Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närinna som hon är virtuos. Redan i
valet af hennes program spårar man
att hennes smak är vänd åt det
virtuos-messiga.
Längre än till Cliopin (eller några
sidor af honom), Liszt och Rubinstein
sträcker sig ej hennes förmåga och
begrepp; när hon dock gifver sig i färd
med sådana uppgifter som Griegs
pianokonsert och Beethovens »appassionata»,
så mäktar hon efter vår — om också
ej kanske flertalets af publiken —
mening ej att lösa dem. I Griegs konsert
utplånas de karakterfulla skarpa
kanterna, jagas den fina svärmande rösten
på flykten. Beethoven spelar hon utan
lidelse, fantasi och djup, såsom annan
salongsmusik. Säkert har man med
orätt påbördat fru C. så mycken eld,
värme och lidelse. Månne icke det
just är sydländingens egenhet att
gömma på sin innersta glöd, mindre att
gifva sig hän än att vilja behaga och
lysa? Detta senare gör konstnärinnan
som få andra.
Fru Carreno är icke livad de flesta
ha väntat, och några kanske ännu mena,
en ny värmande sol på den musikaliska
himmeln. Långt snarare är hon eu
strålande, en bländande komet, hvars
framträdande måste väcka uppseende,
intressera och glädja alla, och hvars
bana kommer att följas med
uppmärksamhet».
Öfverallt der fru Carreno uppträdt,
i Amerika, Paris, Rom, Neapel,
London, Berlin, Wien, Petersburg och
Köpenhamn har emellertid hennes talang
blifvit höjd till skyarna, och den
annons, som förkunnar hennes konserter
här den 10:de och 12 mars bekräftar
detta genom anförande af pressens
omdömen från Danmark och Tyskland.
Teresa Carreno är född 1854 i
Venezuela, dotter till en finansminister.
Redau vid 8 års ålder uppträdde hon
i Nord- och Sydamerikas stora städer
och erhöll sedan sin pianistiska
utbildning i Newyork hos de berömde
lä-rarne Moritz Gottschalk och Georg
Matthias, en elev af Chopin. Af
tacksamhet mot den förstnämnde upptager
hon stundom några af hans glänsande
konsertstycken på sitt program. Efter
att ha varit gift, med den berömde
violinisten Emil Sauret, har hon, efter
sedan detta äktenskap blifvit upplöst,
för första gången låtit, höra sig i
Tyskland och nu äfven sträckt sina
konstresor till vårt land, der hon säkerligen
har att vänta sig samma entusiastiska
mottagande, hvarmed hon helsats
öfverallt hvar hon låtit höra sig.
Johannes Brahms,
bedömd af ett par utländeka kritiker.
.f-A m denne märklige tyske tonmästare
&§§) har publik som kritik bos oss
haft tillfälle att yttra sig med
anledning af flere hans verk, orkester- kam-
marmusik- och körverk, som nyligen
utförts eller snart förväntas. Att här
som annorstädes domen öfver dessa och
komponisten utfallit olika på skilda
håll är naturligt, men detta är också
ett bevis för att Brahms är en
tonsättare, som kan väcka intresse, en som
låter tala ora sig. För jemt 10 år
sedan intogs i Sv. Musiktidning n:o
10 Brahms’ porträtt, och texten dertill
utgjordes af en artikel författad af den
ansedde musikpedagogen och kritikern
L. Kobler (»J. Brahms und seine
Stel-lung in der Musikgesekichte»,
Hannover 1880). För flertalet af våra läsare
är denna artikel obekant eller glömd,
och det torde derför kunna intressera
dem att nu få del af eller erinras om
den. Köhler återgifver här hvad den
unge Brahms’ store och förste beundrare,
Rob. Schumann, säger om honom i N.
Zeitschrift fiir Musik 1853. Efter att
ha omnämnt högsträfvande konstnärer
från sin tid, hvaribland Joachim, L.
Norman, Bargiel, Th. Kirchner, Gade,
Heller . . . yttrar denne: »Jag tänkte,
under det jag med största deltagande
följde dessa utvaldes banor, att efter
sådana förebud en skulle och måste
visa sig, som vore kallad att på idealt
sätt gifva det högsta uttrycket åt sin
tid, en, som bragte oss mästerskapet
icke gradvis under sin utveckling utan
som lik en Minerva fullt rustad sprunge
fram ur Kronions hufvud. Och han
har kommit, en ung man, vid hvars
vagga gracer och hjeltar höllo vakt.
Han heter Johannes Brahms, kom
från Hamburg”’, der han i stillhet
verkat, vorden underkunnig om konstens
svåraste grepp genom en förträfflig lä
rare (Edvard Marxen) och nyligen mig
rekommenderad af en ärad bekant
mästare (Joachim).» Schumann säger
slutligen:
»Om han en gång sänker sin
troll-staf dit, hvarest de väldiga massorna
i kör och orkester låna honom sina
krafter, så förestå oss ännu flere
underbara blickar in i den
hemlighetsfulla andeverlden. Må en högste
genius stärka honom dervid, hvartill äfven
utsigt är, enär i honom innebor äfven en
annan genius, blygsamhetens. Hans
samtid helsar honom vid hans första vandring
i en verld, der kanske motgångar skola
möta honom, men äfven lagiar och
palmer; vi välkomna honom såsom en
stark stridsman.
Ett hemligt förbund råder alltid
mellan befryndade andar. I, som hören
tillsammans, sluten kretsen fastare till,
på det konstens sanning må lysa allt
klarare, öfver allt spridande glädje och
välsignelse».
Efter detta anförande yttrar nu
Köhler sin egen mening om Brahms i
hvad som här följer. *
* B. föddes hiir d. 7 maj 1833. Fadern
var kontrabassist i orkestern. Job. Brahms
kom 1862 till Wien, der han ännu är bosatt
efter att i ett par repriser ha vexlat
uppehållsort. Red.
»Den märkligaste punkten i detta af
hänförelse och profetisk lyftning
besjälade upprop, som nu kan röra och
gripa oss, är onekligen att finna uti
Schumanns öppet uttalade mening, att
han i Brahms erkände den nye genius,
i>som vore kallad att på idealt sätt gifva
det högsta uttrycket af sin tid.» Brahms
blef emellertid icke erkänil för
densamme, som Schumann i honom såg; de
af Schumann i hans uppsats nämnda
uppåtsträfvande konstnärerna voro
mindre progoner, men snarare epigoner till
hans egen genius. Tidens främste
genius kunde icke ännu en gång vara en
instrumentalmusikens Beethoven, utan
blott en sådan, som omedelbart förband
de nyupptäckta instrumentala
eröfrin-garna med den dramatiska poesien och
använde dem i det musikaliska dramat.
Detta är nu ej längre en enskild
persons påstående utan ett verkligt
sakförhållande, hvilket står fast som solen
på firmamentet och belyser den
nuvarande musikverldens hela horisont. Ty
ora hvem bland alla musikaliska
storheter, ja bland nu lefvande store
mästare inom alla konster kan man
snarast säga, det han bragt en ny verld
till verlden, Brahms eller Wagner? —
Huru vida den nya verlden behagar
eller misshagar den ene eller andre,
kommer här icke i betraktande:
der-öfver kan man strida, öfver sjelfva
sakförhållandet icke.
Publiken försattes i största spänning
genom Schumanns hastigt vidt och bredt
bekanta yttrande; det verkade som en
lusteld, som flammade ut öfver alla
trakter. Det har medfört både godt
och ondt åt den härvid alldeles
oskyldige Brahms: godt i firandet af hans
namn genom den tidens förnämste
mästare; ondt i de omåttligt uppdrifna
förväntningar, som icke genast
tillfreds-stäldes. Man fann i de först flere
månader efter nämnda Schumannska
apo-teos i tryck synliga törsta verken af
Brahms visserligen en ovanligt frisk
kraft, dock ej sådan, att den tålde
jemförelse med Schumanns; man fann
en ännu jäsande fantasi, otyglade
element, som visserligen berättigade till
ovanliga förhoppningar men emellertid
framhöllo nödvändigheten af ytterligare
afvaktan. Men redan då inträffade,
att många musikaliskt kompetenta do
mare icke visste hvad de skulle göra
af Brahms: man kunde icke vinna
någon klar bild ur hans musik, ingen
bestämd karaktärsfysionomi.
Och i sjelfva verket gifver Brahms’
musik icke sällan anledning dertill, att
man finner henne problematisk; hon
synes ofta underbart mystisk och
tilllika djupsinnig, men dervid ofta i
grunden ihålig; hennes stämning tyckes
ibland grandios, upphöjd — och
likväl kan man dervid hafva en känsla
som om henne felades fast inre
hållning.
Genom ständigt upprepade uttalanden
har bekräftats, att Brahms har mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
