åt å drifver rösten inåt halsen,
då deremot ett öppet a, såsom i ordet
lag, släpper fram den och ger en
välljudande ton; ett bredt ä ger en
bräkande ton, ett för mycket slutet e en
inpressad, i, o, u, y, ö, med hopknipen
mun eller framskjutna läppar ge en
hopsnörd ton, då deremot en lagom
öppen munställning såsom i ordet lag
kan äfven göra dessa svårsjungna
vokaler välljudande. Vigtigt är också
att i sången låta vokalen hållas ut efter
tonen längd, d. v. s. notens värde, och
ej låta en efterföljande konsonant i
förtid afklippa eller stänga till tonen.
Af konsonanterna är det i synnerhet
r och s, som man bör egna
uppmärksamhet åt. Den förra af dessa forle-
des man ej sällan af medfödd vana och
provinsdialekt att uttala tjockt och
skorrande eller också, särdeles vid
forcerad sång, såsom på scenen, att
trumma fram den med ett dallrande ljud,
det ena är lika oestetiskt och fonetiskt
fult som det andra, och ett tydligt,
kraftigt uttal kan mycket väl
åstadkommas utan att slå en trumhvirfvel
på r’et. Vid uttalet af s bör man väl
akta sig för att läspa fram detsamma
eller gifva det för mycket skärpa. En
hväsande läspning verkar alltid störande
på sången och bör med all makt
bort-arbetas. Vid
konsonantsammansättningar med s såsom i sch, sj, stj, sk (med
mjuk vokal) må man undvika det grofva
ljudet, som man t. ex. hör i ordet
schack och i stället söka bilda det lent,
såsom i franska namnet Jean Det
samma gäller om ch. S i
sammansättningar med l, m och n bör också
uttalas tydligt och lent, så att det ej får
ljud af sch, såsom fallet är i somliga
provinsdialekter. E med mjuk vokal
efter får i uttalet otta ett t framför
sig (kärlek uttalas sålunda tjärlek)
hvilket naturligtvis är origtigt. Mellan e
och ä bör noga skiljas, hvilket ej
iakt-tages i stockholmsdialekten. Sålunda
må man märka skilnaden i uttal
mellan sett och sätt. Pluraländelsen på
-or såsom i »menniskor», »qvinnor»
bör ha ett kort d-ljud icke uttalas
som o.
Efter dessa elementära betraktelser
öfver sång ooh sångkonst skulle vi
vilja yttra oss något om sångkonsten
i högre mening men uppskjuta det till
en annan gång. Ämnet är rikt och
vigtigt. Endast det vilja vi framhålla
som sångkonstens kardinaldygd, att
sångens skönhet aldrig lemnas å sido och
styrkans rätt gör sig gällande på
dennas bekostnad, såsom dock i vår tid
så ofta förnimmes. Om nutidens
sångkonst hafva vi framför oss en artikel
i danska »Musikbladet*, hufvudsakligen
hemtad ur den amerikanska tidskriften
»Atlantic Monthly», och med hvilken
vi, jemte några tillägg, afsluta denna
uppsats, då den innehåller åtskilligt
tänkvärdt och upplysande rörande det
i fråga varande ämnet.
Ständigt klagas i vår tid öfver
sångkonstens förfall och den ofvannämnda
tidskriften påminner om att Jenny
Liud under äldre dagar ofta yttrade,
att rätta slaget sångare icke mer fanns
till. Och denna hårda dom var
ingalunda föranledd af konstnärsförhäfvelse
utan grundade sig på en sorglig
öfver-tygelse om att den äkta sångkonsten
måste betecknas såsom en förlorad konst.
Adelina Patti, Trebelli, Artöt och
några i den gamla skolan utbildade
sångare äro väl ännu representanter
för den verkligt sköna sången, och här
och der lefver måhända en och annan
mindre bekant lärare, som trofast
bevarar den italienska metodens
traditioner, den skola, som städse varit och
för alla tider bör vara och skall vara
den enda goda och sanna. Flertalet
af dem, som med stort lugn åtaga sig
ansvaret af det så ömtåliga
röstorganets utbildning, äro oskickliga till att
lösa denna svåra uppgift, och deras
arbete är oftast till skada för
röstorganet i stället för till gagn.
Nästan alla lärare påstå, att de
använda den gamla italienska metoden,
om också några af dera äro ärliga nog
att tillägga det, att de med det gamla
systemet förenat den fransk-tyska
skolans framsteg. Men i regeln känna
de icke den gamla italienska skolans
grundsatser och bryta emot den jemt
och ständigt. Det kan betraktas som
en verklig olycka att den fullkomnade
sångens äldre mästare icke nedskrifvit
eller offentliggjort sin framgångsrika
lärometod och att denna endast kännes
genom traditionen eller en och annan
begåfvad elev*. Under tidernas lopp
ha de stora lärarnes efterföljare blifvit
färre och färre, medan de flesta af
hvar generations berömda sångare mer
eller mindre gifvit efter för de
inflytelser, hvaraf de varit omgifna, och
således kommit bort från den gamla
goda vägen. Som en ärkefiende till
rösten och för en hvar rationel
utbildning af densamma har framför allt den
wagnerska rigtningeu tydligt nog visat
sig.
De onaturliga fordringar, som vid
Wagners påfallande likgiltighet för eller
obekantskap med sångkonsten blifvit
stälda på röstorganet, och de af hans
öfvermäktiga fantasi framkallade
storartade orkestrala verkningsmedlen hafva
alldeles gjort af med den tidigare
melodiska behandlingen af musiken. Då
Wagners alster äro barn af en
tidsålder, uppfyld af larm och hastverk, af
mäktiga gerningar i ande- och troslifvet,
af tragisk lidelse, kan det icke Mifva
fråga om att bekämpa hans både
egendomliga och storslagna genius. Hans
verk få fortsätta sitt lif och allt vidare
bringa de röster, hvilkas lott det
var-! der att musikaliskt tolka Wagners
öfver-menskliga skapelser, misshandling och
olycka i fullt mått.
Hur länge det skall räcka, låter sig
ej sägas, men det kan man vara viss
på, att deu tid skall komma, då man
med förundran skall blicka tillbaka på
en tid, som fann det i sin ordning att
på sådant sätt öfverlasta sångarnes
strupar och lungor. Trumpeternas skräll
och pukornas dån skall man också en
gång tröttna på, och beundran för
Wagners genialitet skall icke för alltid
beröfva menskligheten den skönaste
musiken, den menskliga röstens ädla
toner och klang, frigjord från den
omöjliga kampen med den kolossala
instrumentala larmapparat, hvilken som
* Den äldsta handledning i sång är
Caeci-nis företal till hans »Nuove musiche» (1602);
trilli, gruppi oah giri spela redan der en stor
rol; ett ännu i dag högt ansedt verk är Tosis
»Opinioni de’ cuntori antichi e moderni» (1723,
öfvers. till tyskan af Agricola 1757).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
